16 december 2012

Jag sitter här med nyrakade ben och en längtan



Jag sitter här med nyrakade ben och en längtan att var hon den där som man blir kär i. Hon är som magisk den där bruden, men bredvid henne är jag ingen. I keep waiting for that knight in shining armour som ska se mig istället, och inte för att jag äntligen skulle ha bättre yttre förutsättningar utan för att han ser och uppskattar allt det magiska som är jag. Allt annat är ju egentligen ointressant. Men det är ju bara den ena sidan av myntet, det andra är att den där riddaren ju måste vara intressant och snygg han också. Det räcker inte med bara en skinande rustning. Oh well...

Min kropp värker. Det är taifråntårnamusklerna, läggabortminegensjälandnöden, haralladetbraärnågonmissnöjd?spändheten, bärajulmarknadenpåminaaxlarvärken som tar ut sin rätt. Det är jagdansarfastjagskullekunnasomnamusklerna som fått sig en omgång, och för första gången på mycket mycket länge har jag vaknat vid elva och inte orkat ta mig upp ur sängen. Jag har ätit choklad, jag har hört att det är det enda rätta. Nu väntar jag och ser vad resultatet skall bli.

Jag köpte ett par julklappar till mig själv. Ett halsband med kryptonit som ligger som en kyss mellan mina bröst. Jag stoppar ned den i klykan och tänker att det här ska få bli mitt styrkehalsband, detta klara kalla genomskinliga med samma färg som mina ögon. Jag ska värma det gröna glaset med min kropp och någon ska någon gång få fiska upp den därur och känna värmen mot sina läppar.

9 december 2012

Jag går och går och går, genom tavlan och ut ur bilden



Nej, jag ser ju inte att jag ser ut sådär. I mitt huvud har jag en helt annan bild. Jag vrider flera varv om hjärtat för att inte gråta över verkligheten och går hem. Senare går jag ut och går och går och går. Kanske kan jag gå bort från verkligheten, eller bort från bilden av mig själv som någon annan - eller som mig själv. Jag vet inte vad som är mest overkligt. Paradoxer. Jag vill bara gå och gå och fortsätta gå. Eller simma. I vattnet är jag lätt som en fjäder, jag skulle kunna ligga där i timmar. Simma där i timmar, runt runt runt.

Himlavalvet var vackert och inga fotografier kan illustrera det. Att gå i vintermörkret med stadens ljus reflekterandes i molnen, och hela det där valvet liksom omfamnandes. Den känslan går bara att uppleva på plats.

Hon där inne, hon vill gå genom tavlan och ut ur bilden, in i verkligheten. Tänk om ni kunde se henne, ni också. Tänk om jag kunde sprätta upp min hud och låta henne komma ut. Men så enkelt är det bevisligen inte.
Jag fortsätter att gå.

Jag sa farväl till min senaste älskare



Man kan bygga strykbord och glömma äta middag. Dricka glögg och bli varm i kroppen. Gå ut och dansa ensam för att det är gratis, sitta och skriva på scenkanten och få konstiga blickar. Man kan komma hem och hitta en gammal dikt i sin telefon och undra varför man inte lever som man lär. Man kan välta ut ett fullt vattenglas under natten och vakna med en beepande telefon, inse att alla dagböckerna är dränkta i vatten och förbanna sin fumlighet.

Jag säger farväl till min senaste älskare, tvättar mina underkläder i badkaret, bäddar rent med vita lakan. Men denna gång är det inte med vemod jag stryker lakanen fria från skrynklor, och inte för någon annan än mig själv, jag skall bädda in mitt hjärta, tvätta det rent från andras blod för någon sa till mig att den viktigaste att älska är dig själv och det må vara en klyscha men det är faktiskt mitt eget ansikte jag ser varje dag, min egen kropp jag använder för att gå och mina egna tankar som rör sig i mitt huvud och sprider sig ut i blodomloppet, det är med mig själv jag ska leva och den här kroppen som ska begravas under en sten med mitt namn och därför vill jag fylla mitt namn med all den kärlek jag kan uppbåda, fylla M I N A med all kärlek jag kan uppbåda först då, då det svämmar och blir över finns där plats för en annan kropp bredvid min i sängen, ett annat par armar som håller mig och ett annat namn att viska.

Så var det då jag sa farväl till sotaren, men jag lever som sagt inte som jag lär.


7 december 2012

Jag vill hångla i en bastu



Jag vet inte om han - du - läser det här och jag vet inte heller om han - du- skulle förstå vad som står. Jag menar, det är svenska, javisst, men poesi är ett alldeles eget språk. Jag tar verkligheten och så flyger jag iväg med den, det är en angenäm åktur, den tar många fina kringelikrokar hit och dit men ofta landar den inte på samma ställe, det vill säga i verkligheten. Och med det vill jag säga att allt som står här är förskräckligt sant, och på samma gång oförskräckt lögn, dikt, påhitteri. Sådär så att ni, han - du - vet.

Jag vet inte heller om han faller för poesi. Jag skulle det, som en fura.Men det är ingen som skriver poesi om mig så jag skriver den själv.Jag skriver ett ode till min bastulena maghud och lägger det i byrålådan. En dag kanske jag kommer att fatta att jag faktiskt älskar mig själv. Men jag ska börja om från början:

Förstå hur varm jag är nu. För jag har simmat i vatten och tänjt kroppen inne i en tom bastu. Jag var lycklig där i några sekunder, med mig själv och kroppen i värmen, bara vara, bara känna, bara finnas. Någon gång ska jag hångla i en bastu. För det är fortfarande saker jag har kvar att göra, saker som aldrig blivit gjorda.
På vägen hem läser jag in poesi i min voice recorder, för det är för kallt för att ta fram en penna. Jag börjar bli ok med vintern nu. Det är vitt och jag är varm. Jag är varm fastän det är vinter för jag har badat bastu. Jag ska nog överleva den här vintern, och någon gång under dessa vintermånader ska jag stryka över en punkt på listan av saker som aldrig blivit gjorda.

Jag ska hångla i en bastu.


5 december 2012

Jag säger ja till morgonkyssar och händer i chokladaskar, händer innanför de finaste trosorna.



Lyssna på havet i den gråblå gryningstimman. Ibland får du en chokladask och vaknar på en vinterstrand,du är trött resten av dagen men du har sovit under samma täcke och någon har smekt huden på ditt ben där du inte längre känner något, efter operationen. Det är en märklig, men inte oangenäm känsla, och du har hånglat och kliat en mans nacke.
Sedan har gryningen inte riktigt vaknat när ni måste lämna platsen, och du får inte se om där finns någon eld och någon fårskinnspäls, som i drömversionen. Du blir skjutsad hem till dörren i en svart bil, du blir kysst adjö och godmorgon. Det skulle kunna vara starten på en fantastisk dag, men egentligen är det bara starten på en dag, som många andra. Du ler kanske lite extra, men samma märkliga göromål skall genomföras. Skicka pressmeddelanden, klippa etiketter, packa väskor i väskor. Trampa på för stora benvärmare, leta förgäves efter hårsprayen i den gröna flaskan. Läsa dikter till mullerkomp och fylla munnen med för många rosa tomtar. Bli fascinerad av allas fantastiska projekt, och för första gången formulera tanken: det vore nog rätt coolt att bo i en container. Dela en sallad och dela ett evenemang. Säga "här är ett träd som inte finns i verkligheten, och där borta ligger Verkligheten". En dag som alla andra, for sure.

Nej, jag säger ja till morgonkyssar och händer i chokladaskar. Händer innanför de finaste trosorna och chokladkyssar. Drömmar om fårskinnseldar och att färdas längsmed havet på vinterstranden med mannen som fascineras av motorer och dokumenterade katastrofer.

Jag kan göra allt till poesi, det betyder inte att det alltid motsvaras av verkligheten, men verkligheten motsvaras alltid av poesi.

Hursomhelst, det är fint att hångla.

OBS. Havet på bilden är inte samma hav som skrivs om i texten. Eller, det är samma hav, men inte samma strand. Det är en vinterstrand, och gryningen tillät inga fotografier.

2 december 2012

Jag stoppar huvudet i snön och låtsas som att vintern inte finns, jag går i ide nu.



Jag har gjort om mitt vardagsrum till ett ljusterapirum, för jag vet inte annars hur jag ska överleva vinterns mörker, väta, kyla och lager på lager av tunga kläder. Jag har drabbats av den sorgliga insikten att den här snön som kom, den kommer ligga här i fem månader nu, bara skifta i färg mellan kritvitt och smutsgrått och kylan, den som biter sig in i märgen, den kommer inte släppa taget. Det var insikten att det inte finns någon återvändo. Sommaren kommer inte att ångra sig och återvända till mig. Den kommer inte att komma krypandes tillbaka och säga förlåt, jag glömde visst bort dig, ska vi hångla? Fem månader av mörker, blöta halsdukar, förlamande kyla och kläder man knappt kan röra sig i. Jag känner mig som en flykting med alla dessa lager på lager, en flykting som klär på sig alla kläder hon har för att det enda hon kan ta med sig är det hon kan bära med sin kropp. Men en flykt från vad? Man stoppar huvudet i snön istället för sanden och hoppas att öronen inte ska trilla av, men i regel gör de väl det. Man glömmer åtminstone till nästa år, man säger förvisso: nästa år ska jag boka in en söderhavsresa till november, eller december, januari, februari, varje månad är just den månaden den hemskaste. Man glömmer det alltid, alternativt inser att man inte heller detta år har vunnit på lotto. Snön har kommit och jag går inte riktigt med på det. Jag ska försöka hitta Hawaii i mitt hjärta och glömma världen omkring mig. Jag fixade lampan i vardagsrummet och har brassat på med full ljusstyrka. Jag ska ligga på sängen i bikini, sätta på Hawaiian Vintage Music och bara glömma er därute, som vaggar omkring som michelingubbar. Jag går i ide nu, vi ses i maj, juni där nån gång, när snön har tinat bort från min skalle och krokusar växer upp längsmed min ryggrad.




1 december 2012

Jag pendlar mellan världar och är sällan hemma



Från releasefest för Nattavaara på Socialize till Poetry Slam på Pipes till dansföreställningen och ljudkonst-konserten Again på NorrlandsOperan, efter att ha hittat mitt element igen i simhallen (och i bastun, där jag kan tinas upp och kanske hitta min inre värme igen) och ett närmande av en människa som sätter mitt eget liv i perspektiv. Den där särskilda känslan av att finnas till, som inte går att hitta någon annanstans än i kyssar och hud, och den där kylan som kan finnas i hud som möts som ändå inte är nära. Jag skrev en dikt om det och nu är det avslutat. He doesn't quite agree, men så här är det: du talar inte med mig. Du vet inte vem jag är. Du är blind för min värme, du säger varm hud mot varm hud men din hud är inte varm. Det förstår jag nu, när jag känt värme igen. Så tack, oavsett vad, jag behövde värme. Nu händer någonting annat, nu blir det något annat och jag är värd mer. Den känslan den viktigaste, oavsett vad.
Jag gillar den kompakta texten, för då tänker jag att alla orkar inte läsa. Och de som orkar läsa får skylla sig själva. I'm not babysitting any hearts, ok?


I ett annat liv skulle jag vara en dansare. Att dansa är som poesi, fast i kroppen. Jag skulle vilja dansa mina ord, illustrera känslor och tankar och tillstånd med rörelser i kroppen. Så fantastiskt vackert är det. Jag trollbinds. Jag önskar att min kropp kunde göra samma sak, att jag kunde göra vad jag ville med min kropp. Friheten i det. Men den totala ofriheten det innebär att komma till den punkten. Jag väljer vattnet. Där kan jag låtsas att jag dansar, tyngdlöst. Vatten är också poesi.
Men också: att äta och tala med någon nära är att vara hemma. Oavsett var man är. Igår var jag hemma i ateljén, med indisk mat i magen och ett rödvinsglas tillsammans med spöket på vinden. Fina grejer det.

17 november 2012

Jag är kissnödig, min skjuts kommer snart och jag har myskläderna på mig.

Jag tänker mig en blogg som sammanfattar hela mig. Om det nu går.

Poesi, design, sömnad, sporadiska fotograferingar, älskare, vänner, matlagning, syskonkärlek, familjevärme.

Vad mer? Hur sammanfattar man en människa? Hur sammanfattar man sig själv?


Jag lyssnar på Marissa Nadler och chattar med en poet. Jag har sett på Skins, och Castle, samtidigt eller varvande eftersom mitt internet är kasst och jag streamar.

Jag har besökt den nya gångtunneln vid Järnvägstorget och känt norrlandshjärtat bulta för Sara Lidman, samtidigt som jag funderar var den grafiska designen tog vägen. Jag plockade hem mitt paket från Stof og stil, Liljagrejer och debatterade med mig själv hela vägen hem om huruvida jag skulle gå till ateljén och jobba eller inte.
Jag är arbetsnarkoman, lite motvilligt. Jag får inte riktigt snurr på det.

Snart kommer min storasyster, vi ska till pappa på broderns födelsedagsmiddag. Vi har köpt en skjorta, en jeansskjorta, som vi fick modellat av butiksbiträdet, smart kille det där, försäljningsmässigt.

Jag ska ha bilder, jo. Jag ska inte skriva varje dag. Det blir inga dagens outfit fotograferade av min pojkvänsslav (jag gick förbi ett sådant par idag). Men jag vill tillbaka, till det här skrivandet, till det här delandet av min vardag och mitt liv som jag inte vet om någon annan läser, men som jag kanske har glädje av på min dödsbädd, om inte annat.

Jag håller en kurs i dagboksskrivande, har jag sagt det?
Jag har en förkärlek för street words. Och snygg graffitti. Man ser det inte på mig, men det gör jag.

Jag älskar mat. Och hud. Förälskelser, romanser. Jag tror det är mormorsådran i mig, mormor - jag tänkte att jag tar och lever ut Harlequinromanerna och skriver om dem, så kan jag läsa min dagbok på ålderns höst istället för att samla på pocket. Ett litet steg framåt. Eller så skaffar jag mig en sån älskare jag med, som älskar att vinna saker på dansbandsbanorna, och fyller ett rum med gosedjur som mina barnbarn kan leka i.

18 maj 2012

En diktares försvarstal




Den här bjuder jag på, för att jag ibland tycker att jag kan vara lite rolig. Vi får väl se om ni tycker detsamma... I alla fall, ett autentiskt dagboksutdrag, såhär mitt på blanka förmiddagen (ja, man blir sjukt påverkad av att ta in massvis av dikter hela kvällarna):

Gud vad less jag är på dessa vänsterradikala rabbeldikter! Alla dikter om orättvisor och allt åt alla och jag är så fattig och har inga utsikter för min framtid, oavsett om diktaren förhåller sig chill till det eller har ångest. Please leave it be. Jag tycker mycket mycket mera om relationspoesi. Jag vill kunna relatera. Så är det ju. Och jag har kommit förbi tycksyndommigstadiet faktiskt, och tycksyndomandra-dikterna är ju egentligen bara en omformulering för tycksyndommigpoesin som vill ut. Det är okej att det är roligt, men lägg gärna in en twist på det, skruva gärna åt skrattet som bubblar ur hjärtat med en hjärtsnörpsomvändning. Då är det nog som allra bäst. Och måste vi hamna i fack, måste poeterna från norrland bli sävliga dystoper*? Fuck that, jag tycker min dikt om kärlek och fåglar var finare än alla dikter om vardag, ångest, palestinakonflikt och ätstörningar. Sådetså.

*Jag hittade visst på det ordet av bara farten.

15 maj 2012

Jag vaknade i Ånge




igår läste jag den här dikten
av Thomas Tidholm till lunch

---

Ånge
Jag skiter i att vara i Ånge
och ofta skiter jag i
att vara i Kolforsen. Dessa stationer
åker jag förbi med en
slö blick och öl. Jag är
nedlagd och har för mycket
tid. Granar har jag sett så många
att jag frågar mig
om dom inte kunde
utnyttjas bättre. Tänk alla svultna
om dom hade en gran. Sexuellt
är det ingenting
att tänka på förstås. Restaurangvagnen
är full med anställda
som kliar sig. Det är
för mycket fakta
på dom. Besvärande är det
inte för medpassagerarna för dom
märker inte. Liknar
aska, tränger in
överallt. Landskapet
ordar ingen om, bara
isåfall om det dyker upp
djur, mest är det fåglar, som
tycks finnas hur många som
helst. Jag slår mig inte i
slang. Nu såg man en älg, men
ingen såg den. Mina problem handlar
inte om sånt som någon
skulle förstå. Mest om grus,
en sorts grus som
kunde vara bra för någon annan
att ha, kanske en betongblandare, det
är inget skämt. Om det nu är problem
över huvud eller grus. När
man sitter såhär
och skiter i att vara i Brunflo
kan man börja tänka
på åsnor och andra
länder. Det är ändå en ton över
det hela som får en att
slakna. Vaknade en gång
av att jag hade drömt
att jag föll ur sängen. Jag
låg på golvet och
skrek. På den tiden hade jag ingen
säng bara ganska svår ångest. Och vad
beträffar arbete har jag aldrig haft. Var
är man om man just har
lämnat Brunflo och inte
längre är i Brunflo och man
inte är i Bräcke och man
bara ser snö? Jag har för mycket tid.
Snö kan inte användas till
mycket, det är därför
den får ligga där den
ligger, den har permission
att ligga och dö, trycka sig
mot landet, vit såsom liksom. Sexuellt
är det ingenting. Nästan alla
väljer någonting annat
om dom vill lägga sig. Var är man
om man bara ligger i snön,
var är man? Och ingenting ser.
Snart dags för kaffe är det
många som tänker när tankarna
håller på att ta slut. Till och med
i det ögonblicket vägrar herr och fru
att ta tag i sina liv
och hoppa.
Av. Om jag hade ett eget tåg
skulle jag bli tvungen
att bestämma mig. Nu
åker jag förbi.



---



Jag vaknade alltså i Ånge. Vi stod där i en och en halv timma. Jag tyckte det var lite komiskt.


22 april 2012

Ett hem är...



Ja, jag kom ju av mig.
Det visste vi ju att jag skulle göra.
Så nu börjar jag om igen.

För här är det nystart på gång igen. Allt är alltså precis som vanligt.
Hemmet är i stycken igen. Just nu befinner sig mina ägodelar på flera ställen. I fotografens förråd. I ateljén. I det som fortfarande kallas mitt hem, men är kalt och kallt och stort och ohemtrevligt.

Jag har börjat flytten.
Jag vet fortfarande inte vart jag ska flytta.
It's a cliff hanger.

Jag tuggar naglar tills jag får veta, förhoppningsvis imorgon. Det jag vet är att jag definitivt är Öst på stan-bo. En Östpåstanare. Det går ju inte ens att säga, men det är fint som snus, och precis det jag vill. I helgen som kommer går det sista flyttlasset från Mariehem. Jag kanske kommer att sakna vattentornet lite. Det har som varit fint att veta att "där bor jag", vart man än befinner sig i staden. Att ha ett landmärke.

Fast alltså, nu blir ju Bildmuseet mitt landmärke.

Berg- och dalbana. Bambi på hal is. Dumbo. Det går upp och ned men jag glider fram, vågar mig ut på isen, flyger. Jojjomen. Det gäller bara att fortsätta intala sig att jag faktiskt kan flyga, så kommer det här att gå geschvint. Eller hur stavas det, mamma?

Just nu känner jag för att ge. För jag är så förbaskat tacksam för allt jag får trots att jag är en strulig tonåring i en trettioårig kvinnas kropp. Så passa på, behöver du hjälp nu så får du det. Det får du annars också, iofs. Men extra särskilt nu.

Och jag har börjat bli beroende av Instagram. Det finns för Android nu serru. Jag heter minawidding, det blir mycket detaljbilder från livet. Fina saker jag ser, här och där. Lite som alla andra alltså, fast det är ju mitt liv. Och lite som jag alltid gjort, alltså, fast med filter. Har du Instagram? Jag vill följa dig!

Idag har jag alltså: packat en massa flyttlådor. Filmat en mobilfilm på 32 sekunder med tema "Home is...", för att kanske kunna vinna något fint inför MADE-festivalen. Jag skrev en dikt, den är med i filmen. Den fick skäras ned betydligt, så jag ska sätta mig ned och sy ihop den sen igen, och lägga till, brodera ut, så det blir en riktig slam-dikt sen. Jaha det var ett sidospår. Jag har också: kört tre vändor med kartongen och mindre möbler tillsammans med min far, och insett hur bekvämt det är att göra sånna här saker med honom, hur bra han är, min far. Kärlek till honom! Jaha, ett litet sidospår till. Jag har också sytt ett roderfodral. Ja, ett fodral till ett roder, det är till honom, far min. Han seglar, förstår du, och till hans nya båt fanns inget fodral till rodret. Så jag sydde ett i ett fint fiskbensmönstrat tyg, det blev väldigt stilfullt. Jaja, sidospår är min grej idag. Jag har också haft poeter i ateljén, bjudit på chokladbollar och fått veta hur Poetry Slam-SM går till, och pratat om team pieces och bokat in en skrivövningsafton med vintillbehör, så vi kan skriva ihop en.

 Ja så var dagen, ungefär. Ganska fin, och jag har lite ont i mina muskler, men det är fint det också.

Vi ses kanske imorgon igen. Jag måste ju meddela hur det går, om jag får veta.

8 april 2012

Påsk och poesi. Do you speak poetry?



Tystnad uppklarad, och poetisk snabbvisit.
Vad är poesi egentligen? Jag skrev en dikt om det i förra veckan, eller när det var. Jag tänker att det handlar om att beskriva och vilja förmedla en känsla, en upplevelse, och en dikt är det som formuleras i det försöket. Ibland lyckas man, ibland inte. Jag vet att när jag skriver, så handlar det om just det. Jag har känt någonting, upplevt någonting, som har rört upp något inom mig (på gott eller ont). Poesin skapas då jag försöker förklara eller beskriva v a d det var som skedde, kändes etc. En formulering formas i mina tankar, och blir den snygg, snuddar den vid någonting, så fortsätter jag skriva, och då rinner fler ord till, fler formuleringar, och till slut har jag en dikt. Ibland bra, ibland inte så bra.
Jag tänker mig poesin som ett eget språk, det språket som används för att beskriva känslor och upplevelser som inte går att beskriva konkret. I den poetiska formuleringen ryms den känslan man försöker förmedla. Om man lyckas, vill säga. Jag talar poesi. Alltså, jag behärskar språket. Men jag kan inte all grammatik, och det finns otroligt många dialekter. Do you speak poetry? Eller så kanske du förstår, men kan inte tala, eller skriva språket. Så är det ju ofta med språk. Fast jag tror att de flesta kan mer än de tror, om de vill.
Jag tror att jag kommer att skriva en poetik en dag, det har liksom följt mig hela mitt liv.

Senare: Hon är speciell, den där kvinnan. Hon kan dra fram det sämsta ur alla situationer, hon skulle kunna dra fram svärtan  ur den vänaste av My Little Ponies, jag svär. Det här med att känna sig som det svarta fåret fastän man är lika gul som en kyckling. Jag bestämmer mig för att komma ihåg att jag är över trettio år,  och att om nu inte hon tror på mig, så gör en hel radda av affärsmän och affärsrådgivare det. Sådetså. Jag förstår mer och mer var min dåliga självkänsla kommer ifrån. Men potatisgratängen var väldigt god.

Soundtrack: Current 93/Nick Cave - All the Pretty Little Horses

Foto: Tre nyanser av gult; finklänningen jag fick av Mim, strumpbyxor och en hemvirkad knallgul sjal. Instagram har kommit till Android! Jag är hooked, as I knew I would be.

30 mars 2012

Cyklar och sparkar parkerade i porten överköras

Östersund.
Ställ inte era sparkar i porten. Grymt fint typsnitt. Östersund är full av gränder. Då jag går här, inser jag att det enda jag är intresserad av är gränder, trasiga detaljer och tygaffärer. Jag går in i en, jag ska köpa nålar. Efter en kvart av tålig väntan på att de andra kunderna ska bli klar går jag ut igen, utan nålar. Jag går in i en annan, hittar mina nålar, hittar en brodersax. Jag hittar en tredje, den har knappar från svunna decennier i lådor från dito årtionden och jag tänker på hur Umeå saknar dessa butiker som funnits så länge att man kan känna åren som en svepande mantel omkring sig när man går in där. Anor. Vart är Umeås anor?
Vill hitta vintagebutiker men misslyckas, blir sugen på asiatisk mat. Varför glömmer jag alltid att svensk kinamat inte smakar ett dugg? Jag tänker kompensera, letar efter ett café, och finner Urbn Art. Street wear, gallery, café. Den ligger också i en gränd, och jag går in, kikar på de buckliga bilderna från gatumålarnätter, försvånar kanske killen i kassan med att vara intresserad, jag vet inte. Berättar om mitt snapshots-projekt. Köper en kaffe, slår mig ned i en gammal fin fåtölj.
Det här är första delen av dagen.
Den andra är en annan historia, fylld av andliga damer (och tre män), fräckisar, värme, romantik och jag läser erotiska dikter för dessa andligt törstiga. Jag rodnar inte. Men jag tror att någon av dem kanske rodnar. Några kommer fram och säger att jag slagit huvudet på spiken för just deras upplevelse, önskan, eller situation. Sådant är fantastiskt. Att de tar emot orden, för orden jag läser är en gåva. När de är skrivna slutar de att vara bara en reflektion över en egen upplevelse, de blir allmän egendom. Jag blir rörd av att beröra. Det är också någonting särskilt med att se kläderna jag suttit och sytt på som en besatt den senaste tiden, bäras av dessa män och kvinnor. Tänk att jag klippt de bitarna ur ett helt stycke tyg, sammanfört dem, fäst dem mot varandra och skapat någonting som kan bäras av någon annan. Ibland undrar jag när jag ska göra detsamma för mig själv.
Modellerna glömmer bort sig ute i omklädningsrummet. De två männen står och blir förälskade i varandra i bara kalsongerna, medans damerna blir ivriga och plockar på sig kläderna i fel ordning. Mot slutet är allting kaos, men det blir väl bra ändå. Det som är så skönt med Maria, är att ingenting ska vara perfekt. Det ska vara som det är, och blir. Det är en del av det hela, och jag tror att vi kan lära av det. När jag kommer hem är jag helt utmattad, klockan är över tolv och jag somnar och drömmer intensiva drömmar om både det ena och det andra.


Och ja, jag testar att skriva på svenska igen. Lämna gärna en kommentar om du tycker någonting.


Syster Sol



solen gömmer sig
bakom molnen men
molnen är för
transparenta
för att dölja dig

du

lyser så starkt att
mitt hjärta
blir förblindat och
jag går runt
med ljusa fläckar
framför ögonen

när jag tänker på dig
svällen mitt hjärta
av värme och
min telefon vill omvandla
sväller
till svälter
eller om det är jag
som slant
på tangenterna

(agenterna
säger telefonen)

men jag tänker på
tangenterna
på skrivmasikinen du älskar
tangenterna på
pianot i fotografierna

& jag vet
att du har det
du har det
fotografiska ögat
det såg jag redan
då du var liten

liten

du är inte så liten längre
du är
lika gammal som jag var då
jag föddes jag menar
Mina, Jemina,
som föddes då jag var femton

kanske var det då
du föddes
och kanske betyder det
att vi är tvillingar
trots allt

jag låg på sjukhuset då
jag hade opererats och jag
kommer alltid att minnas
då mamma kom
med dig
du var ett
spädbarn då
bara någon månad och
tanterna på avdelningen de trodde
att du var min dotter

du var som min dotter sen
jag minns
vi spenderade mycket tid tillsammans
den sommaren
men konstigt nog
kan jag inte minnas att jag
gick på kryckor
du måste ha överskuggat den upplevelsen
eller så
blandar jag ihop åren igen de
är så suddiga
de där åren

men jag minns att du var
min lilla ängel du var
mitt favoritfoto-objekt jag har
många änglabilder på dig
och särskilt en
som jag kanske kommer sätta på
en sån där
studentskylt sen
så du får skämmas
fast du är så fin på den
du har ett linne
som var mitt,
det blir
en klänning på dig
det är sommar och du
springer mot mig
med det mest
strålande leende jag
någonsin sett och jag fångade dig
mitt i den
gudomliga glädjen
det är
att vara ett barn med
änglalockar

det finns en annan bild också
som sattes in i mitt
bröllopsalbum
du och jag
sitter och spelar
fia med knuff jag har
hela gothmunderingen på
svart lackkjol och
nätstrumpbyxor i solen
du
är klädd i
en tomtedräkt

den bilden är
oslagbar
lika oslagbar som du

och som du och jag
den kombinationen

jag hette
någonting annat då
innan du föddes 
jag har försökt
titta på fotografierna
som finns kvar
fotografierna som
undkom
min massförstöring
min utplåning av ett tidigare barn

utlåning, min telefon
är en poet, min telefon
föder nya meningar
nytt poetiskt (etiskt, ekar telefonen)

kaos

eller är det
det här som kallas
ordning
gudomlig ingivelse
inlevelse säger telefonen

jag vill pausa nu men
telefonen säger passa,

vill du passa in?

men nej,
nu har den fått någonting
om bakfoten för
du vill inte gå på
den där stora skolan
för där
kan du inte
vara dig själv
du har
fattat grejen
du har alltid vetat grejen
och jag är så stolt över dig

min syster

så stolt som om
du vore

min dotter
min tvilling

jag älskar dig

min kära lillasyster



Grattis på födelsedagen finaste underbaraste du!

4 mars 2012

till en poet

och jag vaknade till
under natten
med poetiska fraser
på tungspetsen, den törstiga
fraser
inristade på insidan av huden
på insidan av låren
den allra mjukaste delen
och jag vet
det var briljanta ord
de vackraste rader
om pulserande poetiska hudrörelser
och jag ville skriva in dem
i verkligheten
men din famn
var skön
att vila i
och jag tänkte att jag skulle
minnas dem

men nej
de fastnade bara som minnet
av en poetiskt vacker natt
och kyssarna
på morgonen
de fortsatta rörelserna
får vara tillräckliga
översättningar

för mitt bristfälliga
minne
för min bristfälliga
tunga

kanske
var det någonting
med dina lungor
hur de rymde all den luft som
jag också andats,
hur vi
blandade dem, våra luftpartiklar
vår saliv
genom att ligga så tätt
genom att
tränga igenom
barriärer
och hur nya formuleringar
formade sig
då vår hud möttes

jag ska drömma i natt
och se om jag kan minnas
dessa dikter igen