20 december 2014

preludium



vilja och motstånd. mjukt stängsel.

är jag redo nu, är det vad jag försöker tala om för mig själv? för vad är egentligen motsatsen, alternativet? det är viljan och motståndet, modet att låta någon komma dit in, till hjärtväggarna. modet att tro att någonting kan vara ömsesidigt, det också. modet att tro att även jag, faktiskt även jag.
misstron, att det jag önskar inte finns. tanken att alla som tror sig älska egentligen lurar sig själva och varandra. men viljan ändå, att våga prova, våga låta någon komma så nära, våga gå så nära.

jag är rädd för tiden. jag flyr den. vill bli uppehållen, men vågar inte uppehålla. passivt-aggressivt dejtande, har aldrig någonsin funkat. men den där känslan ändå att om jag nu ska våga säga något, måste jag vara säker på min sak. vad jag hatar den inställningen. ett hej betyder inte: vill du gifta dig med mig?

vi är så rädda för känslor. som att det skulle vara så väldigt hemskt att känna något själva och inte bara bli matade med känslor andra visar upp för oss.

avtrubbad. det är därför jag är rädd för tiden. rädd för allt jag skulle kunna åstadkomma, och det ansvar det innebär att känna det.

allt är så förtvivlat dumt ibland.


och jag kanske skulle sluta skriva elegier och börja skriva preludier istället. samla dem i min nya poesibok, den vackraste gåvan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar