15 juli 2013

jag suckar á la madame Bovary



Nästan två meter lång och en kyss som heter duga. En sån där som får en att sucka á la Madame Bovary i flera dagar efteråt. Fingertoppar som brinner och hud som väntar men min första korrekt avslutade dejt, i regnet under ett paraply. Det må bero på balsamvinäger men jag är ändå glad att ödet bestämde sig för att det var dags för mig att prova göra saker på åtminstone någorlunda rätt sätt.

Ödet, slumpen, whatever - har ett litet finger med i spelet här, det märks tydligt. För låt gå att vi bor i samma stadsdel, men hur stor är egentligen chansen att man ska möta varandra om man aldrig någonsin mötts där förut? Och ändå mötte jag honom i korsningen mot Vasaplan, då jag cyklade in till Ohlssons för att förse mig med en tunn elastisk snodd vid tretiden. Det är en skräckblandad förtjusning kanske, måste det inte alltid vara det? Och den där ovissheten. Det är så märkligt, det här med att lära känna en ny människa. Inte alltid så lätt, eller att det går så fort, men det går om man vill & om det är meningen, antar jag. Fortsättning följer, och jag dansar vidare i tankarna, pusslar ihop min säng igen och skriver några rader.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar