21 januari 2014

jag? om att skriva sig utåt

Jill Greenberg - , 13 dec - 9 feb på Fotografiska


Jag vet att det är fånigt. men det är det här jag älskar. Jag? Att skriva mig utåt.

Att resa, uppleva, ta in, och så skriva om det, formulera det i ord och bilder, dela med mig. Det finns ett värde där? Jag vill tro det, jag vet inte exakt vad. Jag har få läsare, jag når ju inte ut, törs inte heller för det innebär att säga att jag är nåt, titta på mig. Det kan jag säga till mina närmaste (dvs mina 336 facebookvänner, varav en hel del most certainly har blockerat aviseringar från mig) men det känns svårt att promota det utåt. För det jag promotar är ju då typ: jag? Då säger jag ju att jag skulle vara intressant, tillföra något nytt i världen. Det är svårt att säga. På det här direkta sättet. Det finns en fråga. Finns det ett intresse att läsa?



Jag sitter på Stockholms Stadsbibliotek, jag ska erkänna, det är första gången jag är här, på riktigt. Jag hade ingen aning om att det var ett runt rum fullt med böcker i flera våningar. Varför har ingen bildbombat mig med det? #bookporn liksom.
Bredvid mig sitter en man med vitt hår, som står rakt upp, som ett sånt där penn-troll ni vet? På riktigt, han måste ha sprayat det alltså, som en punkare är det, han är säkert det, fast lite nedtonad på äldre dar? Frisyren brukar ju sitta kvar, som en gammal vana. Jag önskar att jag vågade fota honom, men jag är rädd för att han ska bli arg. Och så vill jag ju fota i smyg, så han är naturlig. Någon gång ska jag gå över den där barriären.
Mittemot sitter en snäll tjej som äter semla och dricker cola, hon fick florsocker på nästippen. Jag är en sån som ser sånt, och som säger till, vi skrattade lite åt det, åt det vita florsockret på den ljusbruna nästippen.


Corinne Mercadier - Une fois et pas plus. 17 jan - 9 mars, Fotografiska


Fotografiska är ett andra vardagsrum, lite så. Jag älskar att vara där, att ta mig tid. Jag går lite olika vändor, pausar mellan, fikar eller äter, sitter och skriver. Det enda sättet att besöka museum på, utställningar. Corinne Mercadier, gestaltar sina drömmar. Allt förstår jag inte, men det drömska, det suggestiva, det är vackert och jag känner hur jag dras in i bilderna, läser dem som dikter. De lämnar samma typ av avtryck, fast ordlöst.  Polaroider också, många. Det slutgiltiga i det och en serie också, heter Une fois et pas plus, En gång, aldrig mer. Varje ögonblick så, en gång, aldrig mer. Varje kyss, varje blick, varje ord. Jag spar dem på näthinnan, i huden och bland fjärilarna i magen, de där ögonblicken, de bästa. Och de jobbigaste, fast längre in, mer undangömda.

Och Elliott Erwitt. Förlåt men de här hundporträtten är oslagbara.

Elliott Erwitt, 100 + 1, 6 dec - 1 mars, Fotografiska


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar