mitt inre i raw-format

Jag försöker förklara vad det här är. Att jag skriver här, hur jag skriver, vad. Varför. Jag kan inte.

Det här är en offentlig dagbok. Samtidigt väger jag mina ord och låter dem komma i en alldeles särskild följd, väljer vad jag skriver om, vilka, hur. min riktiga dagbok ser helt annorlunda ut. Den innehåller alla mina svaga sidor, allt mitt gnällande, min frustration, mitt velande fram och tillbaka, listor över allt jag behöver göra, påminnelser om att jag måste boka ny tvättid. Skitsaker, fast såklart ändå inte. För mig är allt det där viktigt, eftersom jag tänker genom att skriva. Det kanske gör mig till lite av en retard, men jag tar det, jag har accepterat att jag fungerar så.

Det här är något slags mellanting. Jag skriver om mitt liv och sådant jag tänker på, sådant som berör mig som jag tänker också kan beröra andra. Jag reder ut saker, kanske först och främst för mig själv, men det betyder ju någonting att det är öppet, för andra att läsa. Till viss del handlar det om en slags exhibitionism, även om det inte är den nakna kroppen som är i fokus utan nakna tankar. Men jag kan inte förklara varför jag alltid drivits av lusten/behovet att klä av mina tankar och visa dem nakna.

Ni som läser är få, de som också sagt något om det har visat sin uppskattning. Det är jag både glad och lite förvånad över, även om det förstås måste vara en del av varför, den bekräftelsen.

Jag blir inte klokare. Inte på varför.

Hur, är en annan fråga, och vad. Alltså, vad skriver jag om, hur gör jag mitt urval, vad betyder det att jag skriver om någon som står mig nära? Dikterna jag skriver inspirerade av möten hud mot hud, är inte nödvändigtvis sanna. I dikterna målar jag upp förståelser av en människa, mig själv, av relationer, möten, och jag använder erfarenheten med en viss person som fond. I det jag skriver här finns det stråk av samma, jag skriver inte alltid bokstavliga sanningar*. Det är min tolkning av det jag upplevt och känner inför det upplevda just då som jag skriver om. I relation till allt annat som pågår innanför och utanför min kropp, mitt huvud, mitt inre (det finns ett par ord jag inte klarar av att använda i min vokabulär eftersom de är för söndertrasade, själ är ett av dom). Alltså ett slags ögonblicksfotografi i skriftlig form, dubbelexponeringar av mina känslo- och tankelager, raw-format. Ja det som skrivs här är verkligen RAW.

* Det här med sanningar, är ett annat kapitel. Jag arbetar med det varje dag. Det finns inte någon ultimat sanning, det bara finns inte. Vi kommer inte åt någon helhet, det är som att försöka förstå begreppet gud. Alla upplever allting olika. Och vi minns olika. Och vi förstår olika, ju mer vi lär oss om andra versioner av det upplevda, vi tillfogar det till vår sanning. Vår egen uppfattning om sanningen kan förändras. Allting flyter. Det är en jobbig tanke och en skön tanke.

Göteborg är grått och kallt. Jag fick influensa och har mest legat däckad på Danis soffa. Frustrerad över mina raserade planer, på all tid att skriva och inspireras som gått förlorad. Jag försöker förstå varför, vad jag gjort för att förtjäna det. Det lönns nog int. Vi kan inte förstå allt.

Vad tror du, varför skriver man utåt? Varför blottar man sina tankar, visar sitt nakna inre?

improwrimo: väggen 8/30

ord: väggen



väggen
framför mig, bakom

ett lutande eller,
hinder

hem

hemmets fyra
och omslutande
betryggande

scenens tre
öppet och utåt

så jag lever
så jag lever

handavtryck på frusen vägg
som blair witch project

väggar som rör sig mot varandra
obevekligt

som tiden

obevekligt framåt

och

trycker inte också
barndomen
bakifrån

skjuter >>

 framåt


och vad -
drömmar?

håller en tillbaka


att klämmas mellan
vara mjukost, sprida sig
i brödets gömslen



hemmets väggar
eller
väggens hem

inåt/utåt
bakåt/framåt

den som vill vända inåt
och öppna utåt

den som vill gräva bakåt och
komma framåt

är det alltid en motsats, kontraster


---

Idag stannade jag upp lite, gjorde inte flödesskrivning utan tillät mig att fundera innan orden skrevs. Det blev annorlunda då, förstås, mera upphackat, mindre att allting, alla tankar uttalas. Mjukosten är en vinkning till Solja Krapus "vara sin egen lyckas smältost" som vi diskuterade i går på Skapande Svenska, och det oväntade inslaget. Någon tydlig komposition, upprepning, återvändning, hann jag inte med att direkt tänka på, men självklart finns upprepningen där i ordet. Eftersom jag kom att tänka på ett fotografi jag tagit med handavtryck på en frostig vägg, får det bli dagens bild.
Ju mer jag också reflekterar över mitt egna skrivande, desto mer inser jag att jag behöver, och vill utveckla mitt egna skrivande (ett behov och en vilja sprungen både ur nödvändighet som i att jag inte tycker att jag är tillräckligt bra, och en iver, längtan, ett själsligt behov att få fokusera). Att hela tiden gå olika skrivarkurser eller samla ihop sig i skrivargrupper, det handlar om träning, om att inte tappa farten, hålla uppe konditionen. Så ock för mig.
Också intressant att det vi pratade om på Skapande Svenska så tangerade mitt egna funderande kring mitt skrivande, mina tvivel och också tankarna kring vad som är mitt "tema", min innersta kärna, min brännpunkt i mitt skrivande. Det subjektivas poetik, som både det deklamerandet och svulstigheten, som var gårdagens andra tema. Överdåd. Att ge sig hän, inte stryka, utan göra texten extra allt. Liberace, barock. Den dikten som ett exempel på att svulla i metaforer. Det bjuder jag på.

Jag gjorde förresten en skrivövning på temat "rämna väggen" för ett tag sen. Den kan ni gå direkt till här >>


---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

jag lever mitt liv som jag vill leva det

Jag har landat i Kroksjö. Det är mitt tredje år här, för varje gång är jag litegrann en ny.
Första gången jag var här själv, hade jag ett hopp i mitt bröst som fick mig att gråta. Andra gången en ivrig längtan till någonting nytt, förväntningar, det kliade i mig. I år är det mera stilla. Jag tror jag är mera närvarande nu, inte lika rädd, inte lika rastlös.
Jag börjar hitta ett lunk i min inte alls så lunkvänliga tillvaro. Ett slags mönster jag kan leva efter. Ingen annan, förmodligen, skulle kunna hålla på som jag gör, inte på det här sättet. Jag lär mig hela tiden. Jag har lärt mig att allting löser sig. Att ingenting kan ske om man inte vågar satsa, ta ett steg mot något okänt och obekant. Säga upp sig från jobbet och säga upp lägenheten på en och samma vår, är kanske inte den smartaste av strategier, men det funkade: jag står fortfarande med mina två fötter på jorden och händerna i himlen. Jag har kommit långt. Nu har jag en utbildning i ryggen, siktet framåt, har hittat en nisch jag vill fylla, som funkar - jag är bra på det.
Till hösten ska jag fortsätta plugga, undervisa och föreläsa. Det är en märklig kombination, men egentligen ganska logisk. Jag blir en bättre lärare om jag fortsätter att lära mig själv också. Jag gillar när det går hand i hand. Ekonomin är inte självklar, men den löser sig alltid. Jag lever mitt liv som jag vill leva det. Det ändras hela tiden, det har jag också lärt mig, och lärt mig att gilla.

Jag kanske fortfarande är lite rastlös. Jag är väl sån, vill att saker ska förändras, utvecklas, vill inte stå still.
Men jag är tryggare nu. Jag är inte rädd. Och med den tryggheten i ryggen blir jag ännu starkare, och vågar göra ännu fler saker. Utan att veta vad det ger, vad som händer. En viktig sak är att inte förvänta sig en direkt utdelning, utan göra saker för att man tycker om dem. Är det utdelningen du har i tankarna hela tiden, blir det du gör platt, och utdelningen uteblir. Om det är glädjen i det du gör som är huvudpoängen, så blir det till fantastiska saker, som i slutändan ger utdelning. När vet ingen. Eller i vilken form. Det mest spännande i livet tycker jag är att se hur saker och ting utvecklar sig. Vad som kommer till mig, vad jag kan göra med det. Vad ett steg i en riktning kan ge för mönster i kalejdoskopet. Om jag lägger en pusselbit här, vilka andra pusselbitar läggs till av andra - vad bildar det för motiv? Det fina är att inte veta i förväg, och därför ständigt bli överraskad. På gott och ont, men mestadels är det faktiskt gott. Det är roligt. Det är dynamiskt.

Jag tycker om alla rörelser mot. Om du vänder dig till mig, ser jag det som en möjlighet till att lära mig något om livet, och om mig själv, samtidigt som jag lär mig om dig. Och kanske lär dig någonting. Förhoppningsvis. Allt är en ständig rörelse, i ständig utveckling och omvandling. Inte mot ständigt ökat monetärt kapital, men mot ett ständigt ökat själsligt sådant. Det där andra, pengarna - det ger sig alltid.

Var det detta jag skulle skriva om idag? Tydligen. Det visste jag inte då jag började. Jag trodde jag skulle berätta om att jag gjort mitt livs första workout med hjälp av en app, och hoppat runt som en tok i Linns vardagsrum. Eller att jag testat göra egna summer rolls för första gången, och att de blev fantastiskt goda. Eller att idag ska jag sätta saxen i ett tyg som kostar 600:- metern. Men det blev något annat.

veckla ut min karta

Lapsang-té, en katt som heter Frans, Beethoven och en begynnande förkylning.

Så startar min skrivande resa i Göteborg. Jag sitter i en lägenhet i ett gammalt bryggeri i Klippan, några meter från hamninloppet och några meter till Röda Sten, allt göteborgskt liksom samlat inom en radie löjligt lätt att omfamna.

Jag börjar morgonen med att fundera över kärlek, som så många andra morgnar. Det brukar inte leda någonstans. Ena dagen skriver jag: to hell with it! Den andra dagen skriver jag: men kanske ändå... En annan dag skriver jag: om jag ändå. Men whatever, tanken är ständigt närvarande i vilken form den än kommer. Jag kan sörja litegrann att en person försvinner ur mitt liv utan att jag egentligen vill det men jag inser att det bara var jag som höll honom kvar i tröjärmen, han vill inte vara här. Samtidigt kan jag vara ganska liknöjd över en annan och närmast vända honom ryggen, fast jag vet att han vill komma mig närmare. Jag kan glädjas åt den enas famn och ändå längta efter något annat. Ett förhållande som fungerar på mina villkor, som passar ihop med hur jag fungerar inuti, som är fyllt av passion och likaledes en djupbottnad kärlek och odödlig vänskap, en samvaro med någon som utvecklar mig, vecklar ut mig som en karta, någon jag kan sammanslå min egen karta med och ge mig ut på upptäcksfärd - hand i hand utforska alla berg och dalar, alla ännu okända naturfenomen... Det har blivit min heliga graal. Och ja, jag både fattar att den inte finns och hoppas att den gör det. Man kan göra det, samtidigt, det går alldeles utmärkt, det är ett både och. Antingen eller är för suckers.

Det är ett både och. Samtidigt som jag skriver en bok som tar avstamp i mitt eget förflutna, utforskar jag min egen nutid, och de båda livnär varandra, och livnär boken. Jag skulle gärna vara en författare som kunde fabulera, som kunde skriva en helt påhittad historia. Men det är nu inte min lott, min enda kreativa förmåga inom skrivhantverket ligger i att göra poesi av det jag erfarit. Som Suzanne Brögger kanske jag kan skriva en helt fiktiv bok först när jag är 80, såsom hon påstår att Till T är hennes första roman. Jag läser Ja! nu, och kanske har det viss relation till mitt egna skrivande. Jag vill läsa autofiktion, för jag anar att det är autofiktion jag själv skriver. Är det en ful genre? No, I'm not gonna go there. Det är bara så det funkar, för mig, just nu.

Travar av metodböcker och gamla dagböcker ligger bredvid mig på bordet. Téet har kallnat. Frans ligger på vardagsrumsmattan och dåsar. Det är dags att börja skriva på riktigt.

det skrivande rummet

Vi går på promenad i våren som nästan ser ut som höst. Det blåser varma vindar, och vi går över golfbanan, låtsas att vi är i England. Rufus, mammas hund, rullar runt i gräset och är glad som ett barn över de vida vidderna. Det ligger någonting i känslan av att man har hela världen för sina fötter, något både hundar och barn förstår bättre än vi som kommit upp över en meter i höjd. På promenaden talar vi om att skriva.

Nu har jag huset för mig själv och jag ska skriva. Ändå är det som alltid så svårt att ta mig in i den världen. Det är något vi ofta talar om, i mina skrivargrupper. Varför är det så svårt att ta sig för det man så väldigt mycket längtar efter att göra?
Jag har inget bra svar på den frågan. Jag tror att jag gruvar mig en aning. Det är jobbigt att behöva stå naken inför sig själv, och det är det jag gör då jag skriver, särskilt i det jag skriver nu. Mitt projekt tar avstamp i verkliga händelser, i verkliga människor och relationer, och i grund och botten är huvudpersonens känslor mina egna. Det är inte den enda sanningen, för någonstans tar det emot även då jag inte skriver med mig själv som utgångspunkt. Det är inte ett kriterium. Även om man skriver en deckarhistoria, eller en komedi - vad man än skriver, så kan det vara svårt att ta sig fram till det skrivande rummet.
När jag talar om det skrivande rummet, menar jag inte ett fysiskt rum, även om det också kan handla om det. Det skrivande rummet är egentligen ett tillstånd, och det kan finnas var som helst, dess fysiska karaktär skiftar. Jag tycker om att skriva på caféer, bland folk men ändå avskiljd, helst bland folk jag inte känner så jag inte riskerar att hamna i samtal. Men det är ändå en trygghet att ha dem omkring mig.
I min ateljé börjar jag finna en plats för skrivandet också. Jag har satt upp en spetsgardin och placerat bordet vid fönstret. Att skriva är inte som att sy, det behövs andra platser i rummet, andra utsikter, ett helt annat behov av stängda rum. Men jag har ett eget rum. Och det är helt fantastiskt.

Jag har mycket att skriva om skrivandet. Om att ta sig fram till det skrivande rummet, och om det skrivande rummets möjligheter. Någon gång ska jag skriva en bok om skrivandet, metaperspektivet har alltid intresserat mig. Men jag är inte där riktigt än, först måste jag skriva berättelsen som måste berättas, min första bok. Mitt första försök till att skriva en helhet var en lång prosadikt, eller en kort poetisk berättelse, som hette Tomheten som skall fyllas. Jag fortsätter att försöka fylla en tomhet, och någon gång ska den här boken bli klar.

Men nu alltså: mot det skrivande rummet!