17 juni 2014

en vacker metafor, hård verklighet.


ctrl+c irl


Första utkastet av någon slags helhet, Alla mina namn

jag skriver.
och det är inte en enkel process, detta att skriva om minnen, i minnen. det är utmattande. jag drar ut saker ur mig själv. jag återupplever. jag förstår på ett nytt sätt. jag blir så trött att jag måste sova, ta en tupplur efter varje litet skrivpass.
jag förändras medan jag skriver. jag undrar hur jag någonsin kommer att kunna bli klar, eftersom jag hela tiden utvecklas själv och det ger nya perspektiv på det jag skriver om.
men någonstans måste jag bara bestämma att nu. så här får det vara. nu får det räcka.
jag kanske snart är där -

gryning 01:40 am, Bastuskär, så nära sanningen man kan komma


och jag skriver inte. men ändå skriver jag.
den här helgen har jag inte formulerat bokstäver på papper, inte vetat var min penna varit. istället har jag använt mina händer, min tunga, min kropp till att forma andra saker än ord.
men även om jag inte tecknar orden, så skriver jag. så mycket ska formas inuti, i luften, mellan raderna. i helgen har jag befunnit mig mellan raderna, och fyllt på bläckhornet, mitt blod.

skrivandet behöver både tystnad och oväsen. liv och död.


som fågeln som flög rakt in i fönstret, eftersom himlen var blå och solen lyste i glasets reflektion.
en vacker metafor, hård verklighet.

och även om allt inte sker så väldigt straight forward, så har det också bildats svar i mig denna helg, en riktning. eller en oriktning, en ändring i kursen mot något slags okänt mål.

och jag vet att jag fortfarande kämpar med samma monster som innan, även om de inte syns lika tydligt nu och går att skyla i annat som jag gör. men när det ställs mot sin spets så har jag fortfarande lång väg att gå. som att faktiskt älska mig själv. jag märker det då jag känner att någon annan måste vara knäpp som tycker om mig. och det finns en rädsla för ensamhet som ändå rymmer ett behov av ensamhet, som kommer att stöta bort tills jag får bukt med det där. och det är en kompott, en chutney kanske, det går inte att tydligt urskilja ingredienserna, det är verkligen inte bara en sak, allting är beroende av varandra men jag känner att den stått lite för länge, den här kryddblandningen nu.



dags för nya kryddor.


(ja det får man tolka som man vill)



2 kommentarer:

  1. Så vacker text och bild om rädsla och ensamhet att det skapar en närhetskänsla.En säregen blandning!

    SvaraRadera