3 november 2013

jag vill klia dig på ryggen



Jag tänker på det här med närhet. Hur vi förtvinar utan den, att det är så sorgligt att så mycket av den blir sexualiserad, helt i onödan. Kramar, en smekning av en arm, händer genom hår, att klia någon på ryggen. Allt det där jag kan göra med min sjuttonåriga syster utan att det är något annat än syskonkärlek. Varför kan det inte finnas mellan andra utan att det handlar om något annat, något mer?

Jag skulle önska att vi bara kunde vara varandra lite närmare. Dela på energin, låta den växa mellan våra kroppar, styrkan i det, hur vi båda stärks. Att mina händer på dina axlar, mitt finger över din kind, inte är något annat än ömhet, att du inte stelnade under rörelserna. Där, i den paresen ligger rädslan, att överträda gränser som inte är ens egna. Där, i den frysningen, ligger din tillslutenhet. Den barriär av is som täcker ditt hjärta. Den vill jag smälta, jag vill tro att jag kan. Med min värme, som fylls på av andras värme, vill jag smälta alla kalla hjärtan, glida närmare med min kropp, andas liv och kyssa nackgropar. Ja, jag erkänner. Jag glider också över i en annan längtan, med dig, med honom, med andra. Men inte alla, jag tänker att det måste få finnas ett utrymme för det som bara är ömhet, inget annat.

Att känna sig naturlig i någons sällskap, andra gången man ses. Att vara så avslappnad. Att känna ett utrymme att låta känslor sjunka in, att formulera ord, att upptäcka saker om sig själv. Vi bytte köttgryta mot tårta, ord mot ord, fötter mot händer. Det var fint.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar