9 december 2012

Jag går och går och går, genom tavlan och ut ur bilden



Nej, jag ser ju inte att jag ser ut sådär. I mitt huvud har jag en helt annan bild. Jag vrider flera varv om hjärtat för att inte gråta över verkligheten och går hem. Senare går jag ut och går och går och går. Kanske kan jag gå bort från verkligheten, eller bort från bilden av mig själv som någon annan - eller som mig själv. Jag vet inte vad som är mest overkligt. Paradoxer. Jag vill bara gå och gå och fortsätta gå. Eller simma. I vattnet är jag lätt som en fjäder, jag skulle kunna ligga där i timmar. Simma där i timmar, runt runt runt.

Himlavalvet var vackert och inga fotografier kan illustrera det. Att gå i vintermörkret med stadens ljus reflekterandes i molnen, och hela det där valvet liksom omfamnandes. Den känslan går bara att uppleva på plats.

Hon där inne, hon vill gå genom tavlan och ut ur bilden, in i verkligheten. Tänk om ni kunde se henne, ni också. Tänk om jag kunde sprätta upp min hud och låta henne komma ut. Men så enkelt är det bevisligen inte.
Jag fortsätter att gå.

1 kommentar:

  1. Fast du vet... Hon syns! Du borde bara släppa fram henne lite oftare då kanske skyddet rasar av sig själv <3

    SvaraRadera