jag staplar diktsamlingar på hög och växer som människa

Jag känner att jag mer och mer kommer in i min roll som skrivpedagog, som någon som arbetar med orden. Det är liksom i orden jag vill vara. Sitta här framför datorn och dona, planera kurser, skriva om skrivande. Jag älskar att hålla kurser. Jag vill bli ännu bättre, göra mina deltagare än mer nöjda, utmana mig själv och dom och komma ut på andra sidan en bättre människa. Det är väl kanske det enda man kan sträva mot?
Det tar emot då någonting går snett i någon kurs. Någon som hoppar av, eller är borta mycket, eller skriver och säger att det inte var som det var förut. Då försöker jag tänka att jag bara är människa. Att det inte är så lätt, kanske, att vara ledare för åtta grupper av skrivande människor. Men att jag kanske måste sakta ned lite och komma ihåg vad kärnan var, vad var det jag ville göra? Just det, ja. Jag pluggar 100% också. Men det är ju inte tänkt att mina kurser ska lida för det, snarare tvärtom - det är ju på grund av kurserna som jag går min utbildning.
Jag prövar mig fram, hela tiden. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är så de flesta gör. Man höftar sig fram, testar ditt, testar datt. Världen är hela tiden föränderlig, det finns ingen perfekt mall. Den här terminen har jag mina åtta grupper, kanske är det inte idealiskt. Jag spånar nu på hur upplägget ska bli inför hösten. Färre kanske, men också lite annorlunda. Så testar vi det en termin, och ser hur det funkar.
Jag ska plugga också, fortsätta det har jag tänkt. Jag är nämligen bara en termin bort från att faktiskt ta ut en fil kand i litteraturvetenskap. Och det ser ju lite snyggt ut, tänkte jag. Och är roligt också. Så jag ska läsa en distanskurs i kreativt skrivande på Luleås universitet, om jag kommer in vill säga. Se hur de gör där, och utveckla mitt egna skrivande också. Jag tror det är väldigt viktigt. Att jag inte själv stannar av - hur trovärdig blir jag då? Inte för mig själv i alla fall.

Sedan har jag grandiosa planer för mitt resterande yrkesliv. Mer utbildning, på ett nytt område. Men jag vill inte avslöja någonting i förväg, det handlar om finansiering och annat, hur det ska gå till - om det är möjligt eller ej. Men det är spännande och jag hoppas verkligen att det ska bli såsom jag tänkt.


Men allt det här innebär att jag glider mer och mer bort från sömnaden. Jag har ingen lust till det, just nu. Inte mer än till att göra till mig själv när jag får tid, kanske som presenter eller annat. Idéer pockar, en kollektion kläder som vill ritas. Men jag räcker inte till för båda sakerna. Jag skriver upp det i idéboken och tänker att livet är långt. Tids nog kommer den där lusten igen.

Nu kliar det i fingrarna på att få dela med mig av min skrivande vardag, av skrivövningar och dikter, problemställningar och bilder som inspirerar. Kanske får det bli mer av det istället.