20 september 2014

jag samlar mina tankar vid älven



Tankar virvlar. Vatten. Jag går ned till älven för att tänka. Ensam. Är det sorgligt att vara ensam? Ibland, ja, men nej. Ändå inte. Idag går mantrat: vila i att du är bra på det du gör. Du klarar av det här. Gör det du ska göra och gör det bra. Allting kommer att bli bra.

Framtidstankar. Kommer på mig själv med att tänka kortare och kortare. Vågar jag inte? Kanske inte, är rädd för svaren, drömmarna, Att de ska vara för stora. Det går bra nu. Med många saker. Framåt. Det rör på sig, och i vissa fall mot, mot mig. Sådant jag inte förväntat mig, kommer till mig. Det är gott, det är vad jag drömt om. Saknar jag trygghet? Hade jag velat ha det, ändå? Kanske. Kanske så småningom. Mitt jag krumbuktar inför alla förändringar, det tar tid att växa sig in i nya skepnader. Men att göra det jag ska, göra det bra. Det är det första. Att ta ett steg i taget, och inte glömma bort mig själv, vad jag vill göra. Utan att ta på mig för mycket, så att jag bågnar, inte klarar. Lagom mycket utmaning.
Till veckan en sådan. Till veckan många saker: poesi i radio, föreläsning för seniorer, poetry slam på UB, fotografera och läsa en dikt på en av mina bästa vänners bröllop, sy klart så långt jag hinner och fotografera min kommande kollektion för utställning på fashion week. Jag samlar mig. Samlar krafter. Jag gör det nere vid älven.
Är jag ledsen för att jag är ensam? Definiera ensam. Är jag ledsen för att jag inte har någon fysisk kärlek i mitt liv nu? Kanske, lite. Jag ser på film, där är den ständigt närvarande, väcker längtan. Och ändå: jag är stark i mig själv nu.  När kärleken kommer är jag nog redo. Jag känner inte att jag måste forcera den. Vill att den ska växa fram, stark och vacker, i någonting verkligt. Det kommer.

Bekräftelsen då? Ja, jag söker, såklart. Men jag får den ändå, i små doser, här och där. Beröm för det jag gör, pennor som rispar mot papper, den tystnaden. Och rörelsen mot mig, i mitt yrkesliv, den är stark. Jag tar emot den och ska hantera den varsamt. Göra det jag ska, och göra det bra.

Man kan undra varför jag ska göra så mycket, samtidigt. Jag undrar själv. Tycks inte kunna hejda det, inte riktigt. Det växer fram, av sig självt. Kurser, föreläsningar, poesiframträdanden, skapa kläder, leda kollektivet, ordna marknad. Mitt liv är fullt. Av sådant jag vill, tycker om, och känner att jag är bra på. Jag är lyckligt lottad, tänker jag, och sen: jag har skapat det själv. Och det är fortfarande svårt. Går knappt ihop, fortfarande på knäna. men ändå framåt, uppåt. Det går, vägen som var en snårig stig öppnar upp sig. Jag hoppas att jag klarar det, tänker att jag måste vara varsam, se till att jag inte blir överkörd. Kör över mig själv, kör in i ett träd. Allt jag försöker lyckas inte, men det måste vara så. Ett steg i taget, några bakåt, fler framåt.
Ibland skäms jag nästan för att säga allt jag gör. För att jag känner vad? Att det överrumplar andra, att jag inte går vanliga vägar. Men istället för att ha familj och heltidsjobb, har jag alla dessa saker. Mitt val, alla kan göra det. På sina sätt. Jag började för fyra år sedan, ja fyra år och sex månader. Att följa min egen väg.

Jag minns en episod på fritids. Det kanske inte hör hit, men jag tänker på den ibland, det är egentligen inget jag är stolt över. Det fanns en tjej där, som inte var som alla andra. Jag kände henne inte särskilt, men hon var lite eljest. Hon blev retad av de andra. Vid något tillfälle försökte jag ge henne ett råd, inte så mycket för att vara snäll egentligen, som för att göra något åt situationen, Jag minns inte riktigt omständigheterna. Jag sa till henne att hon skulle säga åt dem att gå sin egen väg. Eller om jag sa att hon skulle säga att de skulle gå sin väg, och hon tolkade det så. Gå din egen väg. Det möttes med skratt, för att talsättet var brutet, inte korrekt. Men det har fastnat i mig, den frasen. Gå din egen väg. Egentligen ett ypperligt råd. Blicka inåt, finn din väg, gå den. Det är det jag försöker göra nu. Jag undrar vad hon gör nu. Jag minns inte ens vad hon hette. Jag hoppas att hon också funnit sin väg.

1 kommentar:

  1. Gå din egen väg, gör det du själv vill. Det låter så enkelt, och är ofta det svåraste som finns. Jag bokmärkte detta! :) Tack!

    SvaraRadera