jag går till Bildmuseet i dimma och kryssar mellan barnfamiljer

Bildmuseet i dimma. Det tycks vara mer regel än undantag nu, kanske för att dimman är så frekvent denna vinter, kanske på grund av något annat. Who knows? Jag älskar byggnaderna och älven här, det tar liksom andan ur en varje gång, att jag får lov att vara här, att jag bor bara fem minuter bort. Ändå är jag förstås här alltför sällan.

Theatrical fields. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag tycker om, och jag tycker: wtf? Men ett par saker händer inuti mig när jag går genom utställningen, och jag tänker att det framförallt är det som är själva meningen med konst. Nästan oavsett om det sporrar en till att göra egen konst (alltså det där var ju crap, men om jag gjorde det på det där sättet så skulle det bli rätt coolt...) eller slår an något i en och får en att fundera. Som rollfigurerna i X-character re(her)sal. Deras samtal, jag gillade det, så teatraliskt och iscensatt som det var, men det var ett intressant karaktärsbygge, och ett utforskande av ja, människor, karaktärer och i förlängningen - hur man själv förhåller sig till hur de förhåller sig till sig själva. Det är det som blir intressant, där händer det något. Ur en skrivpedagogisk synvinkel är det förstås intressant med karaktärsbyggandet också.. *nörd.

Snapshot från x-character re(her)sal (stavning?)

Men ett par grejer, jag orkar bara inte. Det är inte snyggt, det säger mig inte nåt, eller så är det för komplicerat för att sätta sig in i, i det tillstånd där jag befinner mig. Utgångspunkten är ju alltid viktig, var man är i sig själv, i tid, i mående, hur beredd man är på att öppna upp sig för ett specifikt verk, hur mycket plats man har kvar - ibland fylls man snabbt. Allt är inte alltid intressant, eller bra, eller dåligt. Ibland är det det.

Nu har de stängt i två veckor. Sedan blir det nya utställningar, nya äventyr.

Har ni tänkt på hur sjukt fint det är att vi får gå och se all denna konst gratis?

Det nya året pockar på mig. Det händer saker, har hänt saker inom mig, sådant som är stort och oförståeligt och samtidigt bara: jag har funnits till ett år till, utvecklats.
Kommer en annan röst ur mig nu? Kanske en lite starkare, en lite mera rakryggad. Jag är inte längre så rädd för att göra fel. Jag har testat, och märkt att de flesta inte märker när man gör fel. Det är bara en själv som gör det. Det är egentligen inte så många som märker en alls, faktiskt, på gott och ont. Men mest gott, det betyder att jag kan finnas till i mig själv och inte bry mig så mycket om vad de andra ser. Vara i min bubbla, bete mig där som om jag bar mitt hem med mig, bete mig hemmavant.
Ja, det var en fin sak: bär med dig ditt hem, känn dig hemma, var du än är. Det är ju mycket trevligare så, än att vara på obekant mark och inte veta hur man ska bete sig, vad man får säga, om man får sitta på den där stolen. Nu sätter jag mig på stolen, om det är där jag vill sitta. Eller soffan då, det är där jag sitter nu medan det har mörknat ute och man inte längre ser dimman.