Tårfontän.
Jag letar upp gamla bilder för att gråta lite mer, det är knäppt men så funkar jag.
Och jag hittar knappt något.
Ytterligare ett tecken på hur dåligt jag mådde där. Ingen förmåga att se de vackra detaljerna, önskan att fotografera det. Knappt något från lägenheten, några bilder på utsikten men... Det är ju så här. Att det jag faktiskt sörjer är mitt potentiella New York. Som jag var så nära att uppleva, men inte förmådde. Och tanken på vad Mina med sina fulla potential och full närvaro, med samma förutsättningar (aka lägenhet i East Village och "ledig" hela dagarna) skulle kunna åstadkomma. It gives me shivers. And I want it. Någon gång. Någon gång ska jag tillbaka dit och ta tillbaka min stad.
Bilden: soluppgång från vårt köksfönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.