jag fotar en klänning i skymningen

Northern trees bear a strange fruit

Ice on the leaves and ice at the root,

White dresses swinging in the northern breeze,

Strange fruit hangning from the birch trees.

(free adaptation of Billie Holiday - Strange fruit)

Jag skyndade ned till även för att fota innan skymningen. Skymningen, som idag inträffade 14:10. 

Stygn för stygn, ord för ord. Så många timmar jag spenderat med dig. 

Imorgon hänger jag upp klänningen i skyltfönstret på ABF, Rådhusesplanaden i Umeå. Där ska den få hänga i en månad eller så.

jag går till Bildmuseet i dimma och kryssar mellan barnfamiljer

Bildmuseet i dimma. Det tycks vara mer regel än undantag nu, kanske för att dimman är så frekvent denna vinter, kanske på grund av något annat. Who knows? Jag älskar byggnaderna och älven här, det tar liksom andan ur en varje gång, att jag får lov att vara här, att jag bor bara fem minuter bort. Ändå är jag förstås här alltför sällan.

Theatrical fields. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag tycker om, och jag tycker: wtf? Men ett par saker händer inuti mig när jag går genom utställningen, och jag tänker att det framförallt är det som är själva meningen med konst. Nästan oavsett om det sporrar en till att göra egen konst (alltså det där var ju crap, men om jag gjorde det på det där sättet så skulle det bli rätt coolt...) eller slår an något i en och får en att fundera. Som rollfigurerna i X-character re(her)sal. Deras samtal, jag gillade det, så teatraliskt och iscensatt som det var, men det var ett intressant karaktärsbygge, och ett utforskande av ja, människor, karaktärer och i förlängningen - hur man själv förhåller sig till hur de förhåller sig till sig själva. Det är det som blir intressant, där händer det något. Ur en skrivpedagogisk synvinkel är det förstås intressant med karaktärsbyggandet också.. *nörd.

Snapshot från x-character re(her)sal (stavning?)

Men ett par grejer, jag orkar bara inte. Det är inte snyggt, det säger mig inte nåt, eller så är det för komplicerat för att sätta sig in i, i det tillstånd där jag befinner mig. Utgångspunkten är ju alltid viktig, var man är i sig själv, i tid, i mående, hur beredd man är på att öppna upp sig för ett specifikt verk, hur mycket plats man har kvar - ibland fylls man snabbt. Allt är inte alltid intressant, eller bra, eller dåligt. Ibland är det det.

Nu har de stängt i två veckor. Sedan blir det nya utställningar, nya äventyr.

Har ni tänkt på hur sjukt fint det är att vi får gå och se all denna konst gratis?

Det nya året pockar på mig. Det händer saker, har hänt saker inom mig, sådant som är stort och oförståeligt och samtidigt bara: jag har funnits till ett år till, utvecklats.
Kommer en annan röst ur mig nu? Kanske en lite starkare, en lite mera rakryggad. Jag är inte längre så rädd för att göra fel. Jag har testat, och märkt att de flesta inte märker när man gör fel. Det är bara en själv som gör det. Det är egentligen inte så många som märker en alls, faktiskt, på gott och ont. Men mest gott, det betyder att jag kan finnas till i mig själv och inte bry mig så mycket om vad de andra ser. Vara i min bubbla, bete mig där som om jag bar mitt hem med mig, bete mig hemmavant.
Ja, det var en fin sak: bär med dig ditt hem, känn dig hemma, var du än är. Det är ju mycket trevligare så, än att vara på obekant mark och inte veta hur man ska bete sig, vad man får säga, om man får sitta på den där stolen. Nu sätter jag mig på stolen, om det är där jag vill sitta. Eller soffan då, det är där jag sitter nu medan det har mörknat ute och man inte längre ser dimman.

jag återskapar min 13 best of 2013-lista

Vilken tur jag har som känner datafinurliga människor. Fick just ett mail med blogginlägget jag råkat radera, så här kommer det igen!

Tretton låtar från artister jag lyssnat mycket på under 2013. Några av dem har inte släppt nytt då, men jag låter dem vara med ändå. för att låtarna säger något om mig, om mitt år. Vi börjar baklänges. Under varje låt har jag skrivit ett favoritcitat från låten. Ja, för jag lyssnar ju med poethjärtat också.

Nick Cave & the Bad Seeds - We real cool

Who took your measurements?
From your toes to the top of your head
Yeah, you know who
Who bought you clothes and new shoes
And wrote you a book you never read
Yeah, you know who

Mazzy Star - Seasons of your day

Won't you let me come inside?
I've released all of my pride.
I know you are alone because I've been there.

Anna Calvi - Tristan

You’re the one with the armour harm and let it go
Oh I dare you, I dare you now to trust in me
Copy paste is a sin, always on the run is better
Now if you’re going to do it, do it now
God help you Tristan

Lower Dens - Brains

Starting the day
Staying awake
Everything will change
While you're asleep
While you're breathing
Do you believe
Kate Bush - The song of Solomon

Don't want your bullshit
Just want your sexuality
Don't want excuses, yeah
Write me your poetry in motion
Sign it with a kiss

Lightning Dust - Fire me up

taking back a love like this cause it didn't seem my style
holding out for something dark and wild
now i've been waiting to be loved like this
and i'm counting on your smile for the long deserving mile
Metal Mother - Omens

An Samhradh, an Fhomhair,
An Geimhreadh, an tEarrach
Cuimhnigh i gconai
Damhsa Cailleach

(nej, jag har ingen aning om vad det betyder, det bara låter snyggt)

Daughter - Youth

And if you're still breathing, you're the lucky ones.
'Cause most of us are heaving through corrupted lungs.
Setting fire to our insides for fun
Collecting names of the lovers that went wrong

Mariam the Believer - The string of everything

Don't we want to learn something more?
Reach somewhere new and die someone else?

Ane Brun - The puzzle

Her remains were spread out like the pieces of a puzzle
It took her three hundred and sixty five days putting them together
The pieces were quite difficult to distinguish from each other
They were tiny and the clear blue sky went on forever

The National - I need my girl

Remember when you lost your shit and
Drove the car into the garden
And you got out and said I’m sorry
To the vines and no one saw it
Girls Names - A second skin

I wrote you on my epitaph
My sin was love inamorata
Sometimes we need these things
To bring us back to life again
You'll find your perfect place
But can I lose myself again?

PJ Harvey - The dancer

He came riding fast like a phoenix out of fire flames
He came dressed in black with a cross bearing my name
He came bathed in light and the splendor and glory
I can't believe what the lord has finally sent me

Yup, detta är vad jag hoppas på, liksom


Bonuslåtar (covers) som dessutom har någonting gemensamt:

Ane Brun - The Dancer
Daughter - Get lucky 

Och som ytterligare bonus, eftersom jag upptäckte artisten via min vän Karins best of 2013-lista:

King Krule - Easy Easy

Och nej, jag trodde inte den mörka rösten kunde komma ur den där lilla pojken heller. Pretty cool.

Extra extra bonus: musikåret i bilder.

Jag spelade skivor på Min skivsamling på Scharinska. Underbart!

Och jag hittade ett kassettdäck! Blandband ftw!

Jag gick på Lottas med ett gäng vänner och fick lite spontant fiolspel till livs.

Tänk om jag kunde spela piano. Från föräldrahemmet i Holmsund.

Andreas hittade en gitarr och höll mig sällskap i ateljén

Jag spelade poesivinyler på Kreativ Kollektivs öppna hus under Kulturnatta

Jag började sortera mina vinyler. Här det lilla fragment av samlingen som rymdes i mitt pottskåp.

Jag gick på lägenhetsspelning och såg Slow Fox

Ewa of Queenfish & Other Tales som också ordnade lägenhesspelningen

Jag gick på Trästock med syster Nora och såg Systraskap

På Trästock spelade även detta band som var schysst, men vad tusan hette dom?

Jag gick på dejt i Stockholm och drack finöl och lyssnade på singlar på en portabel vinylspelare.

Jag såg på utomhusbio i Rålis, Mitt hjärtas förlorade slag om piano och våld. Ensam, dessvärre.

Jag såg Winhill/Losehill med symfoniorkestern på Norrlandsoperan

Jag såg Lightning Dust på Pustervik i Göteborg

Jag skickade ett blandband till ett skägg i Stockholm. 

Jag gick på Tiny Inn i Umeå, på Folkets bio och såg Nattavaara Rocks (fast jag tog bara analoga bilder och en video, typiskt nog) och Johan Ericson.

Att skriva captions kändes verkligen som att skriva under bilderna i ett fotoalbum. Supertöntigt. Nåväl.

jag summerar 2013 och blickar framåt

Tvåtusentretton.

Du var ett mittemellanår.
Året mellan tvåtusentolv som innebar de största förändringar jag någonsin genomfört i mitt liv. Året innan tvåtusenfjorton, detta uppschosade, ångestfyllda, evenemangsspäckade, omdebatterade kulturhuvudstadsår och året som jag och Polly sagt att vi ska hålla ut i Umeå till slutet av. Vad det nu innebär. Med allt vad det innebär.

Tvåtusentretton med kärleksförhoppningar som fallererat, omvandlats, väckts på nytt, funnit nya källor, nya skägg. Hjärtat bankar fortfarande lika orytmiskt. Jag vill, jag vill inte. Jag tror, jag tror inte. Det enda jag verkigen vet är att jag älskar. Och att jag behöver känna hud mot min, en annan kropp i min, tungor, andetag. Somna bredvid en annan. Inte bara kropp, ömhet också.

Tvåtusentretton som körde tilt/shift på mitt kreativa perspektiv. Från sömnad till poesi, med en krydda av fotografi. Allt finns fortfarande med, men proportionerna är annorlunda, rättställda.

Tvåtusentretton, året då Mina Widding blev Mina Widding, samlar allt under samma flagga, ritar en ny flagga för denna nya kontinent som är jag. Lämnar entrepenörshetsen och följer hjärtat och lo and behold! Pengarna kommer ändå. På sina sätt, genom sina märkliga kanaler. Ett jobb här, ett annat där. It works.

Tvåtusentretton med sina sju namn. Vissa korta, andra längre, vissa glömda, andra fortfarande kvar på huden. Inget av dem det rätta, än. Så kan det vara. Alla mina namn.

Tvåtusentretton, året då jag började skriva på min bok, på riktigt.

Tvåtusentretton, året då jag rest kors och tvärs över landet och bott hemma hos folk. Jag har bott hos så många olika att jag nog inte kan räkna dem samman. Och jag har bott på ön, fått vara isolerad och ensam. Underbara, underbara ö.

Tvåtusentretton, året då jag har hört runt fyrtio livsberättelser kläckas i minne och formas till ord. Tänk så vackert.

Tvåtusentretton med nya bekantskaper, nya vänner, nya utmaningar. Jag växer. Jag är fortfarande inte vuxen.

Och nu då?

2014 innebär nya utmaningar. Jag håller på med ett poesiuppdrag just nu, något helt nytt som känns spännande. Utveckla det, kanske, till något mera. Jag kommer att fortsätta med nya kurser på ABF. Testa en distanskurs som praktik på skrivpedagogiken. Ha en skrivar-retreat ute på ön. Fortsätta skriva min bok. Pitcha föreläsningar och seminarier i kreativt och självbiografiskt skrivande. Kyssa grodor tills jag hittar en jag gillar, eller flera. Göra en klänning i papper. Göra fler kläder till mig själv. Hitta produktion för Nindas väskor. Testa göra en väska i läder. Fortsätta simma, och börja träna på gym. Joho! Jag ska. Samla anteckningar till en egen metodbok i skrivande. Fotografera och framkalla i eget mörkrum. Fortsätta resa runt i landet så mycket som jag kan och orkar, kanske tom utomlands i år. Bjuda folk på middagar. Ha en 80-talsfest i februari. Du är bjuden!

This is just the beginning. Think of all that lies ahead.

<3

jag målar läpparna röda och säger: ebenholts är det nya svarta.

Jag fastnar. Jag vet det själv, jag ser hur jag trasslar in mitt hår i skägget, och försöker ursäkta mig med att det är ett fint skägg. Men det duger ju inte. Här kan jag inte sitta fast och inte komma någonstans. Jag behöver en kam, och en kram. Kanske framförallt en kram.

Jag skapar det själv. Det där behovet, den där känslan.
Vill så gärna. Fattar att mycket är illusion, poesi men vill ändå. Tänker att illusion kan bli verklighet, om jag skriver poesin. Men det är ju två, känslan kan inte bara gå åt ett håll.

Nya möjligheter lockar igen. Jag färgar håret, målar läpparna.

läppar röda som blod, hår svart som ebenholts

Jag är långtifrån snövit, och jag har inga disneykläder. Men jag börjar känna att det inte är någon idé att kämpa emot mitt gotiska arv. This is me. Black is back in style.