jag besöker städer, kommer alltid hem, åker alltid bort

Jag kommer hem i flera städer, men Malmö skrämde mig. Jag vet ingenting om den staden, det finns en rädsla i det. En gång har jag varit där, gjorde resan från Umeå i ett svep, arton timmar med ett fång rosor i famnen och en nervositet som blandade sig med åksjukan. Jag var femton, hon hette Sarah.
Nästa gång jag reser ska jag möta den staden, lära känna den. Det är något speciellt med att möta en storstad man aldrig mött förut. Kanske är detta första gången jag gör det ensam.

Göteborg var höstvackert. Samtal, intag. Famntag, handslag, klapp eller kyss. Göteborg var ett famntag. Örestrand ett handslag. Malmö en klapp, Stockholm en kyss.

Jag känner att jag vet ett par saker. Det börjar formas i mig, jag börjar förstå, och börjar förstå hur ytterst lite jag tidigare har förstått. Men nu drar jag linjer, ritar mönster inuti mig själv. Bestämmer riktningar, lämnar vissa linjer utan slut, andra linjer vill jag ska peka med all sin rörelse in i mig.

Konst. Det följer mig på den här resan, närmandet av konsten i förhållande till utsmyckningen, illustrationen av livet. Konsten är för mig något annat, en riktning, ett mönster av linjer, genomtänkta och uttryckta. Konst är uttryck. För mig. Poesi är konst. Paolo Roversi är konst. Det slog mig inte ens förrän nu då jag läste broschyren att han är modefotograf. Jag läser honom som en konstnär. Jag älskade hans bilder, och hans ord om fotograferande. Att det är fullt av magi och andlighet.

Jag vet inte om det jag skriver på är någonting ni kommer att få ta del av. Kanske är det mest för mig själv. Jag fick fin respons. Skickligt gestaltat, det var vackert att höra. Men jag är inte mycket klokare än jag var förut, och det var en viss förvirring i förmedlandet av kunskap därborta på den skånska kusten. Men samtal, intag, sömn på hårda madrasser. Det bästa av allt var samtalen, det är dem jag kommer att minnas. Jag fick plats i en bil till Malmö och prata mer med mannen som tacknämligt pekade ut hur lätt vi blir heteronormativa i våra antaganden. Vi måste lämna det öppet, vi kommer att möta människor. Människor är inte norm. Vi är båda lika förvirrade, by the looks of it. En fin gemenskap.

Avsaknaden av ordentlig sömn alltid det allra svåraste med resorna. Annars älskar jag att bo hos vänner, och slippa hotellrum. Bo i ett sammanhang, få ha mina vänner åtminstone litegrann till vardag. Det är värdefullt.

Lördag. En man med skägg gör en smörgåstårta till mig. Vi har picknick på hans orientaliska matta och lyssnar på vinylskivor. Det är fint och lite magiskt, nästan så man tänker att mattan ska lyfta och flyga iväg. På morgonen väcker jag honom med ljudet från min Pentax. Mina bilder, mitt uttryck, hans kropp, hans skägg, hans ansikte. Jag ska fixa mitt mörkrum nu, om det så ska bli ett provisorium i min garderob. Jag vill se hans ansikte träda fram i skydd av mörkret, se håret mot lakanen, bilderna på hans hud.
Någonstans är det en ironi eller synkronitet att båda mina distansfamnar har hetat samma sak och är de enda tatuerade män jag sovit med. Men den första hade inget hår, och det var han som kom till mig. Nu är det jag som reser distansen mellan, och jag antar: min rörelse som är starkast. Det är ok, det är fint, så länge han öppnar dörren och famnen och tar emot mig, så länge det är det jag vill göra.