Ställ inte era sparkar i porten. Grymt fint typsnitt. Östersund är full av gränder. Då jag går här, inser jag att det enda jag är intresserad av är gränder, trasiga detaljer och tygaffärer. Jag går in i en, jag ska köpa nålar. Efter en kvart av tålig väntan på att de andra kunderna ska bli klar går jag ut igen, utan nålar. Jag går in i en annan, hittar mina nålar, hittar en brodersax. Jag hittar en tredje, den har knappar från svunna decennier i lådor från dito årtionden och jag tänker på hur Umeå saknar dessa butiker som funnits så länge att man kan känna åren som en svepande mantel omkring sig när man går in där. Anor. Vart är Umeås anor?
Vill hitta vintagebutiker men misslyckas, blir sugen på asiatisk mat. Varför glömmer jag alltid att svensk kinamat inte smakar ett dugg? Jag tänker kompensera, letar efter ett café, och finner Urbn Art. Street wear, gallery, café. Den ligger också i en gränd, och jag går in, kikar på de buckliga bilderna från gatumålarnätter, försvånar kanske killen i kassan med att vara intresserad, jag vet inte. Berättar om mitt snapshots-projekt. Köper en kaffe, slår mig ned i en gammal fin fåtölj.
Det här är första delen av dagen.
Den andra är en annan historia, fylld av andliga damer (och tre män), fräckisar, värme, romantik och jag läser erotiska dikter för dessa andligt törstiga. Jag rodnar inte. Men jag tror att någon av dem kanske rodnar. Några kommer fram och säger att jag slagit huvudet på spiken för just deras upplevelse, önskan, eller situation. Sådant är fantastiskt. Att de tar emot orden, för orden jag läser är en gåva. När de är skrivna slutar de att vara bara en reflektion över en egen upplevelse, de blir allmän egendom. Jag blir rörd av att beröra. Det är också någonting särskilt med att se kläderna jag suttit och sytt på som en besatt den senaste tiden, bäras av dessa män och kvinnor. Tänk att jag klippt de bitarna ur ett helt stycke tyg, sammanfört dem, fäst dem mot varandra och skapat någonting som kan bäras av någon annan. Ibland undrar jag när jag ska göra detsamma för mig själv.
Modellerna glömmer bort sig ute i omklädningsrummet. De två männen står och blir förälskade i varandra i bara kalsongerna, medans damerna blir ivriga och plockar på sig kläderna i fel ordning. Mot slutet är allting kaos, men det blir väl bra ändå. Det som är så skönt med Maria, är att ingenting ska vara perfekt. Det ska vara som det är, och blir. Det är en del av det hela, och jag tror att vi kan lära av det. När jag kommer hem är jag helt utmattad, klockan är över tolv och jag somnar och drömmer intensiva drömmar om både det ena och det andra.
Och ja, jag testar att skriva på svenska igen. Lämna gärna en kommentar om du tycker någonting.
