Skrivuppmaning #7 tiden dansar

Inspiration från musik. Jag tog en random låt på Spotify, den som råkade vara uppe för tillfället, och inspirerades av den poetiska titeln. Ben Howards Time is dancing.

Övning:

Time is dancing. Eller tiden dansar, om du så vill. Utgå från konceptet, den poetiska raden. Infoga uttrycket någonstans i texten, skriv ett stycke som i någon mån behandlar begreppet tid.

---

Utdrag från min övningstext:

Tiden dansar. Kanske kan man uttrycka det så. Den böljar, är oformlig. Nu böjer den sig så att det veck i kjolen, Dora kastas mellan, försöker följa med i rörelserna. Pappa.
Från början är det inte ens sorg. Det har inte hunnit bli det. Från början är det ren känsla, odefinierad, omöjlig att sätta ord på. Det är först i ett senare skede man kan börja tala om sorg. När känslan lagt sig och konventionen kunnat smyga sig in. Medan tiden dansar sina piruetter innanför ögonlocken, under huden, händer en massa saker omkring Dora som hon inte själv är medveten om. Hon ligger på golvet nedanför skrivbordet, diffust medveten om var hon är, men hon jitter inte, hon gör det bara inte, hon låter minnena komma i snabba klipp, allt ett sammelsurium, låga mumlande röster, ett slags sorl av bilder.

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Jag sitter här med nyrakade ben och en längtan

Jag sitter här med nyrakade ben och en längtan att var hon den där som man blir kär i. Hon är som magisk den där bruden, men bredvid henne är jag ingen. I keep waiting for that knight in shining armour som ska se mig istället, och inte för att jag äntligen skulle ha bättre yttre förutsättningar utan för att han ser och uppskattar allt det magiska som är jag. Allt annat är ju egentligen ointressant. Men det är ju bara den ena sidan av myntet, det andra är att den där riddaren ju måste vara intressant och snygg han också. Det räcker inte med bara en skinande rustning. Oh well...

Min kropp värker. Det är taifråntårnamusklerna, läggabortminegensjälandnöden, haralladetbraärnågonmissnöjd?spändheten, bärajulmarknadenpåminaaxlarvärken som tar ut sin rätt. Det är jagdansarfastjagskullekunnasomnamusklerna som fått sig en omgång, och för första gången på mycket mycket länge har jag vaknat vid elva och inte orkat ta mig upp ur sängen. Jag har ätit choklad, jag har hört att det är det enda rätta. Nu väntar jag och ser vad resultatet skall bli.

Jag köpte ett par julklappar till mig själv. Ett halsband med kryptonit som ligger som en kyss mellan mina bröst. Jag stoppar ned den i klykan och tänker att det här ska få bli mitt styrkehalsband, detta klara kalla genomskinliga med samma färg som mina ögon. Jag ska värma det gröna glaset med min kropp och någon ska någon gång få fiska upp den därur och känna värmen mot sina läppar.

Jag pendlar mellan världar och är sällan hemma

Från releasefest för Nattavaara på Socialize till Poetry Slam på Pipes till dansföreställningen och ljudkonst-konserten Again på NorrlandsOperan, efter att ha hittat mitt element igen i simhallen (och i bastun, där jag kan tinas upp och kanske hitta min inre värme igen) och ett närmande av en människa som sätter mitt eget liv i perspektiv. Den där särskilda känslan av att finnas till, som inte går att hitta någon annanstans än i kyssar och hud, och den där kylan som kan finnas i hud som möts som ändå inte är nära. Jag skrev en dikt om det och nu är det avslutat. He doesn't quite agree, men så här är det: du talar inte med mig. Du vet inte vem jag är. Du är blind för min värme, du säger varm hud mot varm hud men din hud är inte varm. Det förstår jag nu, när jag känt värme igen. Så tack, oavsett vad, jag behövde värme. Nu händer någonting annat, nu blir det något annat och jag är värd mer. Den känslan den viktigaste, oavsett vad.
Jag gillar den kompakta texten, för då tänker jag att alla orkar inte läsa. Och de som orkar läsa får skylla sig själva. I'm not babysitting any hearts, ok?

I ett annat liv skulle jag vara en dansare. Att dansa är som poesi, fast i kroppen. Jag skulle vilja dansa mina ord, illustrera känslor och tankar och tillstånd med rörelser i kroppen. Så fantastiskt vackert är det. Jag trollbinds. Jag önskar att min kropp kunde göra samma sak, att jag kunde göra vad jag ville med min kropp. Friheten i det. Men den totala ofriheten det innebär att komma till den punkten. Jag väljer vattnet. Där kan jag låtsas att jag dansar, tyngdlöst. Vatten är också poesi.
Men också: att äta och tala med någon nära är att vara hemma. Oavsett var man är. Igår var jag hemma i ateljén, med indisk mat i magen och ett rödvinsglas tillsammans med spöket på vinden. Fina grejer det.