28 april 2013

[bloglovin-grej]

Följ min blogg med Bloglovin

3 mars 2013

Jag skriver: han som är avlägset nära och du, som är nära men avlägsen




Söndag, kära söndag, min eviga bloggskrivardag. För att när all orken runnit ut ur kroppen, och några timmar fortfarande finns kvar på något som kan kallas en dag, är skrivlusten fortfarande kvar, och det blir orden jag vänder mig till.

Jag ska skriva en bok. Om jag säger det här, då måste det vara sant. Jag säger inte när den ska vara klar, men jag säger att jag ska skriva en. Inte en poesisamling för let's face it, vem läser egentligen i poesisamlingar? Inte jag iallafall, det blir liksom aldrig av. Det är en ofullkomlig väg för tillägnandet av poesins konst. Stoppa alla dina ord i en bok på platta sidor, gör det omöjligt för folk att känna någon form av sammanhang, samla dem där bara, som ett arkiv, som en uppslagsbok, att kika i lite sådär utifall att. Utifall-attet, som aldrig händer, eller iallafall alldeles för sällan, eller vad säger du, Solja, om nationalensky, nationaleknlyps, nationalensylpo – NE! det går ju inte ens att uttala! Fast man borde ju alltså läsa mer i nationalencyklopedier (och öva lite mera på att uttala långa ord, det borde man också). Det är hemskt berikande, särskilt för en poet.

Men mamma säger att jag ska skriva en bok. Hon har sagt det ett par år nu, och Maria säger samma sak, och Polly säger – det är klart du ska göra det. Så det får bli en, det ska det minsann. Jag ska bara komma på vad den ska handla om först. Ska det bli en tragisk historia om en tjäj som är tjär i sin bästis, eller ska det bli en tragisk historia om en kvinna som alltid förälskar sig i upptagna män, eller ska det bli en tragisk historia om en dam som aldrig riktigt vågade öppna sitt hjärta? Eller om galenpanna som ligger i sängen halvåtta en söndagskväll, som precis har duschat med en tékopp i handen för att hon var så frusen, och nu fortsätter värmandet med ett halvt glas vitt som kompanjon i ordmakandet? Hon kanske, hon och alla andra, för jag är ju en och samma.

Den tragiska historian om kvinnan som alltid förälskar sig i upptagna män. Hon ja. Hon och alla andra, en och samma. Men vad skriver man i en bok, egentligen? Jag kommer aldrig en chans i världen att kunna göra det på något konventionellt sätt. Alltså, jag försöker verkligen, ibland, inte längre så himla ofta för jag har gett upp, men alltså ändå ibland – att göra saker som man ska. Men det GÅR inte. Jag är oförmögen. & det är väl det som gör att jag misströstar så i mitt kärlekssökande också, för hur hittar man en som är lika märklig som en själv, som liksom passar in som ett pussel i alla ens märkligheter? Okej inte alla, fattar väl jag också, men de flesta. Nån som man, och ett man som alltså är så otrösligt knepigt, alltså kan fungera ihop med. Som det flyter med. Som man förstår och kan kommunicera med. Som man inte är rädd för, rädd för att prata med. Och som man dessutom tänder på. Voj alltså, många saker som ska klaffa, jag står alltid undrandes: hur lyckas det någonsin? Folk måste vara så enkla, generellt, eller (och det är den teorin jag kanske tror mest på) så blundar de och lallar på och tror att allt är bra tills pang! Det smäller ihop. Igen. Jaja, jag ska inte tala av egen erfarenhet, mina erfarenheter suger.
Vad skriver man i en bok. Får man lov att fylla den med sånt här dravel? Då kan det bli snabbt gjort, schwosh bara, så ska ni få se. Nejmenärligt, jag vet inte. Vad det ska bli, bara att.

