29 oktober 2013

jag besöker städer, kommer alltid hem, åker alltid bort




Jag kommer hem i flera städer, men Malmö skrämde mig. Jag vet ingenting om den staden, det finns en rädsla i det. En gång har jag varit där, gjorde resan från Umeå i ett svep, arton timmar med ett fång rosor i famnen och en nervositet som blandade sig med åksjukan. Jag var femton, hon hette Sarah.
Nästa gång jag reser ska jag möta den staden, lära känna den. Det är något speciellt med att möta en storstad man aldrig mött förut. Kanske är detta första gången jag gör det ensam.

Göteborg var höstvackert. Samtal, intag. Famntag, handslag, klapp eller kyss. Göteborg var ett famntag. Örestrand ett handslag. Malmö en klapp, Stockholm en kyss.


Jag känner att jag vet ett par saker. Det börjar formas i mig, jag börjar förstå, och börjar förstå hur ytterst lite jag tidigare har förstått. Men nu drar jag linjer, ritar mönster inuti mig själv. Bestämmer riktningar, lämnar vissa linjer utan slut, andra linjer vill jag ska peka med all sin rörelse in i mig.


Konst. Det följer mig på den här resan, närmandet av konsten i förhållande till utsmyckningen, illustrationen av livet. Konsten är för mig något annat, en riktning, ett mönster av linjer, genomtänkta och uttryckta. Konst är uttryck. För mig. Poesi är konst. Paolo Roversi är konst. Det slog mig inte ens förrän nu då jag läste broschyren att han är modefotograf. Jag läser honom som en konstnär. Jag älskade hans bilder, och hans ord om fotograferande. Att det är fullt av magi och andlighet.


Jag vet inte om det jag skriver på är någonting ni kommer att få ta del av. Kanske är det mest för mig själv. Jag fick fin respons. Skickligt gestaltat, det var vackert att höra. Men jag är inte mycket klokare än jag var förut, och det var en viss förvirring i förmedlandet av kunskap därborta på den skånska kusten. Men samtal, intag, sömn på hårda madrasser. Det bästa av allt var samtalen, det är dem jag kommer att minnas. Jag fick plats i en bil till Malmö och prata mer med mannen som tacknämligt pekade ut hur lätt vi blir heteronormativa i våra antaganden. Vi måste lämna det öppet, vi kommer att möta människor. Människor är inte norm. Vi är båda lika förvirrade, by the looks of it. En fin gemenskap.

Avsaknaden av ordentlig sömn alltid det allra svåraste med resorna. Annars älskar jag att bo hos vänner, och slippa hotellrum. Bo i ett sammanhang, få ha mina vänner åtminstone litegrann till vardag. Det är värdefullt.


Lördag. En man med skägg gör en smörgåstårta till mig. Vi har picknick på hans orientaliska matta och lyssnar på vinylskivor. Det är fint och lite magiskt, nästan så man tänker att mattan ska lyfta och flyga iväg. På morgonen väcker jag honom med ljudet från min Pentax. Mina bilder, mitt uttryck, hans kropp, hans skägg, hans ansikte. Jag ska fixa mitt mörkrum nu, om det så ska bli ett provisorium i min garderob. Jag vill se hans ansikte träda fram i skydd av mörkret, se håret mot lakanen, bilderna på hans hud.
Någonstans är det en ironi eller synkronitet att båda mina distansfamnar har hetat samma sak och är de enda tatuerade män jag sovit med. Men den första hade inget hår, och det var han som kom till mig. Nu är det jag som reser distansen mellan, och jag antar: min rörelse som är starkast. Det är ok, det är fint, så länge han öppnar dörren och famnen och tar emot mig, så länge det är det jag vill göra.




10 oktober 2013

jag talar i radio

Lyssna: Mina Widdings poesi broderat på klänning visas på Umeå Fashion week

9 oktober 2013

jag går omkring med min tid och gör saker jag inte gjort förut



jag skulle någonstans men kom för tidigt. jag gick en annanstans och satte mig ned och skrev.

jag är liksom rådvill. går omkring och har så mycket tid så jag inte vet var jag ska göra av den. på så vis att jag kan simma på morgonen och diskutera med en pigg gammal man hur man bäst ser när man börjar närma sig bryggkanten när man simmar ryggsim. han kollade höjden på tallarna, jag checkar av var högtalarna är. i taket på simhallen finns ett märke som efter en hand. jag funderar ofta på när det hamnade där, och hur. ibland tänker jag på blair witch project. och ibland är simhallen som en annan värld. en gång kom jag för tidigt en på en måndag. då stod en människa med gasmask och spolade plupp-landet med en tryckspruta. jag kände mig som ett ufo i min slitna baddräkt. den morgonen var jag den allra första kroppen i vattnet.jag tycker om att vara tidigt på morgonen. då inte så många har hunnit lämna sitt hår och sitt tåludd på kakelgolvet. då inga hunnit lämna äppelskruttar och bananskal för att marineras i bastun.



jag gick till bildmuseet med min tid, besökte Hashimotos Superabundant atmosphere igen. jag skulle önska att det var en permanent installation som jag kunde återvända till lite då och då när jag behöver stillhet. särskilt nu när vintern kommer. ett ljust rum med välvilliga, flytande ellipser, det är vad man behöver då. reflektionerna på marken som reflektionerna av ljuset genom vågor mot botten av en bassäng eller ett klart och rent medelhavshav. en möjlighet att drömma sig bort. men på söndag tar de ned alla de små ellipserna.

jag är inte längre lika främmande för att blanda känslorna och verkligheten. det är något jag haft så svårt att göra, få ihop de två. att kunna tillbringa dagen i innanför, och sedan möta utåt. men det går faktiskt bättre nu. det är också andra saker som börjar falla på plats. som att våga säga vad man känner och be om tid att känna på. ta sig den tiden. möta nya synsätt, möta nya kroppar. eller snart. och att det inte känns konstigt. än. i tanken är det inte konstigt, även om jag inte är där än, fysiskt. många steg kvar att gå, och ord och smekningar och kyssar.

jag har en resa inplanerad. jag skulle önska den fylld av kramar, kyssar och skedar. jag har en längtan, just nu. den drar i mig. och jag bokar en resa till Stockholm när jag ändå håller på. till mannen med trädet och skägget och draken. superhjälten vill komma men jag har bara plats för en natt i mitt hjärta och min tid. det här med avstånd och resor.

jag har tid, det är en märklig känsla. jag gör saker jag inte gjort förut, skriver på platser jag aldrig skrivit på förut. jag är mobil. frihetskänslan i det. jag går mot frihet. och frihet i känsla. det var något han skrev till mig: alla känslor existerar samtidigt.
så självklart, varför har jag inte tänkt på det så förut?

8 oktober 2013

jag skriver mig en klänning och klär mig i orden om dig

Jag ställer ut "Stygn för stygn, ord för ord" på Umeå Stadsbibliotek under Umeå Fashion Week 8-13 oktober 2013.



hör hon ditt
hjärta slå
talar hon om
för dig
hur det 
låter?



och i rör-
elserna
känner jag
konturerna av 
en annan kvinna
i sätter du håller
handen runt mitt ansikte
känner jag konturerna av
ett annat ansikte
i smekningarna som söker
känner jag konturerna av
en anna kropp hur den rört
sig hur du rört dig mot hennes
och jag tänker hon måste ha varit
vacker såsom längtan i dina händer
tecknar henne hon måste ha varit nära
såsom ivern i din kropp trycker sig mot min
hon måste ha varit vacker




vaknar 
04:32 ser
på dig när
du sover
du är så nära
men ändå avläg-
sen du tillhör en
annan jag har skrivit
hundratals sidor om
dina läppar dina ögon
dina händer nu sover du
inom några meters avstånd
jag hör dig skratta i sömnen
rummet får andr dimensioner
då du är här min säng känns 
milsvid och ödslig men dina ande-
tag gör luften
lättare
att
andas