pourquoi pas?

Paus.

Smälta.

Känna in.

Jag vet det så väl, men glömmer ändå. Tar inte på allvar. Men idag. Idag vill jag sätta mig ned och landa, istället för att kasta mig in i nästa våg av händelser, direkt. Pausa såpass, att jag kan samla mig att skriva. Stanna upp och fundera över vad det är jag verkligen vill göra, av allt det jag gör. Vad jag ska se till att göra mer av, vad jag ska dra ned på. Jag spretar. Vill mycket, och det händer mycket, på många olika plan. Skrivandet, skrivkurserna, designandet och sömnaden, vänner och relationer, mitt förhållande till mig själv och min kropp, fotograferandet, detta att kombinera de områden jag känner så mycket för. Mitt största bekymmer är att jag inte har ett medvetande som rymmer tre versioner på samma gång, och tid, och armar därefter. Det skulle sitta fint att vara tre personer samtidigt, och vara närvarande i alla, samtidigt. That would be something! Men, som det är får jag ju anpassa mig. Motvilligt.
Mitt motto är att göra det jag ska, göra det bra, fokusera på what's at hand. & det går, har gått, väldigt bra under den första delen av hösten. Men jag förstår att resurserna för att göra en miljon saker samtidigt, och göra dem bra, inte är outtömliga. Eller ekonomiskt hållbara. Så hur lär jag mig att sålla?

Gå dit hjärtat pekar.

Mitt hjärta dras åt Bokcaféet nu, att få sitta där och skriva, kanske samtala med någon. Och ut på gatorna, andra gator, nya gator, med kameran. Se saker, se detaljer. Samla intryck, föra samman dem i ett medium. En bok. Jag ska göra en bok med poesi och fotografier. Det är mitt största projekt för 2015, att göra den boken och göra den riktigt bra. Och skriva klart Alla mina namn, som jag jobbar på just nu. Jag behöver begrava den texten, det den handlar om, inom pärmarna på en bok.

Jag vill också laga mer mat. Gärna kombinera den delen med allt annat också, varför inte? Pour quoi pas? Jag hittade en föregångare på den fronten: http://localmilkblog.com/ och klickade in mig på Ekolådan och satte igång prenumerationen igen. Skitsamma om jag egentligen inte har råd, jag behöver vackra grönsaker! Det trixiga är att ta snygga matfoton. Där lämnar mitt kök en del att önska... Men jag får väl hitta mitt sätt, så småningom. Och göra en receptbok, också, vaffan - varför inte?

Varför inte skulle vara: men tiden. Och den, kontra pengarna. För här och där måste slantar trilla in för att hålla igång maskineriet. Jag kan inte bara producera och producera och göra nytt och göra nytt, utan att något kommer tillbaka, nån gång. Jag försöker lita på att det gör det. Och fortsätter gå dit hjärtat pekar. God mat för en billig slant, föder mig åtminstone. Att ha ögonen vakna och fotografera detaljer av skönhet då och då, kostar inte så mycket. En lite långsammare, mera hackig gångstil förstås. Det är överkomligt.

I have to treat myself to something. Jag har lärt mig att belöningen inte behöver vara mat. Eller att det blir ihåligt efter ett tag, att det egentligen är något annat jag hungrar efter. Mestadels intryck, möjligheten att hinna uppskatta dem, ta in. Möten med människor som intresserar mig. Att få dela med mig av saker och ting. Att flyta runt i vatten, ligga utmattad på bänken i en bastu. Att få läsa en bok, sjunka in i den världen. Lyx! Sådant vill jag ha mer av.

Jag ska gå dit hjärtat pekar.