Den här bjuder jag på, för att jag ibland tycker att jag kan vara lite rolig. Vi får väl se om ni tycker detsamma... I alla fall, ett autentiskt dagboksutdrag, såhär mitt på blanka förmiddagen (ja, man blir sjukt påverkad av att ta in massvis av dikter hela kvällarna):
Gud vad less jag är på dessa
vänsterradikala rabbeldikter! Alla dikter om orättvisor och allt åt
alla och jag är så fattig och har inga utsikter för min framtid,
oavsett om diktaren förhåller sig chill till det eller har ångest.
Please leave it be. Jag tycker mycket mycket mera om relationspoesi.
Jag vill kunna relatera. Så är det ju. Och jag har kommit förbi
tycksyndommigstadiet faktiskt, och tycksyndomandra-dikterna är ju
egentligen bara en omformulering för tycksyndommigpoesin som vill
ut. Det är okej att det är roligt, men lägg gärna in en twist på
det, skruva gärna åt skrattet som bubblar ur hjärtat med en
hjärtsnörpsomvändning. Då är det nog som allra bäst. Och måste
vi hamna i fack, måste poeterna från norrland bli sävliga
dystoper*? Fuck that, jag tycker min dikt om kärlek och fåglar var
finare än alla dikter om vardag, ångest, palestinakonflikt och
ätstörningar. Sådetså.
*Jag hittade visst på det ordet av bara farten.
