det har skett ett paradigmskifte inuti mig

Jag är människa först. Poet sen, och först i tredje hand eller så - är det intressant att jag är kvinna.

Jag vill ha en jämställd värld, ett jämställt Sverige och jag vill bli en jämställd människa även i mina egna värderingar. Och ja, jag inser att jag har mycket kvar att jobba på inuti mig själv också.

Framförallt, för mig själv personligen, vill jag ha en jämställd kärlek. Det är där det sitter allra hårdast i mig, i hjärtat. Att jag är värdefull. Att den jag möter är värdefull. Att vi är individer, och inte skall jämkas (kvoteras) in i ett vi. Var människa för sig. Var människa en berättelse, var människa ett universum. Det går inte att klumpa ihop, det är något som hittats på för att hantera att var och en inte älskar sig själv tillräckligt för att älska sin nästa, och världen därför löper amok.
Om vi håller händer, öppnar famnar. Det kan vi göra, om vi har grundtryggheten inuti oss själva.

Medmänsklighet. Att se varje människa var för sig i hela sin fantastiskhet. Det är det jag känner att jag vill göra, och försöker göra, och hela tiden bli bättre på. Vara uppmärksam. Se människorna, inte massan.

Det har skett ett paradigmskifte i mig. Jag har flyttat över värdet, mitt värde, till att vara förankrat i mig själv och inte någon annanstans (som exempelvis i en rik, vit mans lust till mig). Nu är åtminstone tyngdpunkten inne i mig själv, även om jag har mycket växande kvar. Så många år som den legat någon annanstans, känns det lite ovant. Organen har fått maka lite på sig. Hjärtat grymtar lite. Men det finns plats här nu.

vattnet i Skurup smakar som vattnet i Barcelona, men klimatet är annorlunda

Jag har varit i Malmö. Jag har varit i Skurup. Jag har nött ord mot ord och börjar finna att jag ledsnar på metaforerna. Är det stötandet och blötandet med de andra pedagogerna som gör det? Jag - metaforernas drottning och metapoesins hänförare, ja alltings meta-brud, vad har hänt egentligen? Hänförare förresten, det heter det inte alls. Men i likhet med folk som skriver om Zlatan, Napoleon och göteborgare, kändes det sötare i munnen med ett N istället för det rätta, R. HÄRFÖRARE, heter det ju. Men Marcus Birro och jag, vi klumpar ihop att hänföras med betydelsen för fältherre och så går det som det går. Han skriver om Zlatan, jag skriver om metapoesi. Kanske är det samma sak.

Jag känner alltså ett annat språk ta vid. Vart det för mig, det vet jag inte. Saker händer i mig. Utanför mig också, det växer. Utanför mitt hus växer ett annat hus upp. Jag vet inte vad det finns för relevans i det, men vad jag vet är att det växer så det knakar. Snart får ni veta en liten del av det, just nu är det en hemlighet som bara min bästis och mamma vet. Hon som är ursprunget till hemligheten sa i luren: "nu blir du sedd" och ja, det är smått fantastiskt. Jag blir sedd.

Han sa förresten: jag gillar det jag ser. Det var länge sen jag fick höra det, dom orden i sin enkelhet och nakenhet. Nu spelar vi wordfeud, jag förlorar stort.

En annan sak som är helt ur sin kurs, är att jag har pengar på kontot som jag inte vet vad jag ska göra av. Ja det finns ju massor av hål och jag har osäkerhet framöver att spara till, men för en gångs skull kan jag köpa nya trosor utan att bekymra mig om priset. Och jag hittade ett par trosor som hade spetsdetaljer trots att de var höga och breda och rymdes över min rumpa. Jag minns jag tänkte innan: alltså, bara för att jag har en stor rumpa, betyder inte det att jag vill DÖLJA den och KLÄMMA in den. Jag gillar min rumpa, jag vill klä den i spets. Något som nästan ingen underklädestillverkare verkar kunna förstå.

Våren har kommit till Umeå. Varje vinter tror vi att det aldrig kommer att ske igen. Att det kan gå över, kylan, mörkret. Varje vår säger vi: snart är det vinter igen. Men vi vänder våra norrlandsansikten mot solen och njuter, kommer fram ur våra iden. Snart sopar de upp gruset från asfalten, snart kan vi åter spela kula.

Jag har burits av orden på Littfest 2014

Jag har varit på Littfest. Jag har varit närvarande på Littfest och upplevt en festival som jag aldrig någonsin har upplevt en festival förut, eller nästan något som helst. Jag vet inte om jag någonsin har varit så rätt. Rätt läge i mig själv, på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag har burits av orden och de har krupit in under min hud och ekar fortfarande i mig (vilket sammelsurium av konflikterande metaforer, skärpning! men - det är ju bara en blogg, okejdå. Hittade du just på ett verb? Jojomen.), jag refererar fortfarande till något Sjón sa, eller Esse Kummo, eller Torgny Lindgren eller Kristina Lugn eller Katarina Frostenson eller José Mário Silva. Exempelvis. För mina bekanta börjar det måhända bli lite plågsamt.

Såhär såg min Littfest ut:

Torsdag:

Varför behövs skrivarkurser och skrivarutbildningar?
Unga författares villkor
Workshop i att börja skriva poesi med Ida Linde
Middagsbuffé och visning av Leonor Fini på Bildmuseet
Rut Hillarp - Det sköna och det obscena, Bildmuseet
Poesibar på Bildmuseet med Sjón, Grace Nichols, Athena Farrokhzad, Helena Fagertun, Aase Berg, Joh Tachibana

Fredag:

Sjón - En isländs allkonstnär
Invigningstal Littfest - dikt av Linn Hansén
Enter - en introduktion av samtida slovakisk litteratur och kultur
Sofi Oksanen - Ondskans mekanismer
What´s the point of poetry? vernissage av foto/poesiutställning med poesi av José Mário Silva
Suzanne Brögger - Till T
Utkast av Annika Norlin - Scriptease av Skuggteatern (improvisationsteater)
Poesibar med José Mário Silva, Panayotis Ioannidis och Imtiaz Dharker

Lördag:

Torgny Lindgren - Skapandets villkor (om Klingsor)
Ett gästspel från Uleåborg, uppläsningar av Esse Kummo och Eero Suvilehto
Katarina Frostenson - Ord på vandring (om Tre vägar)
Mot nya litterära landskap, om att kombinera poesi och andra konstformer
Kristina Lugn, Torgny Lindgren, Sara Danius - Svenska Akademin om litteratur och läsning
Litteraturquiz
Poesibar med Nikola Madzirov & Ondrej Boddeus
Ritualen (klubb) med Joh Tachibana


En dikt från workshoppen i poesi:

du är ett ostyrigt virrvarr
jag längtar efter dig
du är en försvinnande natt
jag längtar efter dig
du är mjuka ängar
jag längtar efter dig
du är en slingrande hunger
jag längtar efter dig
du är en genväg
du är en skönhetsfläck 

och jag längtar efter dig

Instruktioner: Rita ett självporträtt, alltså ett ansikte som typ kan representera dig, med ögon, mun, näsa osv. Känn sedan efter i ditt ansikte, och skriv ned de ord som dyker upp när du tar på olika delar. Vadsomhelst, precis det som dyker upp bara. Skriv ned orden på korresponderande plats på självporträttet. Tio ord, ungefär. Använd sedan de orden, och skriv en dikt, eller vad du tror kan vara en dikt, utifrån dem.

Credits till Ida Linde som ledde workshoppen.


Och ett stort och varmt tack till Littfest-arrangörerna Erik Jonsson & Patrik Tornéus. ♥
Ni fortsätter väl med konceptet poesibar? Typ varje helg? Ni har en stamgäst här åtminstone.

jag iscensätter mig själv

Andrea Kollnitz talar om Leonor Fini och hur hon iscensätter sig själv och använder kläder, mode, som en del av sin levnadskonst. Sig själv i centrum, självet som en del av konsten.

Att iscensätta sig själv. Någonstans tänker jag att det är precis det jag håller på med, alltid har gjort, ditåt jag strävar och precis det jag gör här, i bloggen. I dikterna, i fotografierna, i kläderna jag skapar. Den del av det jag gör som handlar om att jag skapar för mitt eget skapandes skull. För min egen skull. Den går i samma nakna fotspår som hennes.
Leonor Fini blir en garant för att jag inte är dum i huvudet som är som jag är. Hon står där stark och ståtlig, med sina polyamorösa relationer utanför den heteronormativa ramen. Med sina teatraliska kläder, sina fantastiska djurmasker, sin självlärdhet. Gränsöverskridandet, att hon vägrar att insättas i några genrer, väljer sina egna ramar (ja, både bildligt och faktiskt). Jag avundas henne, avgudar henne, inandas henne, inspireras av henne. Det kliar i fingrarna, jag får gåshud. Om om om. Om jag hade pengar. Om jag hade tid. Om jag vågade.

- Jag vill gifta mig med den här kvinnan. 
- Du, ta en kölapp!

Men det är givetvis en absurd tankegång. Inte främst för att hon är död, utan för att äktenskapet saknar innebörd för henne likaväl som för mig. Och för att Polly givetvis ändå skulle få första tjing.

jag såg något annat i dig

vi knullar och du skrattar,
jag skrattar

allting är på skoj

men i dina händers rörelser
finns allt det som orden inte kan formulera
allt det du tror dig inte kunna säga
inte kunna erkänna

i hud mot hud kan
du inte lura mig

jag läser dina händer
som jag läser en bok

jag läste en bok
i dina händers smekningar,
i hur du rörde vid min rygg

det ofullbordade i att röra vid en rygg

i ditt skratt hör jag en rädsla och en uppgivenhet
och jag skrattar, jag också
det är en sköld
jag skyler mig
från alla andra som du vidrör
och skrattar med

jag lindar in mig i skrattet
men jag ser tröttheten
i dina ögon
och hur du önskade
att du kunde ge och ta emot
utan den skölden


nästa gång
skall jag syna din bluff
och kyssa dig
med allvarlig tunga

jag såg något annat i dig