7 december 2012

Jag vill hångla i en bastu



Jag vet inte om han - du - läser det här och jag vet inte heller om han - du- skulle förstå vad som står. Jag menar, det är svenska, javisst, men poesi är ett alldeles eget språk. Jag tar verkligheten och så flyger jag iväg med den, det är en angenäm åktur, den tar många fina kringelikrokar hit och dit men ofta landar den inte på samma ställe, det vill säga i verkligheten. Och med det vill jag säga att allt som står här är förskräckligt sant, och på samma gång oförskräckt lögn, dikt, påhitteri. Sådär så att ni, han - du - vet.

Jag vet inte heller om han faller för poesi. Jag skulle det, som en fura.Men det är ingen som skriver poesi om mig så jag skriver den själv.Jag skriver ett ode till min bastulena maghud och lägger det i byrålådan. En dag kanske jag kommer att fatta att jag faktiskt älskar mig själv. Men jag ska börja om från början:

Förstå hur varm jag är nu. För jag har simmat i vatten och tänjt kroppen inne i en tom bastu. Jag var lycklig där i några sekunder, med mig själv och kroppen i värmen, bara vara, bara känna, bara finnas. Någon gång ska jag hångla i en bastu. För det är fortfarande saker jag har kvar att göra, saker som aldrig blivit gjorda.
På vägen hem läser jag in poesi i min voice recorder, för det är för kallt för att ta fram en penna. Jag börjar bli ok med vintern nu. Det är vitt och jag är varm. Jag är varm fastän det är vinter för jag har badat bastu. Jag ska nog överleva den här vintern, och någon gång under dessa vintermånader ska jag stryka över en punkt på listan av saker som aldrig blivit gjorda.

Jag ska hångla i en bastu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar