9 mars 2014

jag iscensätter mig själv



Andrea Kollnitz talar om Leonor Fini och hur hon iscensätter sig själv och använder kläder, mode, som en del av sin levnadskonst. Sig själv i centrum, självet som en del av konsten.

Att iscensätta sig själv. Någonstans tänker jag att det är precis det jag håller på med, alltid har gjort, ditåt jag strävar och precis det jag gör här, i bloggen. I dikterna, i fotografierna, i kläderna jag skapar. Den del av det jag gör som handlar om att jag skapar för mitt eget skapandes skull. För min egen skull. Den går i samma nakna fotspår som hennes.
Leonor Fini blir en garant för att jag inte är dum i huvudet som är som jag är. Hon står där stark och ståtlig, med sina polyamorösa relationer utanför den heteronormativa ramen. Med sina teatraliska kläder, sina fantastiska djurmasker, sin självlärdhet. Gränsöverskridandet, att hon vägrar att insättas i några genrer, väljer sina egna ramar (ja, både bildligt och faktiskt). Jag avundas henne, avgudar henne, inandas henne, inspireras av henne. Det kliar i fingrarna, jag får gåshud. Om om om. Om jag hade pengar. Om jag hade tid. Om jag vågade.

- Jag vill gifta mig med den här kvinnan. 
- Du, ta en kölapp!

Men det är givetvis en absurd tankegång. Inte främst för att hon är död, utan för att äktenskapet saknar innebörd för henne likaväl som för mig. Och för att Polly givetvis ändå skulle få första tjing.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar