vattnet i Skurup smakar som vattnet i Barcelona, men klimatet är annorlunda

Jag har varit i Malmö. Jag har varit i Skurup. Jag har nött ord mot ord och börjar finna att jag ledsnar på metaforerna. Är det stötandet och blötandet med de andra pedagogerna som gör det? Jag - metaforernas drottning och metapoesins hänförare, ja alltings meta-brud, vad har hänt egentligen? Hänförare förresten, det heter det inte alls. Men i likhet med folk som skriver om Zlatan, Napoleon och göteborgare, kändes det sötare i munnen med ett N istället för det rätta, R. HÄRFÖRARE, heter det ju. Men Marcus Birro och jag, vi klumpar ihop att hänföras med betydelsen för fältherre och så går det som det går. Han skriver om Zlatan, jag skriver om metapoesi. Kanske är det samma sak.

Jag känner alltså ett annat språk ta vid. Vart det för mig, det vet jag inte. Saker händer i mig. Utanför mig också, det växer. Utanför mitt hus växer ett annat hus upp. Jag vet inte vad det finns för relevans i det, men vad jag vet är att det växer så det knakar. Snart får ni veta en liten del av det, just nu är det en hemlighet som bara min bästis och mamma vet. Hon som är ursprunget till hemligheten sa i luren: "nu blir du sedd" och ja, det är smått fantastiskt. Jag blir sedd.

Han sa förresten: jag gillar det jag ser. Det var länge sen jag fick höra det, dom orden i sin enkelhet och nakenhet. Nu spelar vi wordfeud, jag förlorar stort.

En annan sak som är helt ur sin kurs, är att jag har pengar på kontot som jag inte vet vad jag ska göra av. Ja det finns ju massor av hål och jag har osäkerhet framöver att spara till, men för en gångs skull kan jag köpa nya trosor utan att bekymra mig om priset. Och jag hittade ett par trosor som hade spetsdetaljer trots att de var höga och breda och rymdes över min rumpa. Jag minns jag tänkte innan: alltså, bara för att jag har en stor rumpa, betyder inte det att jag vill DÖLJA den och KLÄMMA in den. Jag gillar min rumpa, jag vill klä den i spets. Något som nästan ingen underklädestillverkare verkar kunna förstå.

Våren har kommit till Umeå. Varje vinter tror vi att det aldrig kommer att ske igen. Att det kan gå över, kylan, mörkret. Varje vår säger vi: snart är det vinter igen. Men vi vänder våra norrlandsansikten mot solen och njuter, kommer fram ur våra iden. Snart sopar de upp gruset från asfalten, snart kan vi åter spela kula.