Jag fick fina poäng för min nyaste dikt i torsdags. Den som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla, om inte ”historian om kvinnan som alltid förälskar sig i upptagna män” förstås. Eller ”avlägset nära, och nära men avlägsen”. Ja så kanske. En av de finare formuleringarna i den. Den grundar sig på en verklig händelse, som allting gör. Den handlar om en man, en säng, en pojke och en längtan. Men allt jag kunde tänka på då jag såg fotona från slammet var: dessa förbannade smilgropar i armbågarna alltså. Tjockarmarna. Jäkla tjocktarmar till armar. Tänk om jag kunde se ut som jag känner mig en gång. Fast helst en gång då jag känner mig snygg och vacker då, inte de gångerna då jag går på knäna och bara vill gråta. Men alltså, har ni tänkt på det? Hur man inte äger sin självbild.
Och angående bilden ovan. Man skulle kunna säga att detsamma gäller min poesi. Om man byter ut ordet ”kvinnor” till män. Fast med undantaget att det lyckas dåligt.



20 januari 2013

Jag har silver i mitt hår



Jag har silver i mitt hår och orkar inte riktigt bry mig om någon ser mig naken genom fönstret.

Jag ser på film. Jag ser på the Good, the Bad and the Ugly, och jag ser på the Perks of being a Wallflower. Jag ser på Clueless och jag ser på Casablanca. Jag blandar högt och lågt, lite som att förtära ett Max minimål och planera av en gourmetmiddag samtidigt. Lite som att mannen jag träffade igår är en blandning av F, M och J (rakat huvud, lätt läspning, gourmand och "jag är en snobb som inte är en snobb"). Högt och lågt. Jag dansar med min syster, dansar in hennes födelsedag och skålar i champagne. Jag fotograferar mig i toalettspeglar, det är min nya grej. Jag ska lansera en porträttutställning när året är slut, "reflections in the bathrooms of Umeå" eller något, kan den få heta. Kanske vinner den nästa års Skaparpris.*

Jag har silver i håret men jag blir bara vackrare för var dag som går. Var dag som hjärtat tickar för min egen skull. Låter jag sådär jobbigt käck? Jag skriver det här för att övertyga mig själv, och för att jag har hört att hjärntvättning funkar.
Det är som att det nya året kom med en helomvändning i mitt hjärta, hjärna, vulva. Det är fint, vi gillar det - jag och alla mina kroppdelar.

Jag och alla mina kroppsdelar.
Jag och alla mina kroppsdelar, vi tänker och känner lite mera innan nu. Allting duger inte, bara sådär. Jag studerar helomvändningen och förundrar mig. Och glädjs.


*OBS: ironi/humor. Fast jag skojar inte.

13 januari 2013

Jag är ibland rädd för att leva, men idag hade jag inga barriärer.




Minns detta.
Att du älskar upplevelser. Gör som idag, ha ingenting annat inbokat. Ge dig tid att göra dig iordning. Var inte stressad. Pressa inte fram någonting, kommer det inte naturligt så kommer det inte med press heller.
Idag var perfekt, egentligen. Alldeles lagomt. Det var givande att gå på en visning, och Polly var mjuk och personlig i sitt berättande om utställningen. Det gav väldigt mycket, och kanske just för att det var Polly så vågade jag också fråga, och kommentera. Jag glömde bort att jag var på en visning, jag var på visningen, lyssnade och såg bilderna. Såg dem som jag kanske inte skulle orkat se dem annars. Och jag kunde lyssna, det gick in. Ofta tror jag att jag försöker mana fram någonting som inte finns. 

Jag hade inga barriärer uppe idag. De där barriärerna, jag har dem alldeles för ofta, även inför mina närmaste. Tyvärr. Men idag var jag öppen och mottaglig, och inte forcerad.

Jag älskar bilderna från Ladies of Calcutta, jag vill skriva varje kvinnas berättelse. Och de frånvarandes. Det känns väldigt centralt för min upplevelse av hennes porträtt, det frånvarande. I House of Love gillar jag bäst nischen, den med elefanten och den gamla mannen vid symaskinen, fostret av vad det nu är, de bilderna. Och bilderna från mentalsjukhuset sjunger, många av dem. Det är en sjungande utställning. De mentalsjukas bilder har en dialog med naturlandskapen, och om jag förstod Polly rätt, skall de väcka tanken på de här människornas egna landskap, egna värld, och värdet i dem, att de är lika verkliga. Den värld de upplever och ser. När man ser bilder på sjuka, fattiga, eländiga, ser man oftast bara det. Det sjuka, fattiga, eländiga. Men de här människorna har hela världar, man glömmer det. Och de världarna innefattar inte bara sjukdom, fattigdom och elände. Hela världar kan inte fyllas med det, världar innehåller också alltid skönhet och glädje, och varje värld har sina egna landskap, sin egen natur, sin egna utsikt, vy. Så ser jag dialogen med landskapsbilderna, det lilla man nu hinner uppleva av det, den delen är hemskt liten av utställningen, den hade kunnat fylla ett helt rum, givetvis.

