18 maj 2012

En diktares försvarstal




Den här bjuder jag på, för att jag ibland tycker att jag kan vara lite rolig. Vi får väl se om ni tycker detsamma... I alla fall, ett autentiskt dagboksutdrag, såhär mitt på blanka förmiddagen (ja, man blir sjukt påverkad av att ta in massvis av dikter hela kvällarna):

Gud vad less jag är på dessa vänsterradikala rabbeldikter! Alla dikter om orättvisor och allt åt alla och jag är så fattig och har inga utsikter för min framtid, oavsett om diktaren förhåller sig chill till det eller har ångest. Please leave it be. Jag tycker mycket mycket mera om relationspoesi. Jag vill kunna relatera. Så är det ju. Och jag har kommit förbi tycksyndommigstadiet faktiskt, och tycksyndomandra-dikterna är ju egentligen bara en omformulering för tycksyndommigpoesin som vill ut. Det är okej att det är roligt, men lägg gärna in en twist på det, skruva gärna åt skrattet som bubblar ur hjärtat med en hjärtsnörpsomvändning. Då är det nog som allra bäst. Och måste vi hamna i fack, måste poeterna från norrland bli sävliga dystoper*? Fuck that, jag tycker min dikt om kärlek och fåglar var finare än alla dikter om vardag, ångest, palestinakonflikt och ätstörningar. Sådetså.

*Jag hittade visst på det ordet av bara farten.

15 maj 2012

Jag vaknade i Ånge




igår läste jag den här dikten
av Thomas Tidholm till lunch

---

Ånge
Jag skiter i att vara i Ånge
och ofta skiter jag i
att vara i Kolforsen. Dessa stationer
åker jag förbi med en
slö blick och öl. Jag är
nedlagd och har för mycket
tid. Granar har jag sett så många
att jag frågar mig
om dom inte kunde
utnyttjas bättre. Tänk alla svultna
om dom hade en gran. Sexuellt
är det ingenting
att tänka på förstås. Restaurangvagnen
är full med anställda
som kliar sig. Det är
för mycket fakta
på dom. Besvärande är det
inte för medpassagerarna för dom
märker inte. Liknar
aska, tränger in
överallt. Landskapet
ordar ingen om, bara
isåfall om det dyker upp
djur, mest är det fåglar, som
tycks finnas hur många som
helst. Jag slår mig inte i
slang. Nu såg man en älg, men
ingen såg den. Mina problem handlar
inte om sånt som någon
skulle förstå. Mest om grus,
en sorts grus som
kunde vara bra för någon annan
att ha, kanske en betongblandare, det
är inget skämt. Om det nu är problem
över huvud eller grus. När
man sitter såhär
och skiter i att vara i Brunflo
kan man börja tänka
på åsnor och andra
länder. Det är ändå en ton över
det hela som får en att
slakna. Vaknade en gång
av att jag hade drömt
att jag föll ur sängen. Jag
låg på golvet och
skrek. På den tiden hade jag ingen
säng bara ganska svår ångest. Och vad
beträffar arbete har jag aldrig haft. Var
är man om man just har
lämnat Brunflo och inte
längre är i Brunflo och man
inte är i Bräcke och man
bara ser snö? Jag har för mycket tid.
Snö kan inte användas till
mycket, det är därför
den får ligga där den
ligger, den har permission
att ligga och dö, trycka sig
mot landet, vit såsom liksom. Sexuellt
är det ingenting. Nästan alla
väljer någonting annat
om dom vill lägga sig. Var är man
om man bara ligger i snön,
var är man? Och ingenting ser.
Snart dags för kaffe är det
många som tänker när tankarna
håller på att ta slut. Till och med
i det ögonblicket vägrar herr och fru
att ta tag i sina liv
och hoppa.
Av. Om jag hade ett eget tåg
skulle jag bli tvungen
att bestämma mig. Nu
åker jag förbi.



---



Jag vaknade alltså i Ånge. Vi stod där i en och en halv timma. Jag tyckte det var lite komiskt.