20 januari 2014

Jag känner mig som Alice, jag transporteras till en annan värld


Och de är så vackra. Clara sjunger en operett från 1925, den handlar om den vita demonen, kokain. Jag försöker hänga med i lektionen i Charleston, men jag kan inte koordinera. Det räckte med uppvärmningen, det var roligt. Men de andra, så duktiga.

Jag bar dagboken och kameran som en barriär, en garanti för att inte bli uppbjuden,  att få fortsätta vara observatör. Jag blev misstagen för en musikjournalist och javisst, why not?
De flyger över golvet, det är värme och glädje i rummet. Tjugotalsklänningar, en Gatsbyfågel i ett hörn. Hon dansar inte, hon spelar en roll, hon gör det bra. Rubylicious äntrar scenen, dansar burlesk, det blir häftiga bilder att framkalla i mörkrummet. Jag längtar dit, men har fått ett bakslag. Jag letar nya lokaler. Spegelns ljud då jag tar en bild. Inte klick, snarare katchung. Katchung, katchung,  katchung.

Så lämnade jag den världen och kröp ned i en säng med svarta lakan. Han var varm, han fick värma mig, bästa sättet att få upp värmen. Jag vill honom nära men han har en barriär. Jag ser det, det är ok, och det handlar inte om honom, detta att jag vill mer. Hade kunnat om han ville, men den viljan sitter i mig, jag ser det. Viljan att bli viljen. Någon som vill mig. Tills dess, så nära jag kommer är enough for now, varje tillfälle får övervägas. Hud, värme. Att föra läpparna över hans ärrade rygg. Det väger ändå ganska tungt men inte tyngst. Jag väger alltid tyngst, detta att växa. När något annat växer mig mer gör jag det istället.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar