29 juli 2013

jag saktar ned stegen i regnet




"taking back a love like this, cause it didn't seem my style / holding out for something dark and wild"

känner den där ynkligheten igen. den där tyngden under tron på att det kommer att bli någonting fint till slut och att om även det inte är uppenbar kärlek, så kan det vara en kär lek, en upplyftande flört, någonting som ger något. och sedan insikten om att det är så många lager av förnedring innan man kommer dit, om det ens är möjligt. att jag inte verkar förmögen att inte få ont i magen av tystnad och läsa in för mycket i vad som helst. och att det hemskt sällan verkligen ger något. för att de flesta ändå inte ser mig, personen bakom. jag vet inte vad de ser, förmodligen mest en funktion.

jag vill skippa de lagren, jag vill gå rakt in i kärnan, och uppleva verklig förälskelse, som utvecklas till verklig kärlek. det är ju det jag vill, egentligen. men varje gång försöker jag se saker som inte finns, och slätar över det som uppenbarligen känns fel ända från början, för helt perfekt är det ju aldrig, nog vet jag det. men nu vettefan om jag inte tänker vänta tills det faktiskt är det. jag känner hur jag sluter mig igen, runt kärnan, saktar ned stegen i regnet och förpuppar mig i gloom-känslorna, känner den välbekanta melankolin svepa in mig i sin mantel. inbillar mig till och med att jag är snyggare så, åtminstone ett tag.

jag visste att det här var att lägga krokben för mig själv. om jag nån gång kunde lyssna på mina egna goda råd.

är jag annorlunda då? ser jag dem, ger jag dem något? det är svårt för mig att svara på, jag vill tro det, men kanske inte. kanske är de bara funktioner för mig också, funktioner för att bekräfta att jag finns och kan vara åtrådd. så det kanske är ömsesidigt, egentligen. men det är inte rätt, jag vill inte vara en del av någonting destruktivt. för mig, eller för den jag är med. och verklig åtrå? den ska fylla hela ens kropp, hjärtat också. jag känner den inte. inte nu. så den här gången var det kanske ganska ömsesidigt. men jag väljer att inte fortsätta vara en del av det. det är en sådan bedräglig lek, särskilt när den inte är öppen och kommunikativ.
kanske om du berättat om din trasighet. så hade jag berättat om min. så hade vi kunnat läka varandras sår. nu gör vi dem bara djupare, tro mig.

hur tar man sig ut ur den här spiralen? hur vågar man tro på något, hur vet man när det man känner är på riktigt? och hur trasslar man sig ur alla labyrinter man dessförinnan irrat in sig själv och varandra i? kärlek, det känns som moment 22.


och så den här känslan då: varför ska jag krångla till allt? kan vi inte bara hänga och se på film och ta det ett steg i taget? men tydligen inte, jag överanalyserar ju allt. fast jag önskar att jag var förmögen att vara hon som tar det ett steg i taget och inte överanalyserar allt. jag tänker för mycket? jag känner för mycket.


15 juli 2013

jag suckar á la madame Bovary



Nästan två meter lång och en kyss som heter duga. En sån där som får en att sucka á la Madame Bovary i flera dagar efteråt. Fingertoppar som brinner och hud som väntar men min första korrekt avslutade dejt, i regnet under ett paraply. Det må bero på balsamvinäger men jag är ändå glad att ödet bestämde sig för att det var dags för mig att prova göra saker på åtminstone någorlunda rätt sätt.

Ödet, slumpen, whatever - har ett litet finger med i spelet här, det märks tydligt. För låt gå att vi bor i samma stadsdel, men hur stor är egentligen chansen att man ska möta varandra om man aldrig någonsin mötts där förut? Och ändå mötte jag honom i korsningen mot Vasaplan, då jag cyklade in till Ohlssons för att förse mig med en tunn elastisk snodd vid tretiden. Det är en skräckblandad förtjusning kanske, måste det inte alltid vara det? Och den där ovissheten. Det är så märkligt, det här med att lära känna en ny människa. Inte alltid så lätt, eller att det går så fort, men det går om man vill & om det är meningen, antar jag. Fortsättning följer, och jag dansar vidare i tankarna, pusslar ihop min säng igen och skriver några rader.

9 juli 2013

jag sörjer en förlorad stad


Ibland slår förluster en i magen. Ett gammalt mail från min far: "...idag är din sista dag i New York".

Tårfontän.

Jag letar upp gamla bilder för att gråta lite mer, det är knäppt men så funkar jag.
Och jag hittar knappt något.
Ytterligare ett tecken på hur dåligt jag mådde där. Ingen förmåga att se de vackra detaljerna, önskan att fotografera det. Knappt något från lägenheten, några bilder på utsikten men... Det är ju så här. Att det jag faktiskt sörjer är mitt potentiella New York. Som jag var så nära att uppleva, men inte förmådde. Och tanken på vad Mina med sina fulla potential och full närvaro, med samma förutsättningar (aka lägenhet i East Village och "ledig" hela dagarna) skulle kunna åstadkomma. It gives me shivers. And I want it. Någon gång. Någon gång ska jag tillbaka dit och ta tillbaka min stad.

Bilden: soluppgång från vårt köksfönster.

8 juli 2013

Jag har kysst en superhjälte



Jag saknar orden, säger hon, och jag går in och kollar nästan varje dag.

Och jag skriver ju, fast uppe i huvudet och brottstycken och kanske så censurerar jag mig en aning, jag som aldrig brukar, med tanke på vilkas ögon och hjärtan som läser, om de nu gör det.
Men nej, det är ju inte jag, sån är inte jag, man får ta det jag skriver, orden, som en del av mig, eller släppa omfamningen, om det inte passar.

Vad har du gjort sen sist? Jag har kysst en superhjälte, gått på bröllop och möblerat om min lägenhet. Business as usual.

Han var vit, jag var svart, vi var som yin och yang - det var fint och någonting att skoja om. Och jag har kyssts under en organisk himmel av sidenellipser och missat tåg och bussar på grund av hud och virrighet.

Jag gick på bröllop och var vackrare än på mitt eget. Jag sydde mig en klänning på fem timmar från mönsterritning till sista söm, det var en bedrift även för mig. Och som jag myser av att säga "tack, jag gjorde klart den för några timmar sen". Mitt bästa partytrick. Men jag tror faktiskt att jag lyste som en sol, och myggen gillade mina nakna ben, och jag sa att jag inte kunde bli full men sen rökte jag en cigg och var tvungen att gå tre varv runt bygdegården och dansa lite med brudens söta bror för att få världen på fötter igen.

Och jag har gråtit för att jag inte orkade laga lunch, fast sen förstod jag att det var för att jag sytt alldeles för intensivt, och hon som tar ned mig på jorden gjorde det igen. Så jag lyssnade på Bob Hund resten av dagen och nu är kanske jorden lite fastare under fötterna igen och jag ska komma ihåg att det ska vara roligt också. Hallå eller; två veckor i Gamla Stan liksom - glöm inte vad som är vad. Tralala lilla molntuss.

Men det här med superhjältar är inte så lätt att förstå, och jag glömmer ibland att det inte är jag som ska förstå honom, utan jag som ska förstå mig själv och vad jag vill. Och vad jag vill... Ja, just det. Eyes on the track baby.