jag? om att skriva sig utåt

Jill Greenberg - , 13 dec - 9 feb på Fotografiska

Jag vet att det är fånigt. men det är det här jag älskar. Jag? Att skriva mig utåt.

Att resa, uppleva, ta in, och så skriva om det, formulera det i ord och bilder, dela med mig. Det finns ett värde där? Jag vill tro det, jag vet inte exakt vad. Jag har få läsare, jag når ju inte ut, törs inte heller för det innebär att säga att jag är nåt, titta på mig. Det kan jag säga till mina närmaste (dvs mina 336 facebookvänner, varav en hel del most certainly har blockerat aviseringar från mig) men det känns svårt att promota det utåt. För det jag promotar är ju då typ: jag? Då säger jag ju att jag skulle vara intressant, tillföra något nytt i världen. Det är svårt att säga. På det här direkta sättet. Det finns en fråga. Finns det ett intresse att läsa?

Jag sitter på Stockholms Stadsbibliotek, jag ska erkänna, det är första gången jag är här, på riktigt. Jag hade ingen aning om att det var ett runt rum fullt med böcker i flera våningar. Varför har ingen bildbombat mig med det? #bookporn liksom.
Bredvid mig sitter en man med vitt hår, som står rakt upp, som ett sånt där penn-troll ni vet? På riktigt, han måste ha sprayat det alltså, som en punkare är det, han är säkert det, fast lite nedtonad på äldre dar? Frisyren brukar ju sitta kvar, som en gammal vana. Jag önskar att jag vågade fota honom, men jag är rädd för att han ska bli arg. Och så vill jag ju fota i smyg, så han är naturlig. Någon gång ska jag gå över den där barriären.
Mittemot sitter en snäll tjej som äter semla och dricker cola, hon fick florsocker på nästippen. Jag är en sån som ser sånt, och som säger till, vi skrattade lite åt det, åt det vita florsockret på den ljusbruna nästippen.

Corinne Mercadier - Une fois et pas plus. 17 jan - 9 mars, Fotografiska

Fotografiska är ett andra vardagsrum, lite så. Jag älskar att vara där, att ta mig tid. Jag går lite olika vändor, pausar mellan, fikar eller äter, sitter och skriver. Det enda sättet att besöka museum på, utställningar. Corinne Mercadier, gestaltar sina drömmar. Allt förstår jag inte, men det drömska, det suggestiva, det är vackert och jag känner hur jag dras in i bilderna, läser dem som dikter. De lämnar samma typ av avtryck, fast ordlöst.  Polaroider också, många. Det slutgiltiga i det och en serie också, heter Une fois et pas plus, En gång, aldrig mer. Varje ögonblick så, en gång, aldrig mer. Varje kyss, varje blick, varje ord. Jag spar dem på näthinnan, i huden och bland fjärilarna i magen, de där ögonblicken, de bästa. Och de jobbigaste, fast längre in, mer undangömda.

Och Elliott Erwitt. Förlåt men de här hundporträtten är oslagbara.

Elliott Erwitt, 100 + 1, 6 dec - 1 mars, Fotografiska

jag är som fisken i vattnet, handen i handsken, i mitt eget skinn

Ja. Det är så här det ska vara. Stjäl mig en stunds skrivande på ett café på Stockholms centralstation. Inte en särskild inspirerande plats, men en plats med rörelse, och tittar man uppåt finns det vackra.

Jag skrev ett minne, någonting som skett där, på Stockholms centralstation, och jag skrev om att omfamnas av en okänd till tonerna av the Cure, hur fint det var, det var innan det som hände på stationen, det som inte var så fint. Jag skrev om det här att möta sexualiteten, och hur det kan vara så smutsigt, att det inte får lov att vara fint, hur skam och lust binds samman och jag vill kräkas då jag tänker på det, hur det varit. Hur det måste vara, fortfarande, för de som växer upp nu, att de också möter samma sak. Lust och skam, sex och smuts. Att det inte får lov att vara fint, bara. Som det borde vara.

Barn, ja. tanken dyker upp, någon gång ibland. Jag har aldrig sett mig med en familj men ibland ser jag mig med en dotter, hon och jag alltså bara, ingen fader med i bilden. Ibland undrar jag över det, hur det skulle vara. att låta någon bildas inuti en. Men nej, jag ska inte.

Somnar på två madrasser ovanpå varandra, prinsessan på ärten, på Telefonplan. vi har sett Frozen och pyjamaspartypratar innan vi somnar in, om jämställdhet, mest. Vi har ätit middag med en utbytesstudent från New York, hon kommer från Taiwan, ska gå industriell design. Återigen alla dessa världar, hur jag navigerar mellan och känner mig hemma överallt, för att jag alltid bär med mig mitt hemma, inuti mig nu, såsom det inte var då, för länge sen, då jag inte klarade av alla tvära kast, med J. Det är annorlunda nu, och vad jag trivs med det. Att känna mig som fisken i vattnet, handen i handsken, i mitt eget skinn.

Jag börjar dagen på Konstfacks bibliotek, samlar tidskrifter, bläddrar i böcker. Folianter: Tree houses - fairy tale castles in the air, Beyond craft. The art fabric, The art of botanical illustrations. Tidskrifter om konst, poesi, design, musik - King Krule. Jag trivs bra här, gör jag, tycker om hur mina vänner öppnar dörrar till ställen jag annars inte skulle finna, inte skulle våga. Här och där, här och var. Så här ska det vara.

Jag känner mig som Alice, jag transporteras till en annan värld

Och de är så vackra. Clara sjunger en operett från 1925, den handlar om den vita demonen, kokain. Jag försöker hänga med i lektionen i Charleston, men jag kan inte koordinera. Det räckte med uppvärmningen, det var roligt. Men de andra, så duktiga.

Jag bar dagboken och kameran som en barriär, en garanti för att inte bli uppbjuden,  att få fortsätta vara observatör. Jag blev misstagen för en musikjournalist och javisst, why not?
De flyger över golvet, det är värme och glädje i rummet. Tjugotalsklänningar, en Gatsbyfågel i ett hörn. Hon dansar inte, hon spelar en roll, hon gör det bra. Rubylicious äntrar scenen, dansar burlesk, det blir häftiga bilder att framkalla i mörkrummet. Jag längtar dit, men har fått ett bakslag. Jag letar nya lokaler. Spegelns ljud då jag tar en bild. Inte klick, snarare katchung. Katchung, katchung,  katchung.

Så lämnade jag den världen och kröp ned i en säng med svarta lakan. Han var varm, han fick värma mig, bästa sättet att få upp värmen. Jag vill honom nära men han har en barriär. Jag ser det, det är ok, och det handlar inte om honom, detta att jag vill mer. Hade kunnat om han ville, men den viljan sitter i mig, jag ser det. Viljan att bli viljen. Någon som vill mig. Tills dess, så nära jag kommer är enough for now, varje tillfälle får övervägas. Hud, värme. Att föra läpparna över hans ärrade rygg. Det väger ändå ganska tungt men inte tyngst. Jag väger alltid tyngst, detta att växa. När något annat växer mig mer gör jag det istället.

Jag är här nu Stockholm, ska vi dansa?

Jag sitter på tåget. 201 km/h ned mot Stockholm.  När jag vaknade i morse smakade andedräkten rödvin och mina tankar följde en helt egen rytm.
Jag dricker té ur termos, prickig mugg och prickig kudde. Det enda jag saknar nu är en prickig Polly, som hon var igår, Polly vill ju dansa.
The Holys. Sötungar! Jag slöt ögonen och var i Brooklyn ett tag, nånstans i DUMBO, jag kommer inte ihåg namnen på ställena längre, de finns säkert inte kvar fast i mitt mind palace gör de det, där kan jag blunda och förflyttas.

Nu är det tågljuden, inte längre dunkdunkdunk som förritin men visst nog, vackra ljud. Jag har böcker i väskan, mer än lovligt många, jag ska gå på dans ikväll, sova på en schäslong hemma hos Clara, röda Clara, vackra Clara med den klara stämman, hon ska sjunga ikväll, det var längesen jag hörde henne sist.
I Stockholm finns det fantastiska människor, av alla de slag. Cecilia tex, som målar mönster på kroppar och odlar kristaller,  hon är tillbaka från Afrika nu. Jag kommer och sover hos dig sen, det blir fint. Och Johan, som är så fin i klänning, och Skägget, kanske slinker jag ned i den famnen imorgon.

Jag är här nu Stockholm, ska vi dansa?

jag ser himlen blåna

jag ser himlen blåna bakom träden

för varje varv i vattnet en ny nyans av blått

när jag går hem har ljuset vaknat

och snön faller fjäderlätt, decimetertjockt

vintern har äntligen vitnat