Jag har kysst en superhjälte

Jag saknar orden, säger hon, och jag går in och kollar nästan varje dag.

Och jag skriver ju, fast uppe i huvudet och brottstycken och kanske så censurerar jag mig en aning, jag som aldrig brukar, med tanke på vilkas ögon och hjärtan som läser, om de nu gör det.
Men nej, det är ju inte jag, sån är inte jag, man får ta det jag skriver, orden, som en del av mig, eller släppa omfamningen, om det inte passar.

Vad har du gjort sen sist? Jag har kysst en superhjälte, gått på bröllop och möblerat om min lägenhet. Business as usual.

Han var vit, jag var svart, vi var som yin och yang - det var fint och någonting att skoja om. Och jag har kyssts under en organisk himmel av sidenellipser och missat tåg och bussar på grund av hud och virrighet.

Jag gick på bröllop och var vackrare än på mitt eget. Jag sydde mig en klänning på fem timmar från mönsterritning till sista söm, det var en bedrift även för mig. Och som jag myser av att säga "tack, jag gjorde klart den för några timmar sen". Mitt bästa partytrick. Men jag tror faktiskt att jag lyste som en sol, och myggen gillade mina nakna ben, och jag sa att jag inte kunde bli full men sen rökte jag en cigg och var tvungen att gå tre varv runt bygdegården och dansa lite med brudens söta bror för att få världen på fötter igen.

Och jag har gråtit för att jag inte orkade laga lunch, fast sen förstod jag att det var för att jag sytt alldeles för intensivt, och hon som tar ned mig på jorden gjorde det igen. Så jag lyssnade på Bob Hund resten av dagen och nu är kanske jorden lite fastare under fötterna igen och jag ska komma ihåg att det ska vara roligt också. Hallå eller; två veckor i Gamla Stan liksom - glöm inte vad som är vad. Tralala lilla molntuss.

Men det här med superhjältar är inte så lätt att förstå, och jag glömmer ibland att det inte är jag som ska förstå honom, utan jag som ska förstå mig själv och vad jag vill. Och vad jag vill... Ja, just det. Eyes on the track baby.