24 februari 2015

Ett föremåls berättelse om obesvar av Mikael Berglund




Sista fikan med Judit.

Jag fick ett ex av boken, tackar allra ödmjukast. Den som vi pratat om då och då på skrivcaféerna jag hållt, då Mikael Berglund varit med under hösten, alldeles utan att jag vetat vad den riktigt handlat om. Men bitar av det har jag ju snappat upp. Judit är lite märklig, lite eljest, är egentligen inte någon god mor, två män följer henne på hennes vandringar i fjällen, det utspelar sig under typ 1600-tal och Sverige är i krig, nere i söder alltså, här uppe märks det mest på att de vill åt silvret. Judit var en kvinna som gick sin egen väg, så mycket hade jag klart för mig innan jag började läsa.

Att läsa den här boken är en resa. Det är som att sitta i en grantopp på avstånd, och följa Judit i spåren. Närmre kommer man egentligen inte riktigt, och jag får känslan, både genom samtalen med herr författare och i själva läsningen, att det gör inte han heller. Berättaren alltså. Det är en observerande berättare, och vi följer med, betraktar, försöker förstå på egen hand vad det är vi läser. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en slags litterär motsvarighet till en dokumentär, nästan vetenskapligt korrekt i sitt sätt att inte blanda sig i det subjekt som dokumenteras. Okej, det låter torrt, och det är inte meningen. Läsningen är inte alls torr.

Det handlar verkligen om obesvar. Detta påhittade ord, som måste betyda att inte få svar. Att vänta sig ett svar och inte få det. Att vara obesvarad. Läsaren får inte heller några svar. Inte Judit, inte hennes barn, inte vi. Men titeln gör mig ändå fundersam. Ett föremål? Men det handlar ju om Judit? Judit är inget föremål. Vad är föremålet i fråga? Eller uppfattar sig Judit som ett föremål? Eller började det hela i ett föremål, någonting lämnat av Judit som väcker berättelsen? Men nu har jag för stor fantasi, och hittar på själv, fyller luckor. Nej Micke, du får nog förklara för mig nästa gång vi ses, vad föremålet egentligen är.
Ah. Föremål som i att vara föremål för någonting eller någon. Det är ett intressant uttryck i sig, faktiskt. Det distansierade i det, att någon är föremål för någonting annat. Micke sa:

Judit är inte ett föremål i bemärkelsen 'ting', utan i bemärkelsen 'föremål för' i det här fallet obesvarade tilltal och känslor. Titeln är en rebus, men det är ändå det enklaste sätt jag lyckats formulera berättelsens essens. Jag menar ungefär "En människas berättelse om sin egen oförmåga att besvara tilltal och känslor".

Att följa någon på en resa som de själva inte vet vart den leder, bara att. Att hon måste resa. Judit söker väl egentligen sin mor, Siri, som var nomad och sen blev det igen, lämnade henne med fadern. Men sökandet efter henne är inte uttalat, och inte heller centralt när hon får eller inte får svar på den frågan. Det handlar om mönster som upprepar sig, omedvetet nästan. Judit lämnar sitt barn med barnets fader, nästan utan att tänka, själv lite förvånad. Hon som själv blev lämnad, gör man så? Men vi, människorna, gör det ju om och om igen. Går i våra föräldrars fotspår, upprepar deras misstag utan att tänka.

Berättandet är snudd på så verklighetstroget/dokumentärt att det blir svårt att tro på. Den litterära dimensionen lämnas utanför, alltså den där berättaren har någonting att säga till om. Han har lämnat över rodret och styr inte längre, låter Judit styra genom pennan. Nästan som ett slags experiment med den berättande formen, och tesen att karaktärerna skriver sig själva, skriver fram sina egna berättelser. Berättaren som medium. En del händelser är för märkliga, för mycket irrande utan syfte för min smak. Som ett rollspel rör sig fram genom en tärnings slag. För övrigt ett mycket bra sätt att komma in i en berättelse, som en skrivövning, men den hackigheten, känslan av att det är kvar är jag inte helt bekväm med.

Men språket. Redan på en gång sätter sig melodin och jag sjunger med när jag läser. Det är kanske den största behållningen, att vara i den där språkvärlden, och i brasröken och fjällen, se det genom texten och genom språkets melodier. Jag hade velat höra Judit sjunga.
Judit som låter inte sig förstås, därtill är hon för undanglidande även för sig själv. Och kanske är det helt korrekt. Kanske tänkte man inte kring saker och ting i de termer vi är vana att få dem uppradade, då på sextonhundratalet, där i fjällen, det ordkarga. Är det i sig ett porträtt av hur människor var då kroppsarbetet fanns men tankarna inte nöttes mot varandra och därför är alldeles instängda, insprängda som silvret i bergen? Jag leker med tanken på att läsa allt som en metafor över mänskligheten, eller metapoetiskt och går man djupare där finns nog mycket att hämta.Det får bli ett senare projekt, i en andra läsning.

Jag ser fram emot att läsa mer. Och nej Micke, det handlar inte om att den här boken inte var tillräckligt bra. Inte alls. Men man vill ha mer. Det var för lite. Det var ett smakprov, och nu är man hooked. Du har berättandet i dig, det märker man. Och den där rösten alla snackar om att man ska ha. Den har du. Det känns tryggt att veta att det blir mer, att du skrivit fler böcker, och kommer att skriva många ändå. Så tack för boken. Och tack för alla samtal om skrivande, som jag hoppas blir fler.

Boksläpp på Bokcafé Pilgatan på fredag >>

Ett föremåls berättelse om obesvar på Bonniers >>




20 februari 2015

mitt inre i raw-format



Jag försöker förklara vad det här är. Att jag skriver här, hur jag skriver, vad. Varför. Jag kan inte.

Det här är en offentlig dagbok. Samtidigt väger jag mina ord och låter dem komma i en alldeles särskild följd, väljer vad jag skriver om, vilka, hur. min riktiga dagbok ser helt annorlunda ut. Den innehåller alla mina svaga sidor, allt mitt gnällande, min frustration, mitt velande fram och tillbaka, listor över allt jag behöver göra, påminnelser om att jag måste boka ny tvättid. Skitsaker, fast såklart ändå inte. För mig är allt det där viktigt, eftersom jag tänker genom att skriva. Det kanske gör mig till lite av en retard, men jag tar det, jag har accepterat att jag fungerar så.

Det här är något slags mellanting. Jag skriver om mitt liv och sådant jag tänker på, sådant som berör mig som jag tänker också kan beröra andra. Jag reder ut saker, kanske först och främst för mig själv, men det betyder ju någonting att det är öppet, för andra att läsa. Till viss del handlar det om en slags exhibitionism, även om det inte är den nakna kroppen som är i fokus utan nakna tankar. Men jag kan inte förklara varför jag alltid drivits av lusten/behovet att klä av mina tankar och visa dem nakna.

Ni som läser är få, de som också sagt något om det har visat sin uppskattning. Det är jag både glad och lite förvånad över, även om det förstås måste vara en del av varför, den bekräftelsen.

Jag blir inte klokare. Inte på varför.

Hur, är en annan fråga, och vad. Alltså, vad skriver jag om, hur gör jag mitt urval, vad betyder det att jag skriver om någon som står mig nära? Dikterna jag skriver inspirerade av möten hud mot hud, är inte nödvändigtvis sanna. I dikterna målar jag upp förståelser av en människa, mig själv, av relationer, möten, och jag använder erfarenheten med en viss person som fond. I det jag skriver här finns det stråk av samma, jag skriver inte alltid bokstavliga sanningar*. Det är min tolkning av det jag upplevt och känner inför det upplevda just då som jag skriver om. I relation till allt annat som pågår innanför och utanför min kropp, mitt huvud, mitt inre (det finns ett par ord jag inte klarar av att använda i min vokabulär eftersom de är för söndertrasade, själ är ett av dom). Alltså ett slags ögonblicksfotografi i skriftlig form, dubbelexponeringar av mina känslo- och tankelager, raw-format. Ja det som skrivs här är verkligen RAW.

* Det här med sanningar, är ett annat kapitel. Jag arbetar med det varje dag. Det finns inte någon ultimat sanning, det bara finns inte. Vi kommer inte åt någon helhet, det är som att försöka förstå begreppet gud. Alla upplever allting olika. Och vi minns olika. Och vi förstår olika, ju mer vi lär oss om andra versioner av det upplevda, vi tillfogar det till vår sanning. Vår egen uppfattning om sanningen kan förändras. Allting flyter. Det är en jobbig tanke och en skön tanke.

Göteborg är grått och kallt. Jag fick influensa och har mest legat däckad på Danis soffa. Frustrerad över mina raserade planer, på all tid att skriva och inspireras som gått förlorad. Jag försöker förstå varför, vad jag gjort för att förtjäna det. Det lönns nog int. Vi kan inte förstå allt.

Vad tror du, varför skriver man utåt? Varför blottar man sina tankar, visar sitt nakna inre?


16 februari 2015

resan, mellanrummet



resan pågår. jag skriver i dagboken att jag måste skriva mig in i mig själv, skriva mig närvarande, att det är viktigare än någonsin att jag är det just nu. nej, det är inte viktigare än någonsin just nu, det är alltid viktigt.

nästa uppehåll skövde, skövde om c:a 50 minuter

jag har upplevt resor där jag svävat i luften och inte vetat vem jag var eller var jag var. men också resor där jag varit så intensivt närvarande, som jag alltid vill vara.

jag behöver landa i mellanrummet. vara tillfreds här. jag tror att jag kan det.

eraser-knappen på mitt tangentbord har lossnat. jag har mig själv att skylla, jag tog bort den. en liten dekorsockerkula hade letat sig in där och fastnat under tangenten. jag tänkte i min enfald att det var enkelt att sätta den tillbaka igen. det visade sig vara inte så.

men om man nu som jag är benägen att tänka att det som sker, sker av en anledning, kan man förstås läsa detta symboliskt. jag kanske inte ska tänka så mycket bakåt, inte ändra på det som varit, även om det blivit lite fel. lära mig tåla lite stavfel, vara nöjd med det, och samtidigt vara lite varsammare med det jag skriver (gör) så att jag skriver (gör) rätt på en gång och inte behöver backa. sakta ned tempot, låta fingrarna landa rätt. nuförtiden landar de i rödblont hår, riddar rödskägg. och det är bra, jag ska inte backa, jag ska vara varsam, stava rätt.

om sanningen ska fram gör det mig tokig. den felande tangenten, jag sliter mitt eget hår snart. googlar priser på äppeldatorer, luftversionen, nedslås av priset men tänker: det här är mitt levebröd, det här är mitt levebröd, det här är mitt levebröd och kanske kan det bli min födelsedagspresent till mig själv. på avbetalning förstås, men det får gå. inte bara för tangentens skull, nog fattar jag att den går att sätta dit igen. men för att jag reser, ofta nuförtiden och framöver och jag är en skrivande människa, jag behöver en smidig dator. ett smidigt skrivdon.


jag skriver upp planer på framtiden och sätter på kylskåpet. jag har fått fatt i svansen på ett par drömmar jag vill förverkliga, läskiga steg att ta i världen. de involverar fotografi, ord på papper och ord ur strupen. det skulle kunna bli fantastiskt. jag ska gå mina myrsteg dag för dag, i förverkligandet av dem.

jag skriver också saker som: du ser skogen.
porträttet växer, jag låter det gå långsamt, föremålet har flera sittningar kvar innan alla dragen är målade. och med ett skiftande ansikte kommer det att ta tid, och jag låter det. kommer man med hjärtformade räkbakelser för att hångla med mig så får det ta tid.



av någon anledning är det alltid så svårt att begripa att jag ska gå på Göteborgs gator igen. att man kan färdas till en annan plats, att flera platser existerar samtidigt. sist jag var där var det mörkt och kallt, jag tror att det känns ljusare nu. kanske för att det också är ljusare i mitt hjärta, och jag försöker inte skapa någonting som inte finns, det fanns en slags förhoppning i luften som jag inte kunde infria, eller ja, det var jag som förhoppade och en annan som inte infriade, om vi ska vara korrekta. i efterhand är det självklart, och förhoppningarna var inte uttalade, men de smyger sig in ändå, man tror det inte men så är de där. och skapar obalans. den obalansen kostade mig ett par dagar av förvirring, den har jag inte nu, den bär jag inte med mig. tiden här är helig nu, jag väntar inte på någon annan, följer inte i någon annans fotspår utan trampar upp egna, gör verkligen det jag vill. och jag känner en helt annan vilja också. jag var där i december, början på. jag var trött i själen, hjärtat saknade. mörkret rådde, det särskilda mörker som verkligen äter sig in, särskilt när snön inte kommit men kylan har det. i efterhand förstår man först, hur eländigt det är. det är tur att det är först då, att man faktiskt genomlider det först. men mörkret tränger undan känslorna, skapar ett slags vacuum. och det var nog så att jag till stor del var i detta vacuum, senast jag var i Göteborg. den här gången har jag med mig norrlandsljus, minnesbilder av vita vidder och vedeldsrök. med det i hjärtat har mörkret ingen chans.


13 februari 2015

allting är inte som det ska



allting är inte som det ska

varför skulle det vara det, alltid? kanske har jag vant mig vid att den strävan är den viktigaste, och när saker haltar är jag tyst.

tyst.

men att det inte alltid kanske måste vara som det ska då.



kanske inte.


jag saknar fokus. jag känner en ensamhet fast jag inte borde. tystnad, och det där att jag omgärdar. jag är så bra på leenden nu, jag kan tillochmed le med rösten, men kanske är det inte alltid alldeles bra.

det ilar i magen av tanken på kameran, mörkrummet. ändå tog jag mig inte dit idag. andra saker åt upp tid, jag har planerat för mycket på för kort tid igen, alltid. eller är det en bävan? det där motståndet mot det som är bra, det som rör om någonting i mig.
men längtan att fotografera, och se bilderna framkallas framför mina ögon. ordens ursprung. och att ta dem. har tankar om bilder som jag önskar att jag får ta, så småningom.

jag är ingen fotograf. det kan jag inte kalla mig. ändå har kameran följt mig nästan lika länge som poesin. men jag är ju bara självlärd, vet du. amatör. lekman. eller kvinna då. och jag tycker om det råa, det lite hipp som happa. jag använder mig av kameran och kemikalierna och apparaterna lite på en höft, lite som en ostyrig pensel. det blir inte perfekta drag, men där färgen hamnade var det meningen att den skulle hamna, det är bara magkänsla, liksom. och lite rough, lite rått. tumavtryck och dammpartiklar, skadade negativ bekommer mig inte så fasligt. eller oskärpa. men det är ofint. jaja.

allting är inte som det ska, men på söndag åker jag till Göteborg och det är lite av en frizon. en tågresa, att färdas med ett fordon där man märker tiden. att somna i en stad och vakna i en annan, alla träd och landskap som swooshar förbi. jag har inga måsten. det jag ska göra där, är sådant jag kan på autopilot, inbyggd leende och allt. när jag reser är tiden helig. framförallt är den min. jag får vara i den, och jag är inte hemma, med alla rutiner och krav. att resa är att vara i ett förlängt mellanrum. jag älskar mellanrum.

jag vänder om, snor om kroppen och tankarna som följer efter som en svans. tillbaka till kärnan.

vad vill jag

vad vill jag

vad vill jag

alla lika viktiga. fokus.


allting måste kanske inte alltid vara som det ska. ibland måste det skava för att man ska byta färdriktning, sätta sig och vila, hinna i kapp. kanske är det det jag behöver göra nu, kanske kom den känslan i precis rätt tidpunkt.
jag har ju listat upp vad jag vill göra. och vad jag måste göra, egentligen är det inte svårare än så.
däremellan hinner jag också med några kyssar, det är viktigt.
att kyssas.
och vidare, att vidröra, vidröras.

allt man kan göra med tungor, inte bara tala, viska, smaka.



5 februari 2015

sprickan i muren



någonting glider
jag är återigen i rörelse.

det är känslan av att stå på ostadig mark eller kanske på en stadig
men inte våga lita på att den faktiskt är
stadig

jag säger: jag och fokus, allting glider
att inte våga slappna av och lita

ständigt denna jakt på både och, ett tillstånd som innehåller allt
och alltså även en vila i det

vila

min sömn har rubbats av så många saker den senaste tiden
konstnärliga idéer, plogbilar, hånglande

jag börjar dricka kaffe på morgnarna, ändrar mina rutiner
ser möjligheter i sådant min blick bara svept över förut,
nya influenser

alltid något nytt. om det så bara är kaffet
ett recept på en frukostsmoothie
nya böcker att läsa
och viljan att komma närmare

jag vill inte stå still
jag skulle kanske vilja
slippa oron över att allting skall kunna betalas,
den sidan av myntet, myntet i sig

men det är i den här rörelsen jag föds
igen och igen och igen, bit för bit


kanske är allting klarare och klarare nu


och sprickan i muren. kan forma ett hjärta, såpass.