jag ser mig själv i konst.

Rafael Lozano-Hemmer - The Years Midnight (as seen with the smoke in my eyes)

i konst ser jag mig själv, inte alltid lika bokstavligt som här. jag gör det i andra också, då jag talar, skriver. i möten möter man sig själv. när man slutar möta andra, slutar man att växa. jag menar möta, se, även om det är samma människor varje dag. sluta inte se dem, då slutar du se dig själv.
är det alltid denna symbios? eller kan man lägga bort sitt själv och bara se, också? jag vet inte, men jag tror inte det. det är vår förbannelse och befrielse, att vara medvetna. om ni nu är det. det vill jag vara. om du bara ser, förtvinar du. och du, du måste också finnas i denna värld. för den rätten är nu en gång dig given. använd den.

improwrimo: uppseendeväckande 23/30

ord: uppseendeväckande

Han gick genom staden med en katt på sitt huvud. Första gången man såg honom hajjade man till, ja kanske tredje och fjärde också. Men efter ett tag blev det något hemvant med åsynen, det var något som hörde till. Han var den första, jag tror att katten hette Kosmos. Först några månader efter att jag talat med honom första gången, och också sagt några vänliga ord till katten och hört henne kurra, förstod jag att hon egentligen inte tillhörde vår värld. Ja, att hon inte levde i den egentligen, och att det endast var genom att sitta på hans huvud, som han kunde behålla henne här. Kosmos hade dött ungefär ett år innan de uppseendeväckande gestalterna hade intagit stadens interiör. Han berättade att han vaknat en morgon och funnit henne där, liksom fastklistrad på huvudet. Det var en hemtan känsla, så hade hon ofta legat då hon levde, så han trodde att han drömde först. Men känslan och synen försvann inte, och när han reste sig upp ur sängen följde hon med, på huvudet. Jaha, sa han. Är det så här det ska vara nu? Några förbryllande dagar hade spenderats i det egna hemmet, för att komma underfund med hur man lever sitt dagliga liv med en katt på huvudet, men snart hittade de sina vanemönster. Det tog ett tag, kanske var det faktiskt ett år efter det att jag först sett honom första gången, så kom där en annan gestalt med en ödla på huvudet. Och så en med först en, och sedan flera kaniner som samsades däruppe. Och fler med katter, det verkade trots allt vara det vanligaste. Nu var det inte så uppseendeväckande längre, och jag började fundera på om det inte var dags för mig att också skaffa ett husdjur. Så att jag inte skulle vara så ensam, längre fram i livet. Ja, i förebyggande syfte, så att säga. Och nu går jag här, med ett litet zoo på min huvudsvål, för när man väl har börjat är det svårt. Och det är så hemtrevligt med alla svansar som hänger ned, jag behöver rakt inte fundera över min frisyr längre.


---


Hahaha! En liten homage till Pär Boström. Och Polly förstås, och Hanna Widman. Kramar till er alla!
Ni hittar Pärs konst på http://www.parbostrom.com/ Han är fantastisk. <3

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

(även) konst är språket för allt som inte går att säga

Jag som en liten del i Dragos Alexandrescu, Konst } - Konstens natt, Vasa, 14.08.07

först tänkte jag konst är poesi,
men så kände jag att det var ett rundargument,
att det bara studsar tillbaka
sen tänkte jag att konst
likaväl som poesi
är ett språk
så det fick bli det,
helt enkelt
även om "själ"
är ett stackar bannlyst ord i poesin
så är i alla fall inte språk det

kanske skulle jag bara skrivit "språk", men nåja

egentligen är konst allt,
så det går inte riktigt att välja ett ord
eller en fras
eller så är man nöjd med allt man väljer


och jag tänker att i allt detta så lär jag kanske känna mig själv
mer än jag lär känna de människor jag möter
men i sinom tid
kanske jag också lär känna dem
lite närmre
bit för bit
och att de lär känna sig själva i mötet med mig
kanske också

det vore fint

de skärvor jag samlar in sparar jag
än så länge

jag ska lägga ut dem till ett pussel sen
pussla ihop tankarna, och känslorna och ögonblicksbilderna
sammanfoga dem i ord till någon slags ny karta


att gå steg för steg och låta stigen uppenbara sig

efter två gånger av två möjliga, tar jag mig rätten att säga att det alltid är åskoväder när jag är i Vasa. konstens natt regnade nästan bort, men medan regnet öste ned intog vi lite konst, som sig bör, och trots den seghet och allmänna trötthet som åska nästan alltid ingjuter i mig, och även mitt övriga sällskap, var det en trevlig eftermiddag, gemytlig sådär, i all sin fuktighet. jag tyckte om karnevalstämningen på Wasa teater, och lyckades med nöd och näppe undkomma att ställa mig på scenen och dra "hon måste ha varit vacker" (som ju är den enda dikt jag kan utantill) på Ritz öppna scen (en kvinna som framförde en indisk dans räddade mig). sen hittade vi en jazzkällare och tog en öl och sen var vi vuxna och tråkiga och åkte hem, och körde nästan på en älg. i natt har jag sovit gott, men idag känner jag splittrad och bakis, fastän inte av alkohol utan kanske mest av intryck och folkmassor.

Jag är ibland rädd för att leva, men idag hade jag inga barriärer.

Minns detta.

Att du älskar upplevelser. Gör som idag, ha ingenting annat inbokat. Ge dig tid att göra dig iordning. Var inte stressad. Pressa inte fram någonting, kommer det inte naturligt så kommer det inte med press heller.

Idag var perfekt, egentligen. Alldeles lagomt. Det var givande att gå på en visning, och Polly var mjuk och personlig i sitt berättande om utställningen. Det gav väldigt mycket, och kanske just för att det var Polly så vågade jag också fråga, och kommentera. Jag glömde bort att jag var på en visning, jag var på visningen, lyssnade och såg bilderna. Såg dem som jag kanske inte skulle orkat se dem annars. Och jag kunde lyssna, det gick in. Ofta tror jag att jag försöker mana fram någonting som inte finns. 

Jag hade inga barriärer uppe idag. De där barriärerna, jag har dem alldeles för ofta, även inför mina närmaste. Tyvärr. Men idag var jag öppen och mottaglig, och inte forcerad.

Jag älskar bilderna från Ladies of Calcutta, jag vill skriva varje kvinnas berättelse. Och de frånvarandes. Det känns väldigt centralt för min upplevelse av hennes porträtt, det frånvarande. I House of Love gillar jag bäst nischen, den med elefanten och den gamla mannen vid symaskinen, fostret av vad det nu är, de bilderna. Och bilderna från mentalsjukhuset sjunger, många av dem. Det är en sjungande utställning. De mentalsjukas bilder har en dialog med naturlandskapen, och om jag förstod Polly rätt, skall de väcka tanken på de här människornas egna landskap, egna värld, och värdet i dem, att de är lika verkliga. Den värld de upplever och ser. När man ser bilder på sjuka, fattiga, eländiga, ser man oftast bara det. Det sjuka, fattiga, eländiga. Men de här människorna har hela världar, man glömmer det. Och de världarna innefattar inte bara sjukdom, fattigdom och elände. Hela världar kan inte fyllas med det, världar innehåller också alltid skönhet och glädje, och varje värld har sina egna landskap, sin egen natur, sin egna utsikt, vy. Så ser jag dialogen med landskapsbilderna, det lilla man nu hinner uppleva av det, den delen är hemskt liten av utställningen, den hade kunnat fylla ett helt rum, givetvis.

Jag tycker också mycket om the Blue notebook. För att jag är så barnsligt förtjust i övergivna hus. Industrier. Eller barnsligt, jag vet inte om det handlar om barnslighet, det är ju så att det värker i bröstkorgen. Det gör ont, så vackert är det, det övergivna. Jag kan inte riktigt förklara varför. Men samma känslor väcks då jag ser utställningen en trappa ned, fotografierna på övergivna och utmätta hus i USA, efter finanskrisen. Och samma känslor var levande i mig, fyllde hela mig då jag fotograferade i ödehuset i Degernäs. Det är som att anden från dessa hus, alltså anden av de liv som levts där, själva husets ande och inte spöken från tidigare hyresgäster, inte enskilda individer utan hela husets ande, går upp i mig då jag är i dem, eller omkring dem. Går in i mig, in i mina porer. De här bilderna väcker samma känslor, men det blir svagare förstås, det här är avbildningar, utsnitt, ögonblick fångade av någon annan. Av Dayanitha, som jag respekterar, vördar. Det är mäktigt att få se genom hennes ögon. Att hon som ser så fascinerande, är så öppen för intryck, att hon tillåter oss att se också, att hon delar med sig. Ett privilegium. Hon är stor, Dayanitha, samtidigt är hon min jämlike, en människa av kött och blod, en kvinna. Jag fascineras.

File room. En hyllning till papperet, till arkivet, arkiven, som håller på att dö ut. Också detta är så otroligt vackert. Alla dessa högar och mappar med papper. Vart och ett berört av en hand, flera händer, utsnitt från människors liv, berättelser, accounts. Tänk lukten som ackompanjerar dessa arkiv. Åren av damm i lager på lager av staplade papper. Bortglömda men förvarade, manuella recordings av liv. Ingenting digitalt kommer någonsin att kunna ersätta detta. Så mycket symbolik som går förlorad i den digitala världen, så många fingeravtryck som aldrig kommer att gå att läsas, det handgripliga försvinner, suddas ut. Händer som möter händer, vår kontakt med varandra, människor emellan, är en utdöende företeelse. Snart kommer detta att röra vid en annan människa, den taktila handlingen, vara något så oerhört privat. Du kommer aldrig att röra vid en annan människa som du inte släppt in i ditt liv, godkänt. Vad händer då den mänskliga kontakten bryts på det här sättet, hur skadade kommer vi inte att bli? Och de ensamma, hur ensamma kommer inte de att bli? De kommer att försvinna, när ingen längre rör vid dem. Förvandlas till stoft, en hög med aska, som en dödad vampyr (i Buffy-världen, inte True Blood-versionen). Kommer jag att vara en av dem? En av de ensamma högarna med aska?

Sant är iallafall att jag inte längre desperat söker den där mänskliga kontakten. Vems hud som helst duger inte längre. Jag har högre krav nu, och en större respekt för mig själv. Inser att jag är värd mer, att jag vill ha mer. Att hud i sig inte längre räcker, jag måste också känna någonting. A tingeling, värmen huden emellan. Den försvann någon gång, men jag märkte det inte förrän alldeles för sent. Så länge sen jag verkligen kände värmen från en annan människa.

Jag har inte känt den sen M, det är en sorglig sanning. Alla hudar innan och efter – kalla. Nu längtar jag efter värmen, dragningskraften, men jag söker den inte desperat längre. Inser att jag kan leva utan den, även om det blir litegranna tristare. Fast jämfört med då jag lurade mig själv att det jag hade dög, är det här ändå så himla mycket bättre. Jag dejtar mig själv nu, försöker vara en god flickvän. Strular inte runt med andra, det är väl ett bra första steg, tänker jag, i uppbyggandet av det här förhållandet. Monogami, i förhållandet till mig själv. Tills jag träffar någon som är mer kär i mig själv än jag är, eller alltså, tills jag träffar någon jag blir mer kär i än mig själv, eller ja... Ni fattar. Först måste jag älska mig själv, och behandla mig själv väl. Som om jag vore min egen flickvän. Jag säger inte pojkvän eftersom jag inte har någon lust att försöka låtsas vara man. Sen kan jag ersättas av en annan, av obestämt kön. Han, hon, hen. En ny kärleksvän. Vi måste kanske ta och uppdatera det ordet faktiskt, flickvän/pojkvän. Kärleksvän, det tycker jag är fint. Jag är min egen kärleksvän, jag jobbar på det. Än har vi inte kommit långt, vi har trust issues, och måste fortsatt jobba på det där med respekt för varandra. Och vara lite schysstare i vardagen, anstränga sig lite när man lagar mat till den andre, ni vet. Och det här med att sätta jobbet före förhållandet, det är också en issue. Vi ska bli bättre på det, jag och mig själv. Och hitta på lite mer roliga saker, inte bara ligga på soffan och glo på Desperate Housewives. För det är okej nån gång sådär, men båda två vill ju uppleva andra saker också, så vi ska ta varann i hand och skapa utrymme för det. Och umgås med andra par också förstås. Inte trista parmiddagar, med ojämlika förhållanden. Bäst att umgås med de som är jämlika, sammansatta – goda förebilder. Både helor och halvor. Om ni förstår vad jag menar. Både de som har sig själv som kärleksvän, och de som har yttre sådana, separata. Flerfald, mångfald.

Nu ska jag och min kärleksvän virka mormorsrutor och bada fotbad. Det är sånt vi gör på söndagseftermiddagarna ibland.