Jag fastnar. Jag vet det själv, jag ser hur jag trasslar in mitt hår i skägget, och försöker ursäkta mig med att det är ett fint skägg. Men det duger ju inte. Här kan jag inte sitta fast och inte komma någonstans. Jag behöver en kam, och en kram. Kanske framförallt en kram.
Jag skapar det själv. Det där behovet, den där känslan.
Vill så gärna. Fattar att mycket är illusion, poesi men vill ändå. Tänker att illusion kan bli verklighet, om jag skriver poesin. Men det är ju två, känslan kan inte bara gå åt ett håll.
Nya möjligheter lockar igen. Jag färgar håret, målar läpparna.
läppar röda som blod, hår svart som ebenholts
Jag är långtifrån snövit, och jag har inga disneykläder. Men jag börjar känna att det inte är någon idé att kämpa emot mitt gotiska arv. This is me. Black is back in style.
