En diktares försvarstal

Den här bjuder jag på, för att jag ibland tycker att jag kan vara lite rolig. Vi får väl se om ni tycker detsamma... I alla fall, ett autentiskt dagboksutdrag, såhär mitt på blanka förmiddagen (ja, man blir sjukt påverkad av att ta in massvis av dikter hela kvällarna):

Gud vad less jag är på dessa vänsterradikala rabbeldikter! Alla dikter om orättvisor och allt åt alla och jag är så fattig och har inga utsikter för min framtid, oavsett om diktaren förhåller sig chill till det eller har ångest. Please leave it be. Jag tycker mycket mycket mera om relationspoesi. Jag vill kunna relatera. Så är det ju. Och jag har kommit förbi tycksyndommigstadiet faktiskt, och tycksyndomandra-dikterna är ju egentligen bara en omformulering för tycksyndommigpoesin som vill ut. Det är okej att det är roligt, men lägg gärna in en twist på det, skruva gärna åt skrattet som bubblar ur hjärtat med en hjärtsnörpsomvändning. Då är det nog som allra bäst. Och måste vi hamna i fack, måste poeterna från norrland bli sävliga dystoper*? Fuck that, jag tycker min dikt om kärlek och fåglar var finare än alla dikter om vardag, ångest, palestinakonflikt och ätstörningar. Sådetså.

*Jag hittade visst på det ordet av bara farten.

Jag vaknade i Ånge

igår läste jag den här dikten
av Thomas Tidholm till lunch

---

Ånge

Jag skiter i att vara i Ånge

och ofta skiter jag i

att vara i Kolforsen. Dessa stationer

åker jag förbi med en

slö blick och öl. Jag är

nedlagd och har för mycket

tid. Granar har jag sett så många

att jag frågar mig

om dom inte kunde

utnyttjas bättre. Tänk alla svultna

om dom hade en gran. Sexuellt

är det ingenting

att tänka på förstås. Restaurangvagnen

är full med anställda

som kliar sig. Det är

för mycket fakta

på dom. Besvärande är det

inte för medpassagerarna för dom

märker inte. Liknar

aska, tränger in

överallt. Landskapet

ordar ingen om, bara

isåfall om det dyker upp

djur, mest är det fåglar, som

tycks finnas hur många som

helst. Jag slår mig inte i

slang. Nu såg man en älg, men

ingen såg den. Mina problem handlar

inte om sånt som någon

skulle förstå. Mest om grus,

en sorts grus som

kunde vara bra för någon annan

att ha, kanske en betongblandare, det

är inget skämt. Om det nu är problem

över huvud eller grus. När

man sitter såhär

och skiter i att vara i Brunflo

kan man börja tänka

på åsnor och andra

länder. Det är ändå en ton över

det hela som får en att

slakna. Vaknade en gång

av att jag hade drömt

att jag föll ur sängen. Jag

låg på golvet och

skrek. På den tiden hade jag ingen

säng bara ganska svår ångest. Och vad

beträffar arbete har jag aldrig haft. Var

är man om man just har

lämnat Brunflo och inte

längre är i Brunflo och man

inte är i Bräcke och man

bara ser snö? Jag har för mycket tid.

Snö kan inte användas till

mycket, det är därför

den får ligga där den

ligger, den har permission

att ligga och dö, trycka sig

mot landet, vit såsom liksom. Sexuellt

är det ingenting. Nästan alla

väljer någonting annat

om dom vill lägga sig. Var är man

om man bara ligger i snön,

var är man? Och ingenting ser.

Snart dags för kaffe är det

många som tänker när tankarna

håller på att ta slut. Till och med

i det ögonblicket vägrar herr och fru

att ta tag i sina liv

och hoppa.

Av. Om jag hade ett eget tåg

skulle jag bli tvungen

att bestämma mig. Nu

åker jag förbi.



---

 

Jag vaknade alltså i Ånge. Vi stod där i en och en halv timma. Jag tyckte det var lite komiskt.

Ett hem är...

Ja, jag kom ju av mig.
Det visste vi ju att jag skulle göra.
Så nu börjar jag om igen.

För här är det nystart på gång igen. Allt är alltså precis som vanligt.
Hemmet är i stycken igen. Just nu befinner sig mina ägodelar på flera ställen. I fotografens förråd. I ateljén. I det som fortfarande kallas mitt hem, men är kalt och kallt och stort och ohemtrevligt.

Jag har börjat flytten.
Jag vet fortfarande inte vart jag ska flytta.
It's a cliff hanger.

Jag tuggar naglar tills jag får veta, förhoppningsvis imorgon. Det jag vet är att jag definitivt är Öst på stan-bo. En Östpåstanare. Det går ju inte ens att säga, men det är fint som snus, och precis det jag vill. I helgen som kommer går det sista flyttlasset från Mariehem. Jag kanske kommer att sakna vattentornet lite. Det har som varit fint att veta att "där bor jag", vart man än befinner sig i staden. Att ha ett landmärke.

Fast alltså, nu blir ju Bildmuseet mitt landmärke.

Berg- och dalbana. Bambi på hal is. Dumbo. Det går upp och ned men jag glider fram, vågar mig ut på isen, flyger. Jojjomen. Det gäller bara att fortsätta intala sig att jag faktiskt kan flyga, så kommer det här att gå geschvint. Eller hur stavas det, mamma?

Just nu känner jag för att ge. För jag är så förbaskat tacksam för allt jag får trots att jag är en strulig tonåring i en trettioårig kvinnas kropp. Så passa på, behöver du hjälp nu så får du det. Det får du annars också, iofs. Men extra särskilt nu.

Och jag har börjat bli beroende av Instagram. Det finns för Android nu serru. Jag heter minawidding, det blir mycket detaljbilder från livet. Fina saker jag ser, här och där. Lite som alla andra alltså, fast det är ju mitt liv. Och lite som jag alltid gjort, alltså, fast med filter. Har du Instagram? Jag vill följa dig!

Idag har jag alltså: packat en massa flyttlådor. Filmat en mobilfilm på 32 sekunder med tema "Home is...", för att kanske kunna vinna något fint inför MADE-festivalen. Jag skrev en dikt, den är med i filmen. Den fick skäras ned betydligt, så jag ska sätta mig ned och sy ihop den sen igen, och lägga till, brodera ut, så det blir en riktig slam-dikt sen. Jaha det var ett sidospår. Jag har också: kört tre vändor med kartongen och mindre möbler tillsammans med min far, och insett hur bekvämt det är att göra sånna här saker med honom, hur bra han är, min far. Kärlek till honom! Jaha, ett litet sidospår till. Jag har också sytt ett roderfodral. Ja, ett fodral till ett roder, det är till honom, far min. Han seglar, förstår du, och till hans nya båt fanns inget fodral till rodret. Så jag sydde ett i ett fint fiskbensmönstrat tyg, det blev väldigt stilfullt. Jaja, sidospår är min grej idag. Jag har också haft poeter i ateljén, bjudit på chokladbollar och fått veta hur Poetry Slam-SM går till, och pratat om team pieces och bokat in en skrivövningsafton med vintillbehör, så vi kan skriva ihop en.

 Ja så var dagen, ungefär. Ganska fin, och jag har lite ont i mina muskler, men det är fint det också.

Vi ses kanske imorgon igen. Jag måste ju meddela hur det går, om jag får veta.

Påsk och poesi. Do you speak poetry?

Tystnad uppklarad, och poetisk snabbvisit.
Vad är poesi egentligen? Jag skrev en dikt om det i förra veckan, eller när det var. Jag tänker att det handlar om att beskriva och vilja förmedla en känsla, en upplevelse, och en dikt är det som formuleras i det försöket. Ibland lyckas man, ibland inte. Jag vet att när jag skriver, så handlar det om just det. Jag har känt någonting, upplevt någonting, som har rört upp något inom mig (på gott eller ont). Poesin skapas då jag försöker förklara eller beskriva v a d det var som skedde, kändes etc. En formulering formas i mina tankar, och blir den snygg, snuddar den vid någonting, så fortsätter jag skriva, och då rinner fler ord till, fler formuleringar, och till slut har jag en dikt. Ibland bra, ibland inte så bra.
Jag tänker mig poesin som ett eget språk, det språket som används för att beskriva känslor och upplevelser som inte går att beskriva konkret. I den poetiska formuleringen ryms den känslan man försöker förmedla. Om man lyckas, vill säga. Jag talar poesi. Alltså, jag behärskar språket. Men jag kan inte all grammatik, och det finns otroligt många dialekter. Do you speak poetry? Eller så kanske du förstår, men kan inte tala, eller skriva språket. Så är det ju ofta med språk. Fast jag tror att de flesta kan mer än de tror, om de vill.
Jag tror att jag kommer att skriva en poetik en dag, det har liksom följt mig hela mitt liv.

Senare: Hon är speciell, den där kvinnan. Hon kan dra fram det sämsta ur alla situationer, hon skulle kunna dra fram svärtan  ur den vänaste av My Little Ponies, jag svär. Det här med att känna sig som det svarta fåret fastän man är lika gul som en kyckling. Jag bestämmer mig för att komma ihåg att jag är över trettio år,  och att om nu inte hon tror på mig, så gör en hel radda av affärsmän och affärsrådgivare det. Sådetså. Jag förstår mer och mer var min dåliga självkänsla kommer ifrån. Men potatisgratängen var väldigt god.

Soundtrack: Current 93/Nick Cave - All the Pretty Little Horses

Foto: Tre nyanser av gult; finklänningen jag fick av Mim, strumpbyxor och en hemvirkad knallgul sjal. Instagram har kommit till Android! Jag är hooked, as I knew I would be.

Cyklar och sparkar parkerade i porten överköras

Östersund.
Ställ inte era sparkar i porten. Grymt fint typsnitt. Östersund är full av gränder. Då jag går här, inser jag att det enda jag är intresserad av är gränder, trasiga detaljer och tygaffärer. Jag går in i en, jag ska köpa nålar. Efter en kvart av tålig väntan på att de andra kunderna ska bli klar går jag ut igen, utan nålar. Jag går in i en annan, hittar mina nålar, hittar en brodersax. Jag hittar en tredje, den har knappar från svunna decennier i lådor från dito årtionden och jag tänker på hur Umeå saknar dessa butiker som funnits så länge att man kan känna åren som en svepande mantel omkring sig när man går in där. Anor. Vart är Umeås anor?
Vill hitta vintagebutiker men misslyckas, blir sugen på asiatisk mat. Varför glömmer jag alltid att svensk kinamat inte smakar ett dugg? Jag tänker kompensera, letar efter ett café, och finner Urbn Art. Street wear, gallery, café. Den ligger också i en gränd, och jag går in, kikar på de buckliga bilderna från gatumålarnätter, försvånar kanske killen i kassan med att vara intresserad, jag vet inte. Berättar om mitt snapshots-projekt. Köper en kaffe, slår mig ned i en gammal fin fåtölj.
Det här är första delen av dagen.
Den andra är en annan historia, fylld av andliga damer (och tre män), fräckisar, värme, romantik och jag läser erotiska dikter för dessa andligt törstiga. Jag rodnar inte. Men jag tror att någon av dem kanske rodnar. Några kommer fram och säger att jag slagit huvudet på spiken för just deras upplevelse, önskan, eller situation. Sådant är fantastiskt. Att de tar emot orden, för orden jag läser är en gåva. När de är skrivna slutar de att vara bara en reflektion över en egen upplevelse, de blir allmän egendom. Jag blir rörd av att beröra. Det är också någonting särskilt med att se kläderna jag suttit och sytt på som en besatt den senaste tiden, bäras av dessa män och kvinnor. Tänk att jag klippt de bitarna ur ett helt stycke tyg, sammanfört dem, fäst dem mot varandra och skapat någonting som kan bäras av någon annan. Ibland undrar jag när jag ska göra detsamma för mig själv.
Modellerna glömmer bort sig ute i omklädningsrummet. De två männen står och blir förälskade i varandra i bara kalsongerna, medans damerna blir ivriga och plockar på sig kläderna i fel ordning. Mot slutet är allting kaos, men det blir väl bra ändå. Det som är så skönt med Maria, är att ingenting ska vara perfekt. Det ska vara som det är, och blir. Det är en del av det hela, och jag tror att vi kan lära av det. När jag kommer hem är jag helt utmattad, klockan är över tolv och jag somnar och drömmer intensiva drömmar om både det ena och det andra.


Och ja, jag testar att skriva på svenska igen. Lämna gärna en kommentar om du tycker någonting.