Sun Axelsson - Drömmen om ett liv

Drömmen om ett liv får mig att tänka på detta att vara sig själv, våga vara det, fullt ut. När jag läser om hennes kamp, den inre och yttre teatern och hur hon upplever att hon spelar roller utåt, att nästan ingen mött den riktiga Sun. Till viss del är det så för mig, och har i allra högsta grad varit det förut. Numera försöker jag att sammanfoga, hon som spelar en roll är ju också en del av mig, vill jag tro. Så jag sammanfogar rollen med mitt riktiga uttryck och får förhoppningsvis en slags sann bild utåt. Alltid orkar man inte vara sann. Lite måste man spela för att saker och ting ska gå enklare – jobb, människor man möter. De gånger jag helt har gått in i min egna värld har det också slutat med att jag skadat mig själv, så att vara vilse där är heller inget alternativ. Det var länge sen nu, numera kan jag brygga världarna, behöver inte antingen/eller som jag trodde jag behövde då.

Både/och är en del av hörnstenarna i min tanke om livet. Att ingenting är svart eller vitt, att allting är gråskalor, eller kanske snarare ett sammelsurium av färger, ett kalejdoskop. Precis som i kalejdoskopet så innehåller jag många olika mönster, färger, formationer. Jag är inte mindre jag för det.

Jag tänker också att så nära som här, i orden på papperet, jag och språket, så nära kommer kanske ingen människa. Men jag vill, vara nära. I både ord och kropp, jag vill tro på den möjligheten, både/och.

Jag ser andra saker i Drömmen om ett liv också. Kanske för att jag nu har Alla mina namn lite åt sidan och ”färdig”, så tänker jag väldigt mycket på allt det som skedde som en helhet, att jag kan det nu, se helheterna. Ser saker som relaterar till hur det blev som det blev. Och ryser av att känna igen mig själv i misshandelssituationer, både i Suns utsatthet och förtryck som barn (vilket är en insiktsfull analys av hur vi formas som barn) och i utställningen VODA (det inre rummet, det som handlar om platser där de intervjuade känner sig trygga vs platser där de känt sig utsatta). Min situation handlade inte om fysisk misshandel, men ju mer distans jag får till det, desto tydligare blir den psykiska nedbrytningen.

Vi lär oss om oss själva då vi läser om andra. Vi lär oss om andra då vi skriver om oss själva. Att skriva självbiografiskt kan tyckas självcentrerat, egofixerat, navelskådande och självömkande. Och det kan det vara, och kan väl få lov att vara också. Men det finns något ännu större utöver det: vi växer. Inte bara den som skriver växer, den som läser växer också. Förstår någonting, ser mönster, känner igen sig, känner med-lidande, men framförallt förståelse. Hur allt hänger samman. Och jag vill växa. Jag vill att andra ska växa. Bli mera medvetna, bli mera sig själva, vara närvarande med sina jag.

Jag vill veta. Vem är du? Vill du också veta? Skriv om det!

På Skrivcaféet >> talade vi om detta med bekännelselitteratur, detta fack Sun Axelsson aldrig ville stoppas in i. Jag googlade och hittade Maria Schottenius krönika om detta, läs här >>

Jag gladdes åt att många verkade ta till sig Drömmen om ett liv, att det gav dem något personligt, att skriva utifrån det jag läste som inspiration, många som sa att de bara måste läsa hela boken nu. Det är en god känsla.
Vi talade också om självbiografiskt skrivande i sig, som också Sun diskuterar i boken. Om det privata och det personliga, och var gränsen kan gå, vad som är okej. Eller, allt är ju okej, men var gränsen går för när det blir intressant för andra att läsa, att publicera texten. Den gränsen är flytande, särskilt nuförtiden, med alla bloggar som spränger dem dagligen. Kanske är vi mer toleranta och mer törstiga på det rent privata nu? Eller måste det ändå vara allmängiltigt, det vi läser? Det är en stor och omfattande diskussion, som jag har på känn att vi kommer att återkomma till. Jag skriver också på gränsen, hela tiden. Olika läsare uppfattar nog olika, vilken sida av den jag hamnar på.

vi och dom andra

VODA.

