Ett hem är...

Ja, jag kom ju av mig.
Det visste vi ju att jag skulle göra.
Så nu börjar jag om igen.

För här är det nystart på gång igen. Allt är alltså precis som vanligt.
Hemmet är i stycken igen. Just nu befinner sig mina ägodelar på flera ställen. I fotografens förråd. I ateljén. I det som fortfarande kallas mitt hem, men är kalt och kallt och stort och ohemtrevligt.

Jag har börjat flytten.
Jag vet fortfarande inte vart jag ska flytta.
It's a cliff hanger.

Jag tuggar naglar tills jag får veta, förhoppningsvis imorgon. Det jag vet är att jag definitivt är Öst på stan-bo. En Östpåstanare. Det går ju inte ens att säga, men det är fint som snus, och precis det jag vill. I helgen som kommer går det sista flyttlasset från Mariehem. Jag kanske kommer att sakna vattentornet lite. Det har som varit fint att veta att "där bor jag", vart man än befinner sig i staden. Att ha ett landmärke.

Fast alltså, nu blir ju Bildmuseet mitt landmärke.

Berg- och dalbana. Bambi på hal is. Dumbo. Det går upp och ned men jag glider fram, vågar mig ut på isen, flyger. Jojjomen. Det gäller bara att fortsätta intala sig att jag faktiskt kan flyga, så kommer det här att gå geschvint. Eller hur stavas det, mamma?

Just nu känner jag för att ge. För jag är så förbaskat tacksam för allt jag får trots att jag är en strulig tonåring i en trettioårig kvinnas kropp. Så passa på, behöver du hjälp nu så får du det. Det får du annars också, iofs. Men extra särskilt nu.

Och jag har börjat bli beroende av Instagram. Det finns för Android nu serru. Jag heter minawidding, det blir mycket detaljbilder från livet. Fina saker jag ser, här och där. Lite som alla andra alltså, fast det är ju mitt liv. Och lite som jag alltid gjort, alltså, fast med filter. Har du Instagram? Jag vill följa dig!

Idag har jag alltså: packat en massa flyttlådor. Filmat en mobilfilm på 32 sekunder med tema "Home is...", för att kanske kunna vinna något fint inför MADE-festivalen. Jag skrev en dikt, den är med i filmen. Den fick skäras ned betydligt, så jag ska sätta mig ned och sy ihop den sen igen, och lägga till, brodera ut, så det blir en riktig slam-dikt sen. Jaha det var ett sidospår. Jag har också: kört tre vändor med kartongen och mindre möbler tillsammans med min far, och insett hur bekvämt det är att göra sånna här saker med honom, hur bra han är, min far. Kärlek till honom! Jaha, ett litet sidospår till. Jag har också sytt ett roderfodral. Ja, ett fodral till ett roder, det är till honom, far min. Han seglar, förstår du, och till hans nya båt fanns inget fodral till rodret. Så jag sydde ett i ett fint fiskbensmönstrat tyg, det blev väldigt stilfullt. Jaja, sidospår är min grej idag. Jag har också haft poeter i ateljén, bjudit på chokladbollar och fått veta hur Poetry Slam-SM går till, och pratat om team pieces och bokat in en skrivövningsafton med vintillbehör, så vi kan skriva ihop en.

 Ja så var dagen, ungefär. Ganska fin, och jag har lite ont i mina muskler, men det är fint det också.

Vi ses kanske imorgon igen. Jag måste ju meddela hur det går, om jag får veta.

Påsk och poesi. Do you speak poetry?

Tystnad uppklarad, och poetisk snabbvisit.
Vad är poesi egentligen? Jag skrev en dikt om det i förra veckan, eller när det var. Jag tänker att det handlar om att beskriva och vilja förmedla en känsla, en upplevelse, och en dikt är det som formuleras i det försöket. Ibland lyckas man, ibland inte. Jag vet att när jag skriver, så handlar det om just det. Jag har känt någonting, upplevt någonting, som har rört upp något inom mig (på gott eller ont). Poesin skapas då jag försöker förklara eller beskriva v a d det var som skedde, kändes etc. En formulering formas i mina tankar, och blir den snygg, snuddar den vid någonting, så fortsätter jag skriva, och då rinner fler ord till, fler formuleringar, och till slut har jag en dikt. Ibland bra, ibland inte så bra.
Jag tänker mig poesin som ett eget språk, det språket som används för att beskriva känslor och upplevelser som inte går att beskriva konkret. I den poetiska formuleringen ryms den känslan man försöker förmedla. Om man lyckas, vill säga. Jag talar poesi. Alltså, jag behärskar språket. Men jag kan inte all grammatik, och det finns otroligt många dialekter. Do you speak poetry? Eller så kanske du förstår, men kan inte tala, eller skriva språket. Så är det ju ofta med språk. Fast jag tror att de flesta kan mer än de tror, om de vill.
Jag tror att jag kommer att skriva en poetik en dag, det har liksom följt mig hela mitt liv.

Senare: Hon är speciell, den där kvinnan. Hon kan dra fram det sämsta ur alla situationer, hon skulle kunna dra fram svärtan  ur den vänaste av My Little Ponies, jag svär. Det här med att känna sig som det svarta fåret fastän man är lika gul som en kyckling. Jag bestämmer mig för att komma ihåg att jag är över trettio år,  och att om nu inte hon tror på mig, så gör en hel radda av affärsmän och affärsrådgivare det. Sådetså. Jag förstår mer och mer var min dåliga självkänsla kommer ifrån. Men potatisgratängen var väldigt god.

Soundtrack: Current 93/Nick Cave - All the Pretty Little Horses

Foto: Tre nyanser av gult; finklänningen jag fick av Mim, strumpbyxor och en hemvirkad knallgul sjal. Instagram har kommit till Android! Jag är hooked, as I knew I would be.