8 juli 2013

Jag har kysst en superhjälte



Jag saknar orden, säger hon, och jag går in och kollar nästan varje dag.

Och jag skriver ju, fast uppe i huvudet och brottstycken och kanske så censurerar jag mig en aning, jag som aldrig brukar, med tanke på vilkas ögon och hjärtan som läser, om de nu gör det.
Men nej, det är ju inte jag, sån är inte jag, man får ta det jag skriver, orden, som en del av mig, eller släppa omfamningen, om det inte passar.

Vad har du gjort sen sist? Jag har kysst en superhjälte, gått på bröllop och möblerat om min lägenhet. Business as usual.

Han var vit, jag var svart, vi var som yin och yang - det var fint och någonting att skoja om. Och jag har kyssts under en organisk himmel av sidenellipser och missat tåg och bussar på grund av hud och virrighet.

Jag gick på bröllop och var vackrare än på mitt eget. Jag sydde mig en klänning på fem timmar från mönsterritning till sista söm, det var en bedrift även för mig. Och som jag myser av att säga "tack, jag gjorde klart den för några timmar sen". Mitt bästa partytrick. Men jag tror faktiskt att jag lyste som en sol, och myggen gillade mina nakna ben, och jag sa att jag inte kunde bli full men sen rökte jag en cigg och var tvungen att gå tre varv runt bygdegården och dansa lite med brudens söta bror för att få världen på fötter igen.

Och jag har gråtit för att jag inte orkade laga lunch, fast sen förstod jag att det var för att jag sytt alldeles för intensivt, och hon som tar ned mig på jorden gjorde det igen. Så jag lyssnade på Bob Hund resten av dagen och nu är kanske jorden lite fastare under fötterna igen och jag ska komma ihåg att det ska vara roligt också. Hallå eller; två veckor i Gamla Stan liksom - glöm inte vad som är vad. Tralala lilla molntuss.

Men det här med superhjältar är inte så lätt att förstå, och jag glömmer ibland att det inte är jag som ska förstå honom, utan jag som ska förstå mig själv och vad jag vill. Och vad jag vill... Ja, just det. Eyes on the track baby.

28 maj 2013

Jag stänger ögonen och går, inte blind utan tusenfalt seende





Jag kommer hem och björkarna står redan i full skrud och jag är en annan än innan jag for.
Jag blir alltid en annan, fast densamma. Jag blir lite mera jag för varje dag som går. Är det inte vackert, så säg?

Stockholm blev en kärlekshistoria. Jag vaknade upp och kände mig vacker. Saker och ting rör på sig. Den här hösten blir inte likadan som förra, allting kastas om igen. En vän sa: du är inte mycket för trygghet du!

Men jag vet inte om det handlar om det. Jag måste vara i rörelse, ständig utveckling. Jag vill inte fastna och javisst, det finns en rädsla där, men vem är inte rädd för att gå baklänges? Jag har inga ögon i nacken. Eller är det precis det jag har, och de ögonen som analyserar och funderar över allt jag gjort, som sänder signalerna till de riktiga, de gröna, de som styr mig framåt - talar om för mig vart jag bäst ska gå och vad jag gör bäst i att inte fortsätta med? Ja så är det kanske, så kan man se det.
Och nu vet jag vad jag gör bäst i att inte fortsätta med, och jag vet vilken stig jag vill vandra in på, även om jag inte vet vart den leder. Jag har ingen aning om vilka processer jag står i begrepp att sätta igång. Men vet du: jag vet att det kommer att bli intressant. Det är lite som forsränning. Det är kittlande roligt och spännande, hisnande läskigt och skrämmande, man blir våt och riskerar att trilla i, men man har flytväst, allting ordnar sig, man får se en massa vackert och omvärderar vad som är viktigt här i livet, och man kommer fram på en annan plats än där man började, men om man vill kan man ta bussen tillbaka. Japp, så är det. Fast jag tror att jag kommer att vilja fortsätta någon annanstans. Nya stigar och vägar kommer att dyka upp där längre fram, som jag inte kan förutse nu, det kommer att bli något annat. Det fina i att inte veta, men att vara viss om att det kommer att bli bra.

På vägen till Fotografiska igår, övade jag mig på att blunda och samtidigt gå. Hur många steg vågar du ta innan du tittar igen?

13 maj 2013

Jag tvättar ansiktet i honung och blir bara sötare för varje dag som går.



Jag tvättar ansiktet i honung och blir bara sötare för varje dag som går

När det lossnar något i en. När en hangup äntligen hakar loss från loopen, hakar loss, flyger iväg.
Nu ska jag bara träffa den där andra personen som också tycker att jag är en sjukt fin människa och vill vakna upp bredvid mig lite då och då. Den där personen som jag faktiskt tycker är en sjukt bra människa, en sån där som fyller mig, på mer sätt än ett. Jag har nog aldrig riktigt. Nej, aldrig riktigt mer än ett sätt, det enda eller det andra, aldrig båda, eller fler.

Och så planerar jag. Jag planerar att jag ska planera och så vrider jag och vänder. Räknar och räknar. Ska jag göra si, ska jag göra så? Om jag gör si får jag så mycket pengar, om jag gör så, får jag si mycket pengar. Och pengar kontra tid att skapa fritt, allting i relation. Vad ger energi, vad tar energi? Välja in, välja bort. Döda älsklingar och kapa band som inte helt självklart är lätta att kapa.

Men hon sa en grej, bästvännen min. Att det var en ny energi runt mig. Och det sa sierskan med, hon kände av energin runt mig. Jag är fylld just nu. Och mig själv alldeles tillräcklig, åtminstone för ett tag. Och det är gott, det är gott nog och mer däritll. Och det är vår nu, äntligen.

12 maj 2013

jag ser spår i mitt ansikte av dig



Det känns som att jag vaknat
efter ett år och tre månader

Vaknat

Det är våren
Och livsglädjen i en vän jag nästan inte visste att jag hade

Märkligt, det där. Att man inte fattar, inte ser vad det är man har. Och vad man förmodligen låter försvinna omkring sig, bara för att man inte ser. Jag känner det som en ynnest. En sån fin en människ, som kommit hela vägen upp till mig, pratar orden med mig, livet, kärleken, vad som är och inte är, vad som varit och inte varit. Heeeeelt fantastiskt, för att minnas hur hon skulle säga, betoningen, språket, dialekten. Jag har gått omkring hela dagen och varit hon nu, alltså en liten del av mig har anammat hennes sätt att se världen, jag lånar och lär, tror jag. Lite så som jag förklarade med böcker. När en författare lyckas hitta en egen stil, ett eget språk så börjar jag tänka och skriva i den andan. Det är uppenbarligen så med genuina människor också. Så förlåt fina vän, men din själ var så snygg, jag var tvungen att klä mig i den ett tag. Try it on for size. Jag lär mig massor. Och får nya perspektiv. Och vaknar upp genom det, på någe vis.

Vänner alltså. All kärlek.

I see some  traces in my face of you, I see some ways in my ways that are yours, för att citera Queenfish & other tales.

Ett år och typ tre månader. Det räcker för en obsession, nu byter jag om.

11 maj 2013

jag skriver om skiten



jag skrev:

sitt inte och bittras & tänk att ödet skall komma till dig och att allt redan är färdigskrivet, att det bara är det att ödet stavade fel och nu sitter du och väntar på korrekturet.

sitt inte och vänta på korrekturet, skriv om skiten.