det skrivande rummet

Vi går på promenad i våren som nästan ser ut som höst. Det blåser varma vindar, och vi går över golfbanan, låtsas att vi är i England. Rufus, mammas hund, rullar runt i gräset och är glad som ett barn över de vida vidderna. Det ligger någonting i känslan av att man har hela världen för sina fötter, något både hundar och barn förstår bättre än vi som kommit upp över en meter i höjd. På promenaden talar vi om att skriva.

Nu har jag huset för mig själv och jag ska skriva. Ändå är det som alltid så svårt att ta mig in i den världen. Det är något vi ofta talar om, i mina skrivargrupper. Varför är det så svårt att ta sig för det man så väldigt mycket längtar efter att göra?
Jag har inget bra svar på den frågan. Jag tror att jag gruvar mig en aning. Det är jobbigt att behöva stå naken inför sig själv, och det är det jag gör då jag skriver, särskilt i det jag skriver nu. Mitt projekt tar avstamp i verkliga händelser, i verkliga människor och relationer, och i grund och botten är huvudpersonens känslor mina egna. Det är inte den enda sanningen, för någonstans tar det emot även då jag inte skriver med mig själv som utgångspunkt. Det är inte ett kriterium. Även om man skriver en deckarhistoria, eller en komedi - vad man än skriver, så kan det vara svårt att ta sig fram till det skrivande rummet.
När jag talar om det skrivande rummet, menar jag inte ett fysiskt rum, även om det också kan handla om det. Det skrivande rummet är egentligen ett tillstånd, och det kan finnas var som helst, dess fysiska karaktär skiftar. Jag tycker om att skriva på caféer, bland folk men ändå avskiljd, helst bland folk jag inte känner så jag inte riskerar att hamna i samtal. Men det är ändå en trygghet att ha dem omkring mig.
I min ateljé börjar jag finna en plats för skrivandet också. Jag har satt upp en spetsgardin och placerat bordet vid fönstret. Att skriva är inte som att sy, det behövs andra platser i rummet, andra utsikter, ett helt annat behov av stängda rum. Men jag har ett eget rum. Och det är helt fantastiskt.

Jag har mycket att skriva om skrivandet. Om att ta sig fram till det skrivande rummet, och om det skrivande rummets möjligheter. Någon gång ska jag skriva en bok om skrivandet, metaperspektivet har alltid intresserat mig. Men jag är inte där riktigt än, först måste jag skriva berättelsen som måste berättas, min första bok. Mitt första försök till att skriva en helhet var en lång prosadikt, eller en kort poetisk berättelse, som hette Tomheten som skall fyllas. Jag fortsätter att försöka fylla en tomhet, och någon gång ska den här boken bli klar.

Men nu alltså: mot det skrivande rummet!