jag rodde längre in i viken, in i stillheten och evigheten, det är svårt att beskriva, det går inte.
jag lyssnar på skymningen och hösten, jag lyssnar på dimman som sänker sig, jag hör fåglarnas vingslag över mig och ser dem speglas som svarta siluetter i ett mörkt vatten, reflektioner av en flykt, en hemflytt
jag badade naken med kalla andetag, hjärtat lugnade sig till slut, min kropp var gul bland gula björklöv, jag flöt i vattnet, i stillheten, i evigheten
jag följer hjärtat nu, äntligen följer jag hjärtat som kartvisare, kompass, den drar mig ut på ön, den drar mig ned i vattnet, in i mörkret som inte längre är skrämmande
och orden skriver sig själva, de formuleras inne i pennans bläck och rinner ut på papperet, obefläckade
jag går omkring och är flera, det är oundvikligt. i min tanke och i orden är jag en, och jag går ensam och osynlig, ännu har den inte anlänt, den som ser mig och möter mig halvvägs, möter mig i saliv och tunga. kroppen i världen är en annan, hon är också fin, hon har sitt berättigande. men man måste ändå tala om ett jagets splittring, jag kan inte vara annat än allra minst två. hon som fysiskt existerar och hon som tar emot intrycken. ibland måste man nöja sig med att allt inte går att sammanfoga.
Du gillas av Äegir och hans döttrar, de gamla gudarna skänkte vissa skaldekonsten.
SvaraRadera