improwrimo: fundera 5/30

ord: fundera


fundera, fun- dera
deras roliga lek
andras roligheter

jag funderar

ja det gör jag
nästan jämt

funderifundera
tralala...

och jag leker alltför sällan
sällan är leken och en vän
en vän är det jag saknar
i leken
en vän
som vill leka

funderar:
varför skriver vi
om lek och kram
som metaforer för samlag

i alla fall gjordes det
i mitt förra förhållande

och folk

eller ja, vi då

höll oss med ett sånt där avskyvärt
gullande språk
sinsemellan

lekfullhet

men det är egentligen
mest fruktansvärt otäckt
hur vi sexualiserar leken
gör den gränsen suddig

jag vill vara
en vuxen människa
och tillsammans med dig
vuxen
vara mig själv
även i njutning
inte skyla över
med någon slags
nedtonande gullighet

vara mig själv
och jag

är inte ett barn längre

otäckt allra helst som han var äldre än mig
och det språket
den leken
bidrog till min underlägsenhet
min ställning
i det förhållandet

det funderar jag tydligen på
när jag funderar på lekar

fundera
klura
känna efter

det gör jag i pauserna
i mellanrummen
de rum som finns i tiden
mellan
två skeenden
numera märker jag av dem tydligt

det är ett skifte på gång

och numera är det
väldigt ofta som det sker
dessa övergångar
dessa växningar
att jag växer
någonting övergår

jag har lärt mig att inte vara så rädd längre
och att jag behöver tid
för att förstå vad som händer

tid att fundera
för genom tänkandet hinna ta in

och det leder mig till det jag funderat mycket på
i går kväll och i morse
att jag saknar sätt att slappna av på hemma
och inte ens riktigt vet
vad jag tycker om att göra
för att slappna av
förutom att ta ett bad med en god bok
vilket jag inte kan göra
på grund av ej badkar

men detta: att inte ens veta
vad som gör mig avslappnad
vad jag kan längta hem till
jag har ingenting
att längta hem till
och således
slappnar jag inte av
bär alla måsten inom mig
men mycket nära ytan
så att jag får svårt att sova

nu väntar oss en vinter
en hel lång vinter av väldigt mycket
inomhus

jag hörde snöns krasande
för första gången i morse
fotsteg i frusen snö
ja kanske snarare is
och ljuden växer allteftersom staden vaknar
bilarnas däck som krasar
iskristaller spricker
och ljudet påminner mig om det halvår
vi har framför oss
ett halvår av mörker, kyla
och inomhus

jag måste hitta
någonting
att längta hem till


---

Vissa dagar går det lättare än andra. Idag var ingen sådan dag, men jag skrev ändå. Det är det viktiga. Det finns ändå något där. Något i ljudet tex, att höra ett ljud för första gången den årstiden. Minnas med kroppen vad det innebär, en våg som sköljer över en av minnen av vinter. Jag använde första lukten av asfalt om våren i mitt poetiska manifest som en sådan händelse, men det gäller också ljudet av snö som krasar under fötter. Sådant som aktiverar något inom en. Annars är det mest raljerande, känner jag själv, nu (men vem är jag att döma ut resultatet av min egen skrivövning direkt efter att ha skrivit den?). Så måste det också vara. Det viktigaste: att jag skriver. Att jag håller rutinen. Kontakten med det skrivande, akten att formulera sig.


---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

Jag vill hångla i en bastu

Jag vet inte om han - du - läser det här och jag vet inte heller om han - du- skulle förstå vad som står. Jag menar, det är svenska, javisst, men poesi är ett alldeles eget språk. Jag tar verkligheten och så flyger jag iväg med den, det är en angenäm åktur, den tar många fina kringelikrokar hit och dit men ofta landar den inte på samma ställe, det vill säga i verkligheten. Och med det vill jag säga att allt som står här är förskräckligt sant, och på samma gång oförskräckt lögn, dikt, påhitteri. Sådär så att ni, han - du - vet.

Jag vet inte heller om han faller för poesi. Jag skulle det, som en fura.Men det är ingen som skriver poesi om mig så jag skriver den själv.Jag skriver ett ode till min bastulena maghud och lägger det i byrålådan. En dag kanske jag kommer att fatta att jag faktiskt älskar mig själv. Men jag ska börja om från början:

Förstå hur varm jag är nu. För jag har simmat i vatten och tänjt kroppen inne i en tom bastu. Jag var lycklig där i några sekunder, med mig själv och kroppen i värmen, bara vara, bara känna, bara finnas. Någon gång ska jag hångla i en bastu. För det är fortfarande saker jag har kvar att göra, saker som aldrig blivit gjorda.
På vägen hem läser jag in poesi i min voice recorder, för det är för kallt för att ta fram en penna. Jag börjar bli ok med vintern nu. Det är vitt och jag är varm. Jag är varm fastän det är vinter för jag har badat bastu. Jag ska nog överleva den här vintern, och någon gång under dessa vintermånader ska jag stryka över en punkt på listan av saker som aldrig blivit gjorda.

Jag ska hångla i en bastu.

Jag säger ja till morgonkyssar och händer i chokladaskar, händer innanför de finaste trosorna.

Lyssna på havet i den gråblå gryningstimman. Ibland får du en chokladask och vaknar på en vinterstrand,du är trött resten av dagen men du har sovit under samma täcke och någon har smekt huden på ditt ben där du inte längre känner något, efter operationen. Det är en märklig, men inte oangenäm känsla, och du har hånglat och kliat en mans nacke.
Sedan har gryningen inte riktigt vaknat när ni måste lämna platsen, och du får inte se om där finns någon eld och någon fårskinnspäls, som i drömversionen. Du blir skjutsad hem till dörren i en svart bil, du blir kysst adjö och godmorgon. Det skulle kunna vara starten på en fantastisk dag, men egentligen är det bara starten på en dag, som många andra. Du ler kanske lite extra, men samma märkliga göromål skall genomföras. Skicka pressmeddelanden, klippa etiketter, packa väskor i väskor. Trampa på för stora benvärmare, leta förgäves efter hårsprayen i den gröna flaskan. Läsa dikter till mullerkomp och fylla munnen med för många rosa tomtar. Bli fascinerad av allas fantastiska projekt, och för första gången formulera tanken: det vore nog rätt coolt att bo i en container. Dela en sallad och dela ett evenemang. Säga "här är ett träd som inte finns i verkligheten, och där borta ligger Verkligheten". En dag som alla andra, for sure.

Nej, jag säger ja till morgonkyssar och händer i chokladaskar. Händer innanför de finaste trosorna och chokladkyssar. Drömmar om fårskinnseldar och att färdas längsmed havet på vinterstranden med mannen som fascineras av motorer och dokumenterade katastrofer.

Jag kan göra allt till poesi, det betyder inte att det alltid motsvaras av verkligheten, men verkligheten motsvaras alltid av poesi.

Hursomhelst, det är fint att hångla.

OBS. Havet på bilden är inte samma hav som skrivs om i texten. Eller, det är samma hav, men inte samma strand. Det är en vinterstrand, och gryningen tillät inga fotografier.

Jag stoppar huvudet i snön och låtsas som att vintern inte finns, jag går i ide nu.

Jag har gjort om mitt vardagsrum till ett ljusterapirum, för jag vet inte annars hur jag ska överleva vinterns mörker, väta, kyla och lager på lager av tunga kläder. Jag har drabbats av den sorgliga insikten att den här snön som kom, den kommer ligga här i fem månader nu, bara skifta i färg mellan kritvitt och smutsgrått och kylan, den som biter sig in i märgen, den kommer inte släppa taget. Det var insikten att det inte finns någon återvändo. Sommaren kommer inte att ångra sig och återvända till mig. Den kommer inte att komma krypandes tillbaka och säga förlåt, jag glömde visst bort dig, ska vi hångla? Fem månader av mörker, blöta halsdukar, förlamande kyla och kläder man knappt kan röra sig i. Jag känner mig som en flykting med alla dessa lager på lager, en flykting som klär på sig alla kläder hon har för att det enda hon kan ta med sig är det hon kan bära med sin kropp. Men en flykt från vad? Man stoppar huvudet i snön istället för sanden och hoppas att öronen inte ska trilla av, men i regel gör de väl det. Man glömmer åtminstone till nästa år, man säger förvisso: nästa år ska jag boka in en söderhavsresa till november, eller december, januari, februari, varje månad är just den månaden den hemskaste. Man glömmer det alltid, alternativt inser att man inte heller detta år har vunnit på lotto. Snön har kommit och jag går inte riktigt med på det. Jag ska försöka hitta Hawaii i mitt hjärta och glömma världen omkring mig. Jag fixade lampan i vardagsrummet och har brassat på med full ljusstyrka. Jag ska ligga på sängen i bikini, sätta på Hawaiian Vintage Music och bara glömma er därute, som vaggar omkring som michelingubbar. Jag går i ide nu, vi ses i maj, juni där nån gång, när snön har tinat bort från min skalle och krokusar växer upp längsmed min ryggrad.