Vi och dom andra. Äntligen har jag varit dit upp, och sett utställningen. Tillsammans med Hanna, som också finns med på bild, stark och stadig med T'pol i sin famn, kaninen, vila i frid.

Elin Berges Selves, är ett fotografiskt projekt som tilltalar mig, och i smyg sörjer jag att jag helt missade att det pågick, då hon sökte subjekt att fotografera. Jag funderar på vad jag tagit med för attribut. Kanske symaskinen vid fötterna, nakna fötter nog. Vilken klänning? Eller hade jag kanske velat fotografera min rygg? Det är någonting med ryggar, någonting jag vill komma åt, närma mig. Och att omsluta en rygg, omslutas bakifrån, ger samma rush av glädje varje gång, jag tröttnar aldrig på det. Ryggen. Det kan hända att jag skylt mitt ansikte, jag hade velat ha en solfjäder med svarta fjädrar. Kanske naken med pärlhalsband, massor av pärlhalsband, långa. Jag kanske måste ta dessa porträtt själv. Ja det kanske jag måste.

Jag har också en önskan om att fotografera mer, andras kroppar, andras kroppsliga landskap. Det känns oundvikligt, det har med Alla mina namn att göra, det har med utforskandet att göra. Får jag fotografera dig?

Hanna och jag. Längtar efter att sitta och skriva och skapa tillsammans med henne, kanske lite Nick Cave, kanske några öl eller ett par glas vin, stearinljus, rökelse. Det kommer. Man borde överhuvud taget skapa mer tillsammans, längsmed varandra.

Utställningen VODA på Västerbottens Museum pågår fram till 1 februari. >>

tulpaner, snö och drömmen om ett liv

Man kan inte veta något om andra om man inte vet något om sig själv och vågar tala om det.

- Sun Axelsson, Drömmen om ett liv. 

Jag besöker Polly på Bildmuseet och får en kopp té i personalrummet. Fotar deras vittrande tulpaner och minns andra tulpaner jag fotograferat, oundvikligt. Vi hinner prata om allt på en kvart ungefär, fjärrstyrd konst, kläder, framtiden, relationer, pilates, sex, New York, glasögon. Allt som är viktigt här i livet.

Sedan promenerar jag i snön och funderar som alltid på vart jag är på väg. Vad jag gör och vad jag vill göra och vad jag inte borde göra. Jag kommer inte fram till så mycket vettigt, så är det ibland. När jag kommer in i värmen igen äter jag några coco cookie pops och läser Drömmen om ett liv. Och hittar ovanstående citat, som talar till mig. Internet är svajigt så jag kan inte få mig min dos av mord via streaming. Därför tänker jag.

Tänker på hur det blir när huset säljs, det som kollektivets gårdshus hör till, Kungsgatan 97. Om de nya ägarna kommer att vilja ha kvar oss, och om inte - vad som händer då. Vad jag vill ska hända. Jag har sett det lite som ett tabula rasa, ett tecken på att det är dags för mig att röra på mig. Men den här vintern rotar jag mig lite mera än jag trodde, längtan bort är inte lika stor. Vi får se vad våren och kurserna i Göteborg gör med den längtan.

Jag skulle vilja bo där. En våning på 220 kvm, vackert så det gör ont. Jag skulle fylla rummen med mina vänner, fylla allt med kreativitet. Leva som en prinsessa. Eftersom det krävs elva och en halv miljon för att köpa gården räknar jag i min fantasi med att jag är ekonomiskt oberoende, såklart. Fantasier är ju till för att vara storslagna.

Och jag tänker på hur mycket som är tillfälligheter, vad vi påverkas av när vi gör våra beslut, eller inte tar våra beslut, när vi till synes omärkligt glider in på nya vägar. Hur mycket ens liv färgas av de man möter, vad man gör, vad man inte gör. Att man kanske måste vara väldigt medveten, för att inte ryckas in i allt det där som liksom händer en. Vara stadig och påminna sig själv om vem man är och vill vara. Och att mycket handlar om att våga vara, för det är så mycket lättare att bara glida med och skylla på det ena eller andra, den ena eller andra. Så jag är. Och varje dag måste jag jobba på att vara. Det är min kamp. Att vara kvar i mig själv. Det andra kanske tar för givet? Många, i alla fall. Och de som inte gör det, och inte jobbar på det, är som jag var förut - vilsna. Oförankrade. Icke närvarande. Den här världen är full av zombies.

Så jag tar reda på saker om mig själv och vågar tala om det. Till slut kanske jag också vet något om andra.

--

Läs lite mer om Sun Axelssons självbiografiska, själsbiografiska och autofiktiva skrivande i denna artikel: SvD Kultur - En av de mest betydelsefulla memoarromanerna >>

tusen kyssars djup

Förlorar mig i uppläsningar av Cohens poesi. Särskilt denna, A thousand kisses deep (youtube) >> 

You came to me this morning, and you handled me like meat. You have to be a man to know how good that feels, how sweet. My mirrored twin, my next of kin, I'd know you in my sleep. And who but you would take me in, a thousand kisses deep.

PS. Den som hittar inspelningen Master Poems med Leonard Cohen och vidarebefodrar den till mig får en stjärna i himlen eller en kyss på munnen, det som passar bäst.

PS 2. Här finns en hel spellista på youtube med Cohens poesi >>

PS 3. The excerpt from Beautiful Losers, från 4:20 ungefär >> Fast lyssna på hela. Jaja, det är en sån där dag.

rädsla och värme, att vara och icke vara

Förlorar mig lite i någonting nytt. ingenting någonsin odelat, rädsla. Värme - rädsla, vem vinner?

Ensam vet jag vart jag har mig själv, håller jag i mötet med en annan?

Orden, Alla mina namn, är överlämnade till andra att läsa. Jag känner mig lite rådvill, men har samtidigt tillförsikt. Kikar på dikterna jag utgått från då jag skrivit. Kanske förtjänar de en egen samling också, att få vara i sin fulla rätt? Och kanske måste jag fotografera bilderna jag talar om i boken, kanske måste jag skapa Alices fantastiska Fågel Fenix-kostym. För jag har ju lite svårt för att låta något bara vara en sak. Jag tycker om blandverk.

Och då kan väl livet få vara ett blandverk också? Värme OCH rädsla. Försvinna OCH stanna kvar.

<< Rädsla. Värme. >>

livet är inte annat än en dröm

Livet är inte annat än en dröm. 

Varma famnar och sekunder av lycka, nej - längre. En alldeles ny tunga, att känna nya smaker. En alldeles ny kyss. Känslan av övergång. Att ha lämnat bakom det som ska lämnas bakom, nya steg. Tangosteg. Por-quoi pas? Omfamning. Behöver man säga något annat då? Nej. Inte än.

jag dricker té med Marcel Proust

Dessa drömmar kom mig att inse att eftersom jag en dag ville bli författare, var det på tiden att jag redan nu klargjorde för mig vad jag skulle skriva. Men så snart jag ställde mig denna fråga och sökte finna ett ämne i vilket jag kunde lägga in en oändligt djup filosofisk innebörd, upphörde min hjärna att fungera; jag kände mig stå inför en hopplös tomhet och förstod att jag antingen inte ägde något snille eller att en hjärnsjukdom hindrade mitt snille från att vakna till liv.

Marcel Proust - Swanns värld, s 199 

Mina fingrar doftar bockhornsklöver, jag har precis beställt en laddning med mina favoritpennor från Hong Kong, i morse var det bara jag och brandmännen i simhallen.

Jag funderar på vad nästa steg är, vart mina drömmar skall bära mig. Och jag funderar på vad jag kan köpa för gåva till mig själv som tack för ett gott utfört arbete under 2014. Det gäller ju att hålla sig väl med sin arbetsstab, tänker jag. Så kanske en MacBook Air skulle vara nåt? Ja, jag tror att den anställde skulle uppskatta att slippa släpa runt på en tegelsten. Eller en skifferplatta, ska vi säga, som metafor? De är rätt tunga. Och vart bär mina drömmar mig? Jag vill skriva mer. Det vet jag. Jag vill fotografera. Kanske kan det bli så att en större del av det, också kommer ut i världen.

jag skapar en plats att skriva vid, jag skriver en plats att skapa vid

Jag sitter vid mitt nya skrivbord. Som jag skrapat bort färgen från, slipat. Och fastän allting fortfarande är huller om buller och inte alls är som jag vill i ateljén så känns skrivbordet så rätt. Jag kan sitta här nu och skriva. Det kunde jag inte vid sybordet, inte vid det stora kursbordet heller. En annan känsla. Jag prövar var jag ska ställa det, vad som känns bäst. Jag får väl acceptera att jag syns utifrån, jag vill kunna se ut, sitta vid fönstret. Så om du går förbi här, särskilt sent om natten, kan du se mig gäspa och klia mig i huvudet. Jag ska försöka hålla mig från att göra något märkligare. När jag syr brukar jag ju glömma bort att jag syns, och inte riktigt idas ta på mig kläderna igen efter provningen, men så roligt ska vi nog inte ha det nu när jag skriver.
Och jag skriver igenom den, boken, Alla mina namn för sjuttioelfte gången. Och det blir bättre för varje gång så jag undrar ibland vad för skräp jag egentligen började med. Men det är lite annorlunda, det sätt jag grundar den här berättelsen på gör att jag lever med den, den föds inte bara ur min penna. Den är en del av mitt liv, mitt levande har ändrat den, medan jag lever skriver jag in livet i texten. Jag började med några spridda texter, några dikter. Men det är i allra högsta grad ett blandverk.
Så mycket skönare det känns nu då, när jag börjar kunna känna en distans till den. Att den har ett slags slut, att jag kan gå vidare utan den därifrån. Och att den inte är totalt sammanlänkad med mig, jag har låtit Alice i texten göra både hemskare och finare saker än jag själv har gjort. Lagt till ett par namn, strukit andra, bakat ihop några, ändrat kronologin. Snart vet jag inte vilka namn som är ursprungsnamnen. Det handlar inte längre bara om mig, eller om dem, inte alls. Det handlar om en version av hur det var, och hur det skulle kunna vara, och hur det är - för många fler än mig. Så vill jag tro åtminstone.
Den blir inte så lång, och det är helt ok. Eller så fyller jag ut den mera. Mer miljöbeskrivning! Som jag säger till mina kursdeltagare, fyll på, bygg ut! Och kanske gör jag det, ganska mycket är i det abstrakta, känslosamma, i huvudet. Och en hel del i kroppen, men inte så mycket i platserna, kanske. Men man blir blind av att titta på sin egen text, så snart ska den få läsas av andra.

tärningar och tango

Jag tror att första delen av boken är ganska klar nu. Den blir inte så lång, det gör ingenting. Kanske får den inte ens kallas en bok. Det skiter jag i. Det får bli en kortroman och är ju hursomhelst den första. Det känns dumt att börja med att exempelvis efterlikna Proust eller Knausgård, kan inte säga att det verkligen lockar. Och jag behöver verkligen bli klar med den här nu. Nu har jag ju äntligen börjat nästla mig ur dess innehåll.

Jag valde den bästa av dagar och den bästa av tider. Nu börjar älvutsikten vitna, äntligen snö och allt det där, knappt en kotte här. Till och med resturangen har stängt, my lucky day. Jag har kurat ihop mig i två fåtöljer och leker att det här är mitt vardagsrum. Flexhallens betonggolv lockar, där skulle man kunna dansa tango, tänk.

Annars: tärningar, tango, kanske någonting som vaknar. Det känns ändå fint, att någon vill spela yatzy med mig och vinna.

jag ser mig själv i konst.

Rafael Lozano-Hemmer - The Years Midnight (as seen with the smoke in my eyes)

i konst ser jag mig själv, inte alltid lika bokstavligt som här. jag gör det i andra också, då jag talar, skriver. i möten möter man sig själv. när man slutar möta andra, slutar man att växa. jag menar möta, se, även om det är samma människor varje dag. sluta inte se dem, då slutar du se dig själv.
är det alltid denna symbios? eller kan man lägga bort sitt själv och bara se, också? jag vet inte, men jag tror inte det. det är vår förbannelse och befrielse, att vara medvetna. om ni nu är det. det vill jag vara. om du bara ser, förtvinar du. och du, du måste också finnas i denna värld. för den rätten är nu en gång dig given. använd den.

den bästa av börjor

Skriva mig in i skrivandet. Ett helt nytt år ligger framför mig. 2015. Jag har en känsla av att du kommer att innebära rörelse. Någonting kommer att hända, jag vet bara inte vad ännu. Någonting som förändrar. Och jag öppnar upp för det, antar jag. Ser saker, människor på nya sätt. Och när jag vaknade upp på nyårsdagen var en av de första tankarna att jag varit närvarande i mig själv. Motsatsen till bakfylleångest, alltså, som för mig mest brukar bestå i att jag känner att jag genom alkoholens försorg klivit in i en annan roll. En flamsig, fumlig, allovertheplace-roll, som kanske någon ser som roligt och trevligt, och som säkert också är det, men som jag inte känt igen mig i. Inte nu då, alltså, trots vin och bål och bubbel. Att jag alltså kommit till den punkten att jag är rätt så förankrad i mig själv, att jag vet vem jag är när någon frågar, att jag inte bara svarar standardsvar då folk berättar utan faktiskt, halleluja, tänker och känner och kommer med nya frågor, invändningar, bryter mönster. Det har inte alltid varit en självklarhet.

Jag vaknade också med tandvärk, fantastiskt. En visdomstand på väg ut, välkommen visdom, men nog kan vi slippa värken, va?

Jag skriver mig in i skrivandet, och 2015 kommer att bli ett skrivande år. Ett fotograferande år, jag ska fota mer, fota analogt, framkalla. Känna doften av fix och ättika på mina fingrar, se bilder framträda, ansikten, kroppar, landskap. Det här året önskar jag att jag får utveckla mina fotografiska idéer och kombinationen med orden. Jag ska skriva klart Alla mina namn, jag vill samla mina dikter, skriva fler. Jag vill stå på en scen utan jurys i publiken, lära mig mina dikter utantill. Det är många saker som jag vill.

Jag vill luta mitt huvud mot värme, höra ett hjärta picka, vakna av att någon drar mig till sig. Det vore också hemskt fint, det var länge sen nu. Pirr i kroppen, längtan. Samtal, närhet inuti. Jag färdas ditåt, jag känner det, men jag säger inte mer än så. Det får räcka. Det finns många möjligheter, och den vackraste gåvan till mig själv är kanske att jag förstår det. Att världen inte är slut på människor att möta. Det och en smörgåstårta på nyårsdagen, den ultimata kärleksförklaringen.

2015 är året då jag äntligen förstår att jag älskar mig själv. Det är den bästa av börjor.

Jag jobbar inte med löften. Men jag har en lista av önskningar jag tänker att jag vill uppfylla. En tanke är att ni ska få se mer av mig här. Det ingår i min tanke kring skrivrutiner. Det, och att jag kommer att göra fler övningar. Som ni gärna får inspireras av, skicka in era resultat, dela med er. 

Vi ses!