Jag tycker också mycket om the Blue notebook. För att jag är så barnsligt förtjust i övergivna hus. Industrier. Eller barnsligt, jag vet inte om det handlar om barnslighet, det är ju så att det värker i bröstkorgen. Det gör ont, så vackert är det, det övergivna. Jag kan inte riktigt förklara varför. Men samma känslor väcks då jag ser utställningen en trappa ned, fotografierna på övergivna och utmätta hus i USA, efter finanskrisen. Och samma känslor var levande i mig, fyllde hela mig då jag fotograferade i ödehuset i Degernäs. Det är som att anden från dessa hus, alltså anden av de liv som levts där, själva husets ande och inte spöken från tidigare hyresgäster, inte enskilda individer utan hela husets ande, går upp i mig då jag är i dem, eller omkring dem. Går in i mig, in i mina porer. De här bilderna väcker samma känslor, men det blir svagare förstås, det här är avbildningar, utsnitt, ögonblick fångade av någon annan. Av Dayanitha, som jag respekterar, vördar. Det är mäktigt att få se genom hennes ögon. Att hon som ser så fascinerande, är så öppen för intryck, att hon tillåter oss att se också, att hon delar med sig. Ett privilegium. Hon är stor, Dayanitha, samtidigt är hon min jämlike, en människa av kött och blod, en kvinna. Jag fascineras.

File room. En hyllning till papperet, till arkivet, arkiven, som håller på att dö ut. Också detta är så otroligt vackert. Alla dessa högar och mappar med papper. Vart och ett berört av en hand, flera händer, utsnitt från människors liv, berättelser, accounts. Tänk lukten som ackompanjerar dessa arkiv. Åren av damm i lager på lager av staplade papper. Bortglömda men förvarade, manuella recordings av liv. Ingenting digitalt kommer någonsin att kunna ersätta detta. Så mycket symbolik som går förlorad i den digitala världen, så många fingeravtryck som aldrig kommer att gå att läsas, det handgripliga försvinner, suddas ut. Händer som möter händer, vår kontakt med varandra, människor emellan, är en utdöende företeelse. Snart kommer detta att röra vid en annan människa, den taktila handlingen, vara något så oerhört privat. Du kommer aldrig att röra vid en annan människa som du inte släppt in i ditt liv, godkänt. Vad händer då den mänskliga kontakten bryts på det här sättet, hur skadade kommer vi inte att bli? Och de ensamma, hur ensamma kommer inte de att bli? De kommer att försvinna, när ingen längre rör vid dem. Förvandlas till stoft, en hög med aska, som en dödad vampyr (i Buffy-världen, inte True Blood-versionen). Kommer jag att vara en av dem? En av de ensamma högarna med aska?

Sant är iallafall att jag inte längre desperat söker den där mänskliga kontakten. Vems hud som helst duger inte längre. Jag har högre krav nu, och en större respekt för mig själv. Inser att jag är värd mer, att jag vill ha mer. Att hud i sig inte längre räcker, jag måste också känna någonting. A tingeling, värmen huden emellan. Den försvann någon gång, men jag märkte det inte förrän alldeles för sent. Så länge sen jag verkligen kände värmen från en annan människa.
Jag har inte känt den sen M, det är en sorglig sanning. Alla hudar innan och efter – kalla. Nu längtar jag efter värmen, dragningskraften, men jag söker den inte desperat längre. Inser att jag kan leva utan den, även om det blir litegranna tristare. Fast jämfört med då jag lurade mig själv att det jag hade dög, är det här ändå så himla mycket bättre. Jag dejtar mig själv nu, försöker vara en god flickvän. Strular inte runt med andra, det är väl ett bra första steg, tänker jag, i uppbyggandet av det här förhållandet. Monogami, i förhållandet till mig själv. Tills jag träffar någon som är mer kär i mig själv än jag är, eller alltså, tills jag träffar någon jag blir mer kär i än mig själv, eller ja... Ni fattar. Först måste jag älska mig själv, och behandla mig själv väl. Som om jag vore min egen flickvän. Jag säger inte pojkvän eftersom jag inte har någon lust att försöka låtsas vara man. Sen kan jag ersättas av en annan, av obestämt kön. Han, hon, hen. En ny kärleksvän. Vi måste kanske ta och uppdatera det ordet faktiskt, flickvän/pojkvän. Kärleksvän, det tycker jag är fint. Jag är min egen kärleksvän, jag jobbar på det. Än har vi inte kommit långt, vi har trust issues, och måste fortsatt jobba på det där med respekt för varandra. Och vara lite schysstare i vardagen, anstränga sig lite när man lagar mat till den andre, ni vet. Och det här med att sätta jobbet före förhållandet, det är också en issue. Vi ska bli bättre på det, jag och mig själv. Och hitta på lite mer roliga saker, inte bara ligga på soffan och glo på Desperate Housewives. För det är okej nån gång sådär, men båda två vill ju uppleva andra saker också, så vi ska ta varann i hand och skapa utrymme för det. Och umgås med andra par också förstås. Inte trista parmiddagar, med ojämlika förhållanden. Bäst att umgås med de som är jämlika, sammansatta – goda förebilder. Både helor och halvor. Om ni förstår vad jag menar. Både de som har sig själv som kärleksvän, och de som har yttre sådana, separata. Flerfald, mångfald.

Nu ska jag och min kärleksvän virka mormorsrutor och bada fotbad. Det är sånt vi gör på söndagseftermiddagarna ibland.

1 januari 2013

Jag hänger ett hjärta runt min hals och drömmer om att kyssa någon jag är kär i


Jag säger farväl till det gångna året och hänger ett hjärta runt min hals.
Tvåtusentretton ska bli året då jag kysser någon jag är kär i. Tvåtusentretton är året då jag skördar frukterna av alla galet jag gjort tvåtusentolv, tvåtusentretton ska inte vara lika virvlande fartfyllt, det ska vara lite mera stillsamt knullande på satinlakan och reflektion under fullmånepromenader. Det ska bli inspirerande vandringar bland utställningar, värmande hjärtan i vänners händer, skratt och matglädje, jag ska simma mig igenom tvåtusentretton som om jag vore en spermie i urmoderns livmoder. Tvåtusentretton är kanske året då jag lär mig att måla naglarna lite tidigare innan jag går ut, det kanske blir året då jag diskar oftare och inte glömmer räkskal i soporna. Det kan bli året jag dansar mig igenom sommarnätter som om jag vore en tyngdlös älva. Det ska bli ett år fyllt av handskrivna brev och pirr i magen, av händer som möts i biomörker och orgasmskrik som hörs genom väggarna. Tvåtusentretton kan bli året jag reser till Berlin eller Paris, det kan bli året jag gråter i en norrländsk sommarstuga.Tvåtusentretton ska bli året jag inte längre är rädd att säga det jag känner. Det ska bli året jag älskar mig själv tillräckligt mycket så jag också kan älska någon annan, på riktigt. Tvåtusentretton kan bli året jag äter mer hälsosamt och tränar mer. Det kan bli året jag inte längre är rädd för att prata i telefon med fina människor. Tvåtusentretton ska jag sy mig vackra kläder och ta med mig mina skapelser ut i världen. Tvåtusentretton blir året då jag pratar först och knullar sen. Det blir året jag ser på töntiga romantiska filmer om helgerna och badar fotbad, virkar mormorsrutor och drömmer fram min egen saga. Tvåtusentretton blir ett år fyllt av poesi, konst, film och kärlek. Tvåtusentretton, jag är redo för dig. Skål!