30 mars 2014

det har skett ett paradigmskifte inuti mig



Jag är människa först. Poet sen, och först i tredje hand eller så - är det intressant att jag är kvinna.

Jag vill ha en jämställd värld, ett jämställt Sverige och jag vill bli en jämställd människa även i mina egna värderingar. Och ja, jag inser att jag har mycket kvar att jobba på inuti mig själv också.

Framförallt, för mig själv personligen, vill jag ha en jämställd kärlek. Det är där det sitter allra hårdast i mig, i hjärtat. Att jag är värdefull. Att den jag möter är värdefull. Att vi är individer, och inte skall jämkas (kvoteras) in i ett vi. Var människa för sig. Var människa en berättelse, var människa ett universum. Det går inte att klumpa ihop, det är något som hittats på för att hantera att var och en inte älskar sig själv tillräckligt för att älska sin nästa, och världen därför löper amok.
Om vi håller händer, öppnar famnar. Det kan vi göra, om vi har grundtryggheten inuti oss själva.

Medmänsklighet. Att se varje människa var för sig i hela sin fantastiskhet. Det är det jag känner att jag vill göra, och försöker göra, och hela tiden bli bättre på. Vara uppmärksam. Se människorna, inte massan.

Det har skett ett paradigmskifte i mig. Jag har flyttat över värdet, mitt värde, till att vara förankrat i mig själv och inte någon annanstans (som exempelvis i en rik, vit mans lust till mig). Nu är åtminstone tyngdpunkten inne i mig själv, även om jag har mycket växande kvar. Så många år som den legat någon annanstans, känns det lite ovant. Organen har fått maka lite på sig. Hjärtat grymtar lite. Men det finns plats här nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar