2 december 2012

Jag stoppar huvudet i snön och låtsas som att vintern inte finns, jag går i ide nu.



Jag har gjort om mitt vardagsrum till ett ljusterapirum, för jag vet inte annars hur jag ska överleva vinterns mörker, väta, kyla och lager på lager av tunga kläder. Jag har drabbats av den sorgliga insikten att den här snön som kom, den kommer ligga här i fem månader nu, bara skifta i färg mellan kritvitt och smutsgrått och kylan, den som biter sig in i märgen, den kommer inte släppa taget. Det var insikten att det inte finns någon återvändo. Sommaren kommer inte att ångra sig och återvända till mig. Den kommer inte att komma krypandes tillbaka och säga förlåt, jag glömde visst bort dig, ska vi hångla? Fem månader av mörker, blöta halsdukar, förlamande kyla och kläder man knappt kan röra sig i. Jag känner mig som en flykting med alla dessa lager på lager, en flykting som klär på sig alla kläder hon har för att det enda hon kan ta med sig är det hon kan bära med sin kropp. Men en flykt från vad? Man stoppar huvudet i snön istället för sanden och hoppas att öronen inte ska trilla av, men i regel gör de väl det. Man glömmer åtminstone till nästa år, man säger förvisso: nästa år ska jag boka in en söderhavsresa till november, eller december, januari, februari, varje månad är just den månaden den hemskaste. Man glömmer det alltid, alternativt inser att man inte heller detta år har vunnit på lotto. Snön har kommit och jag går inte riktigt med på det. Jag ska försöka hitta Hawaii i mitt hjärta och glömma världen omkring mig. Jag fixade lampan i vardagsrummet och har brassat på med full ljusstyrka. Jag ska ligga på sängen i bikini, sätta på Hawaiian Vintage Music och bara glömma er därute, som vaggar omkring som michelingubbar. Jag går i ide nu, vi ses i maj, juni där nån gång, när snön har tinat bort från min skalle och krokusar växer upp längsmed min ryggrad.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar