Jag pendlar mellan världar och är sällan hemma

Från releasefest för Nattavaara på Socialize till Poetry Slam på Pipes till dansföreställningen och ljudkonst-konserten Again på NorrlandsOperan, efter att ha hittat mitt element igen i simhallen (och i bastun, där jag kan tinas upp och kanske hitta min inre värme igen) och ett närmande av en människa som sätter mitt eget liv i perspektiv. Den där särskilda känslan av att finnas till, som inte går att hitta någon annanstans än i kyssar och hud, och den där kylan som kan finnas i hud som möts som ändå inte är nära. Jag skrev en dikt om det och nu är det avslutat. He doesn't quite agree, men så här är det: du talar inte med mig. Du vet inte vem jag är. Du är blind för min värme, du säger varm hud mot varm hud men din hud är inte varm. Det förstår jag nu, när jag känt värme igen. Så tack, oavsett vad, jag behövde värme. Nu händer någonting annat, nu blir det något annat och jag är värd mer. Den känslan den viktigaste, oavsett vad.
Jag gillar den kompakta texten, för då tänker jag att alla orkar inte läsa. Och de som orkar läsa får skylla sig själva. I'm not babysitting any hearts, ok?

I ett annat liv skulle jag vara en dansare. Att dansa är som poesi, fast i kroppen. Jag skulle vilja dansa mina ord, illustrera känslor och tankar och tillstånd med rörelser i kroppen. Så fantastiskt vackert är det. Jag trollbinds. Jag önskar att min kropp kunde göra samma sak, att jag kunde göra vad jag ville med min kropp. Friheten i det. Men den totala ofriheten det innebär att komma till den punkten. Jag väljer vattnet. Där kan jag låtsas att jag dansar, tyngdlöst. Vatten är också poesi.
Men också: att äta och tala med någon nära är att vara hemma. Oavsett var man är. Igår var jag hemma i ateljén, med indisk mat i magen och ett rödvinsglas tillsammans med spöket på vinden. Fina grejer det.