jag går omkring med min tid och gör saker jag inte gjort förut

jag skulle någonstans men kom för tidigt. jag gick en annanstans och satte mig ned och skrev.

jag är liksom rådvill. går omkring och har så mycket tid så jag inte vet var jag ska göra av den. på så vis att jag kan simma på morgonen och diskutera med en pigg gammal man hur man bäst ser när man börjar närma sig bryggkanten när man simmar ryggsim. han kollade höjden på tallarna, jag checkar av var högtalarna är. i taket på simhallen finns ett märke som efter en hand. jag funderar ofta på när det hamnade där, och hur. ibland tänker jag på blair witch project. och ibland är simhallen som en annan värld. en gång kom jag för tidigt en på en måndag. då stod en människa med gasmask och spolade plupp-landet med en tryckspruta. jag kände mig som ett ufo i min slitna baddräkt. den morgonen var jag den allra första kroppen i vattnet.jag tycker om att vara tidigt på morgonen. då inte så många har hunnit lämna sitt hår och sitt tåludd på kakelgolvet. då inga hunnit lämna äppelskruttar och bananskal för att marineras i bastun.

jag gick till bildmuseet med min tid, besökte Hashimotos Superabundant atmosphere igen. jag skulle önska att det var en permanent installation som jag kunde återvända till lite då och då när jag behöver stillhet. särskilt nu när vintern kommer. ett ljust rum med välvilliga, flytande ellipser, det är vad man behöver då. reflektionerna på marken som reflektionerna av ljuset genom vågor mot botten av en bassäng eller ett klart och rent medelhavshav. en möjlighet att drömma sig bort. men på söndag tar de ned alla de små ellipserna.

jag är inte längre lika främmande för att blanda känslorna och verkligheten. det är något jag haft så svårt att göra, få ihop de två. att kunna tillbringa dagen i innanför, och sedan möta utåt. men det går faktiskt bättre nu. det är också andra saker som börjar falla på plats. som att våga säga vad man känner och be om tid att känna på. ta sig den tiden. möta nya synsätt, möta nya kroppar. eller snart. och att det inte känns konstigt. än. i tanken är det inte konstigt, även om jag inte är där än, fysiskt. många steg kvar att gå, och ord och smekningar och kyssar.

jag har en resa inplanerad. jag skulle önska den fylld av kramar, kyssar och skedar. jag har en längtan, just nu. den drar i mig. och jag bokar en resa till Stockholm när jag ändå håller på. till mannen med trädet och skägget och draken. superhjälten vill komma men jag har bara plats för en natt i mitt hjärta och min tid. det här med avstånd och resor.

jag har tid, det är en märklig känsla. jag gör saker jag inte gjort förut, skriver på platser jag aldrig skrivit på förut. jag är mobil. frihetskänslan i det. jag går mot frihet. och frihet i känsla. det var något han skrev till mig: alla känslor existerar samtidigt.
så självklart, varför har jag inte tänkt på det så förut?