29 juli 2013

jag saktar ned stegen i regnet




"taking back a love like this, cause it didn't seem my style / holding out for something dark and wild"

känner den där ynkligheten igen. den där tyngden under tron på att det kommer att bli någonting fint till slut och att om även det inte är uppenbar kärlek, så kan det vara en kär lek, en upplyftande flört, någonting som ger något. och sedan insikten om att det är så många lager av förnedring innan man kommer dit, om det ens är möjligt. att jag inte verkar förmögen att inte få ont i magen av tystnad och läsa in för mycket i vad som helst. och att det hemskt sällan verkligen ger något. för att de flesta ändå inte ser mig, personen bakom. jag vet inte vad de ser, förmodligen mest en funktion.

jag vill skippa de lagren, jag vill gå rakt in i kärnan, och uppleva verklig förälskelse, som utvecklas till verklig kärlek. det är ju det jag vill, egentligen. men varje gång försöker jag se saker som inte finns, och slätar över det som uppenbarligen känns fel ända från början, för helt perfekt är det ju aldrig, nog vet jag det. men nu vettefan om jag inte tänker vänta tills det faktiskt är det. jag känner hur jag sluter mig igen, runt kärnan, saktar ned stegen i regnet och förpuppar mig i gloom-känslorna, känner den välbekanta melankolin svepa in mig i sin mantel. inbillar mig till och med att jag är snyggare så, åtminstone ett tag.

jag visste att det här var att lägga krokben för mig själv. om jag nån gång kunde lyssna på mina egna goda råd.

är jag annorlunda då? ser jag dem, ger jag dem något? det är svårt för mig att svara på, jag vill tro det, men kanske inte. kanske är de bara funktioner för mig också, funktioner för att bekräfta att jag finns och kan vara åtrådd. så det kanske är ömsesidigt, egentligen. men det är inte rätt, jag vill inte vara en del av någonting destruktivt. för mig, eller för den jag är med. och verklig åtrå? den ska fylla hela ens kropp, hjärtat också. jag känner den inte. inte nu. så den här gången var det kanske ganska ömsesidigt. men jag väljer att inte fortsätta vara en del av det. det är en sådan bedräglig lek, särskilt när den inte är öppen och kommunikativ.
kanske om du berättat om din trasighet. så hade jag berättat om min. så hade vi kunnat läka varandras sår. nu gör vi dem bara djupare, tro mig.

hur tar man sig ut ur den här spiralen? hur vågar man tro på något, hur vet man när det man känner är på riktigt? och hur trasslar man sig ur alla labyrinter man dessförinnan irrat in sig själv och varandra i? kärlek, det känns som moment 22.


och så den här känslan då: varför ska jag krångla till allt? kan vi inte bara hänga och se på film och ta det ett steg i taget? men tydligen inte, jag överanalyserar ju allt. fast jag önskar att jag var förmögen att vara hon som tar det ett steg i taget och inte överanalyserar allt. jag tänker för mycket? jag känner för mycket.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar