24 maj 2015

att vara i luften



Maj månad.
Allt skulle visst hända nu. Samtidigt. För mycket är jag förstås själv skyldig, som alltid ska boka in extra dagar när jag är ute och reser, men att det blev så mycket just nu är inte bara min förtjänst.

Maj. En månad med begravning, konferens i kreativt skrivande, systerweekend i Stockholm, Byggnads kulturstipendium, ett farväl av en älskare jag haft svårt att släppa, kursavslutningar på mina egna kurser, kursavslutning för Skapande Svenska. Samtidigt som jag har möten om framtiden som kan förändra så väldigt mycket för mig, som betyder så väldigt mycket för mig och samtidigt har ajg ingen aning om hur det blir. Och så planerar höstens kurser med ABF, sommarens kurser på folkhögskolor och i egen regi. Göteborg, Växjö, Stockholm. Bastuskär. Tårar och skratt. Högt och lågt. Jag har kastats fram och tillbaka. Jag är fortfarande uppe i luften som en vante.

På instagram kan ni följa en del av det jag gjort/känt etc i bilder >>

På ett sätt vill jag bara skrika: hjälp! Och jag saknar någon att hålla i handen. Någon bredvid som kan tala om när jag måste andas, som kan trösta när jag gråter, hålla kvar mig i sängen. Jag har börjat gå upp före fem igen. Djupa andetag. Samtidigt vet jag att det här verkligen inte är läge att dessutom försöka hitta den personen. Men att det finns ett tomrum som jag börjar känna av, att bli relaterad till och relatera, kanske är det också en lärdom.
Och sorgen. Att Eric inte kommer att kommentera det här inlägget. Som han kanske skulle ha gjort, om han fått leva. Fan också.

Det är tur att det är sommar snart. Att efter juli har jag i alla fall några veckor som inte behöver innebära så mycket jobb. Att däremellan är det inte lika hektiskt, kanske, som maj har varit. Att det alltid ska vara på en och samma gång... Men det är så det funkar, livet, det kommer i kluster. Som ni förstår är det därför jag så plötsligt slutade med mina ambitiösa dagliga övningar. Det blev för mycket att upprätthålla det, också.

Det här är min första riktigt lediga dag sedan påsk. Jag ska försöka ta vara på den.

Byggnads kulturstipendium för litteratur 2015



Jag var en av de lyckliga att bli tilldelad Byggnads kulturstipendium i år. Jag fick det inom fältet litteratur, för det projekt jag håller på att starta upp som bär arbetsnamnet "Att skriva minnen", och syftar till att inspirera seniorer på mindre orter i Norrland att skriva om sina liv. Tanken är också att samla berättelser i en antologi, och ge ut tillsammans med skrivtips och övningar för att fortsätta inspirera till mer skrivande. Projektet är i startgroparna, och jag för samtal med samarbetsparter om olika sätt att hitta finansiärer för att kunna dra igång det på riktigt. Länsbiblioteket i Västerbotten och ABF Västerbotten står bakom mig än så länge. Målet är att få igång det till våren 2016.
Den 12:e maj var jag nere i Stockholm och tog emot stipendiet tillsammans med de andra stipendiaterna. Det var omkring 450 ansökningar för stipendiet, och vi var 15 som fick. En skara mycket intressanta och begåvade kulturarbetare, som jag är stolt att få räknas bland!

Bild lånad från Byggnads hemsida >>

Som ni ser knep jag platsen bredvid statsministern för fotograferingen! Vi skojade lite om att han skulle ligga framför oss som en målvakt, jag undrar hur många gånger han får höra liknande skämt... Hursomhaver var det ändå lite coolt att höra statsminister Stefan Löfven läsa motiveringen till varför jag blev tilldelad stipendium, och få skaka hand med honom. Om du vill börja skriva om ditt liv Stefan, så vet du vart du ska vända dig! ;)
Han höll också ett fint tal om kulturens betydelse för samhället, och för att göra allas röster hörda. Jag önskar jag hade lyckats få till inspelningen på mobilen som jag tänkt, så jag kunde sparat det, men mitt i allt så kändes det ändå viktigare att vara närvarande och lyssna, inte att dokumentera för framtiden. Kanske någon annan har lyckats spela in eller på annat sätt spara hans tal?

Att få Byggnads kulturstipendium känns som en stark bekräftelse på att vad jag gör är bra, viktigt och också att jag är på rätt spår, att jag gör det som är rätt för mig. Jag har hittat ett område där jag känner att jag gör nytta, och det nästan känns oförskämt "enkelt". Men någon klok har sagt att man ska göra det som faller sig naturligt för en, det ska inte alltid behöva vara en kamp.
Att lära och hjälpa andra att skriva om sina liv är något jag ser som ett privilegium, och något jag tar på största allvar. Livsberättelser ska man hantera varsamt. De människor jag möter, möter jag verkligen, det är otroligt viktigt att alla känner sig sedda och får möjlighet att uttrycka sig, att låta alla komma fram även om vi arbetar i grupper. Att just arbeta i grupper är också en av grunderna i det självbiografiska skrivandet, eftersom vi tillsammans hjälper varandra att minnas. Men det är inte en gemensam berättelse som skrivs, varje livsberättelse är sin egen, och ska berättas på ens egna sätt.