13 juni 2014

öga mot öga med den låga solen



idag blåser det lite hårdare vindar, och jag glädjs åt den gråmulna himlen eftersom det innebär att jag inte på samma sätt lockas ut i vågorna. idag ska jag fortsätta skriva.
jag rör mig i gamla minnen som fortfarande gör ont, kanske mest för att allt blir så skrämmande tydligt när jag håvar in dem från tryggheten på den här stranden, på andra sidan upplevelsen. kanske blir det ett orättvist porträtt, men jag har svårt att minnas någonting som inte var färgat av maktövertag, tacksamhetsskuld, rädsla för aggression. det skaver fortfarande. kanske kommer det att ta tid innan jag kan skriva allt rättvist. kanske, mer troligt, så var det inte rättvist. det här är min berättelse.

i går kväll satt jag nere vid vattnet, öga mot öga med den låga solen. såg ljuset reflekteras på den ojämna vattenytan, svepa stroboskopiskt över klipphällorna. lyssna på kivande måsar och gräsklipparen från andra sidan som alltid tycks vara igång. vattenytan är en halvmeter lägre nu än den var då jag var barn. jag kan inte riktigt minnas hur det såg ut på andra sidan då, bara att den kändes så mycket längre bort än den gör nu. viken krymper, och jag har blivit äldre.
och jag undrar hur det kommer att se ut om femtio år. då jag är åttiotre och fortfarande sitter här nere och filosoferar i det bleka kvällsljuset. kommer vi att ha flyttat bryggan då, gjutit ett nytt landningsställe? kommer barnbarnen att once and for all ha rensat bort småstenen från botten vid stranden? kommer samma fåglar flyga här då?
för jag vill inte tänka på att jag inte skulle sitta här då. att vi skulle ha låtit det här stället glida oss ur händerna, eller att jag inte skulle bli så gammal. jag vill bli minst åttio, men jag vet att det inte är så självklart. både farmor och mormor var inte särskilt gamla då de lämnade oss. det sörjer jag verkligen nu, när jag börjar komma så många äldre nära. jag hade verkligen velat tala med min farmor och min mormor om deras liv, fråga hur det var att leva med en alkoholiserad man, hur det kändes att bli bedragen. hur det var att skilja sig på deras tid. nu är deras versioner av allt begravna.

femtio år. mycket kan hända på femtio år. och jag har ju inte ens kommit halvvägs. det känns skönt att veta att den här erfarenheten jag skriver om snart kommer att vara avlägsen, överskuggas av andra, att jag kommer att kunna älska igen, forma nya relationer. femtio år till är en lång tid att leva.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar