Jag stänger ögonen och går, inte blind utan tusenfalt seende

Jag kommer hem och björkarna står redan i full skrud och jag är en annan än innan jag for.
Jag blir alltid en annan, fast densamma. Jag blir lite mera jag för varje dag som går. Är det inte vackert, så säg?

Stockholm blev en kärlekshistoria. Jag vaknade upp och kände mig vacker. Saker och ting rör på sig. Den här hösten blir inte likadan som förra, allting kastas om igen. En vän sa: du är inte mycket för trygghet du!

Men jag vet inte om det handlar om det. Jag måste vara i rörelse, ständig utveckling. Jag vill inte fastna och javisst, det finns en rädsla där, men vem är inte rädd för att gå baklänges? Jag har inga ögon i nacken. Eller är det precis det jag har, och de ögonen som analyserar och funderar över allt jag gjort, som sänder signalerna till de riktiga, de gröna, de som styr mig framåt - talar om för mig vart jag bäst ska gå och vad jag gör bäst i att inte fortsätta med? Ja så är det kanske, så kan man se det.
Och nu vet jag vad jag gör bäst i att inte fortsätta med, och jag vet vilken stig jag vill vandra in på, även om jag inte vet vart den leder. Jag har ingen aning om vilka processer jag står i begrepp att sätta igång. Men vet du: jag vet att det kommer att bli intressant. Det är lite som forsränning. Det är kittlande roligt och spännande, hisnande läskigt och skrämmande, man blir våt och riskerar att trilla i, men man har flytväst, allting ordnar sig, man får se en massa vackert och omvärderar vad som är viktigt här i livet, och man kommer fram på en annan plats än där man började, men om man vill kan man ta bussen tillbaka. Japp, så är det. Fast jag tror att jag kommer att vilja fortsätta någon annanstans. Nya stigar och vägar kommer att dyka upp där längre fram, som jag inte kan förutse nu, det kommer att bli något annat. Det fina i att inte veta, men att vara viss om att det kommer att bli bra.

På vägen till Fotografiska igår, övade jag mig på att blunda och samtidigt gå. Hur många steg vågar du ta innan du tittar igen?