3 mars 2013

Jag skriver: han som är avlägset nära och du, som är nära men avlägsen




Söndag, kära söndag, min eviga bloggskrivardag. För att när all orken runnit ut ur kroppen, och några timmar fortfarande finns kvar på något som kan kallas en dag, är skrivlusten fortfarande kvar, och det blir orden jag vänder mig till.

Jag ska skriva en bok. Om jag säger det här, då måste det vara sant. Jag säger inte när den ska vara klar, men jag säger att jag ska skriva en. Inte en poesisamling för let's face it, vem läser egentligen i poesisamlingar? Inte jag iallafall, det blir liksom aldrig av. Det är en ofullkomlig väg för tillägnandet av poesins konst. Stoppa alla dina ord i en bok på platta sidor, gör det omöjligt för folk att känna någon form av sammanhang, samla dem där bara, som ett arkiv, som en uppslagsbok, att kika i lite sådär utifall att. Utifall-attet, som aldrig händer, eller iallafall alldeles för sällan, eller vad säger du, Solja, om nationalensky, nationaleknlyps, nationalensylpo – NE! det går ju inte ens att uttala! Fast man borde ju alltså läsa mer i nationalencyklopedier (och öva lite mera på att uttala långa ord, det borde man också). Det är hemskt berikande, särskilt för en poet.

Men mamma säger att jag ska skriva en bok. Hon har sagt det ett par år nu, och Maria säger samma sak, och Polly säger – det är klart du ska göra det. Så det får bli en, det ska det minsann. Jag ska bara komma på vad den ska handla om först. Ska det bli en tragisk historia om en tjäj som är tjär i sin bästis, eller ska det bli en tragisk historia om en kvinna som alltid förälskar sig i upptagna män, eller ska det bli en tragisk historia om en dam som aldrig riktigt vågade öppna sitt hjärta? Eller om galenpanna som ligger i sängen halvåtta en söndagskväll, som precis har duschat med en tékopp i handen för att hon var så frusen, och nu fortsätter värmandet med ett halvt glas vitt som kompanjon i ordmakandet? Hon kanske, hon och alla andra, för jag är ju en och samma.

Den tragiska historian om kvinnan som alltid förälskar sig i upptagna män. Hon ja. Hon och alla andra, en och samma. Men vad skriver man i en bok, egentligen? Jag kommer aldrig en chans i världen att kunna göra det på något konventionellt sätt. Alltså, jag försöker verkligen, ibland, inte längre så himla ofta för jag har gett upp, men alltså ändå ibland – att göra saker som man ska. Men det GÅR inte. Jag är oförmögen. & det är väl det som gör att jag misströstar så i mitt kärlekssökande också, för hur hittar man en som är lika märklig som en själv, som liksom passar in som ett pussel i alla ens märkligheter? Okej inte alla, fattar väl jag också, men de flesta. Nån som man, och ett man som alltså är så otrösligt knepigt, alltså kan fungera ihop med. Som det flyter med. Som man förstår och kan kommunicera med. Som man inte är rädd för, rädd för att prata med. Och som man dessutom tänder på. Voj alltså, många saker som ska klaffa, jag står alltid undrandes: hur lyckas det någonsin? Folk måste vara så enkla, generellt, eller (och det är den teorin jag kanske tror mest på) så blundar de och lallar på och tror att allt är bra tills pang! Det smäller ihop. Igen. Jaja, jag ska inte tala av egen erfarenhet, mina erfarenheter suger.
Vad skriver man i en bok. Får man lov att fylla den med sånt här dravel? Då kan det bli snabbt gjort, schwosh bara, så ska ni få se. Nejmenärligt, jag vet inte. Vad det ska bli, bara att.

Jag fick fina poäng för min nyaste dikt i torsdags. Den som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla, om inte ”historian om kvinnan som alltid förälskar sig i upptagna män” förstås. Eller ”avlägset nära, och nära men avlägsen”. Ja så kanske. En av de finare formuleringarna i den. Den grundar sig på en verklig händelse, som allting gör. Den handlar om en man, en säng, en pojke och en längtan. Men allt jag kunde tänka på då jag såg fotona från slammet var: dessa förbannade smilgropar i armbågarna alltså. Tjockarmarna. Jäkla tjocktarmar till armar. Tänk om jag kunde se ut som jag känner mig en gång. Fast helst en gång då jag känner mig snygg och vacker då, inte de gångerna då jag går på knäna och bara vill gråta. Men alltså, har ni tänkt på det? Hur man inte äger sin självbild.
Och angående bilden ovan. Man skulle kunna säga att detsamma gäller min poesi. Om man byter ut ordet ”kvinnor” till män. Fast med undantaget att det lyckas dåligt.



2 kommentarer:

  1. Jag läste någonstans att man skriver mindre flitigt om man säger till någon att man gör det eftersom hjärnan redan då får en känsla av att den åstadkommit något och därför aktiverar belöningscentrat. Därför ska man förlora motivationen. Men jag vet inte, jag tror att vill man verkligen skriva en bok så har man något som är större än motivation, något mycket djupare och kraftfullare. En drivkraft som bara finns där och som inte är i behov av belöningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm, det kanske är sant! Haha, man ska akta sig för att vara för stor i orden med andra ord... Men det finns en konflikt där, för det handlar också om att bekräfta vad det är man håller på med, att det ger det man bestämt sig för att göra tyngd.

      Radera