12 maj 2013

jag ser spår i mitt ansikte av dig



Det känns som att jag vaknat
efter ett år och tre månader

Vaknat

Det är våren
Och livsglädjen i en vän jag nästan inte visste att jag hade

Märkligt, det där. Att man inte fattar, inte ser vad det är man har. Och vad man förmodligen låter försvinna omkring sig, bara för att man inte ser. Jag känner det som en ynnest. En sån fin en människ, som kommit hela vägen upp till mig, pratar orden med mig, livet, kärleken, vad som är och inte är, vad som varit och inte varit. Heeeeelt fantastiskt, för att minnas hur hon skulle säga, betoningen, språket, dialekten. Jag har gått omkring hela dagen och varit hon nu, alltså en liten del av mig har anammat hennes sätt att se världen, jag lånar och lär, tror jag. Lite så som jag förklarade med böcker. När en författare lyckas hitta en egen stil, ett eget språk så börjar jag tänka och skriva i den andan. Det är uppenbarligen så med genuina människor också. Så förlåt fina vän, men din själ var så snygg, jag var tvungen att klä mig i den ett tag. Try it on for size. Jag lär mig massor. Och får nya perspektiv. Och vaknar upp genom det, på någe vis.

Vänner alltså. All kärlek.

I see some  traces in my face of you, I see some ways in my ways that are yours, för att citera Queenfish & other tales.

Ett år och typ tre månader. Det räcker för en obsession, nu byter jag om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar