Söndag, kära söndag, min eviga
bloggskrivardag. För att när all orken runnit ut ur kroppen, och
några timmar fortfarande finns kvar på något som kan kallas en
dag, är skrivlusten fortfarande kvar, och det blir orden jag vänder
mig till.
Jag ska skriva en bok. Om jag säger
det här, då måste det vara sant. Jag säger inte när den ska vara
klar, men jag säger att jag ska skriva en. Inte en poesisamling för
let's face it, vem läser egentligen i poesisamlingar? Inte jag
iallafall, det blir liksom aldrig av. Det är en ofullkomlig väg för
tillägnandet av poesins konst. Stoppa alla dina ord i en bok på
platta sidor, gör det omöjligt för folk att känna någon form av
sammanhang, samla dem där bara, som ett arkiv, som en uppslagsbok,
att kika i lite sådär utifall att. Utifall-attet, som aldrig
händer, eller iallafall alldeles för sällan, eller vad säger du,
Solja, om nationalensky, nationaleknlyps, nationalensylpo – NE! det
går ju inte ens att uttala! Fast man borde ju alltså läsa mer i
nationalencyklopedier (och öva lite mera på att uttala långa ord,
det borde man också). Det är hemskt berikande, särskilt för en
poet.
Men mamma säger att jag ska skriva en
bok. Hon har sagt det ett par år nu, och Maria säger samma sak, och
Polly säger – det är klart du ska göra det. Så det får bli en,
det ska det minsann. Jag ska bara komma på vad den ska handla om
först. Ska det bli en tragisk historia om en tjäj som är tjär i
sin bästis, eller ska det bli en tragisk historia om en kvinna som
alltid förälskar sig i upptagna män, eller ska det bli en tragisk
historia om en dam som aldrig riktigt vågade öppna sitt hjärta?
Eller om galenpanna som ligger i sängen halvåtta en söndagskväll,
som precis har duschat med en tékopp i handen för att hon var så
frusen, och nu fortsätter värmandet med ett halvt glas vitt som
kompanjon i ordmakandet? Hon kanske, hon och alla andra, för jag är
ju en och samma.
Den tragiska historian om kvinnan som
alltid förälskar sig i upptagna män. Hon ja. Hon och alla andra,
en och samma. Men vad skriver man
i en bok, egentligen? Jag kommer aldrig en chans i världen att kunna
göra det på något konventionellt sätt. Alltså, jag försöker
verkligen, ibland, inte längre så himla ofta för jag har gett upp,
men alltså ändå ibland – att göra saker som man ska. Men det
GÅR inte. Jag är oförmögen. & det är väl det som gör att
jag misströstar så i mitt kärlekssökande också, för hur hittar
man en som är lika märklig som en själv, som liksom passar in som
ett pussel i alla ens märkligheter? Okej inte alla, fattar väl jag
också, men de flesta. Nån som man, och ett man som alltså är så
otrösligt knepigt, alltså kan fungera ihop med. Som det flyter med.
Som man förstår och kan kommunicera med. Som man inte är rädd
för, rädd för att prata med. Och som man dessutom tänder på. Voj
alltså, många saker som ska klaffa, jag står alltid undrandes: hur
lyckas det någonsin? Folk måste vara så enkla, generellt, eller
(och det är den teorin jag kanske tror mest på) så blundar de och
lallar på och tror att allt är bra tills pang! Det smäller ihop.
Igen. Jaja, jag ska inte tala av egen erfarenhet, mina erfarenheter
suger.
Vad
skriver man i en bok. Får man lov att fylla den med sånt här
dravel? Då kan det bli snabbt gjort, schwosh bara, så ska ni få
se. Nejmenärligt, jag vet inte. Vad det ska bli, bara att.
Jag
fick fina poäng för min nyaste dikt i torsdags. Den som jag inte
riktigt vet vad jag ska kalla, om inte ”historian om kvinnan som
alltid förälskar sig i upptagna män” förstås. Eller ”avlägset
nära, och nära men avlägsen”. Ja så kanske. En av de finare
formuleringarna i den. Den grundar sig på en verklig händelse, som
allting gör. Den handlar om en man, en säng, en pojke och en
längtan. Men allt jag kunde tänka på då jag såg fotona från
slammet var: dessa förbannade smilgropar i armbågarna alltså.
Tjockarmarna. Jäkla tjocktarmar till armar. Tänk om jag kunde se ut
som jag känner mig en gång. Fast helst en gång då jag känner mig
snygg och vacker då, inte de gångerna då jag går på knäna och
bara vill gråta. Men alltså, har ni tänkt på det? Hur man inte
äger sin självbild.
Och angående bilden ovan. Man skulle kunna säga att detsamma gäller
min poesi. Om man byter ut ordet ”kvinnor” till män. Fast med
undantaget att det lyckas dåligt.
